Vasaloppet .... Bah!

Nej, jag har inte gått under jorden. Men igår inträffade inga "ögonblick" värda att notera. Det var en lugn dag på alla sätt och vis. En fika på B O:s, en god middag, och en suck över Mellon. Tur att Erkännandet, den engelska deckaren avrundade kvällen.

Idag funderade vi på att koka varsin liten termos med kaffe och dra ut till närmaste ön, Gråsjälören. Solen sken. Men innan frukosten var över, så var himlen grå, så vi beslutade att skippa förtäringen.
 - Vi kan ju gå en sväng ut till ön ändå, så har vi gjort rätt för ett fika hemma sedan.
Så fick det bli.

Södra stadsfjärden vimlade förstås av folk. Där pågick ju de holländska långloppen som vida överglänser Vasaloppet. Damerna kör 10 mil - herrarna 15. Jo, mil. Jag har inte skrivit fel. Vädret ändrade sig igen, som det har för vana att göra den här vintern. Inget är för evigt, eller ens för en halvtimme, verkar det som.

Vi traskade på. Mötte förstås en hel del bekanta. Berglunds, som en gång köpte vår gamla Opel (vi är vänner ändå), Ina, Morgan, Britta, Ulf, Anna med nyinförskaffad vovve sedan igår, Karin, Alf, Anders, Fredrik ... ja, säkert någon mer, som jag inte kommer på i skrivande stund.

Och då och då svischade de holländska damerna och herrarna förbi i olika grupper. Fort går det. Väldigt fort! Hur orkar de hålla på så långa distanser?

Här hade vi förstås kunnat stanna för kaffe. Men vi ville ta oss ut på havet först.

Svisch, svisch, svisch.

Ute på Gråsjälören var det inte en tanke på att fika. Det var fullbokat. Både vid borden och i köerna till våffelbruket.

En del av stadssilhuetten som den ser ut från ön. (Näddu - skyline skulle jag aldrig skriva.)

*****