Träsmak

Från STF:s tidning Turist.

Vid ett tillfälle, en fikarast någon gång i slutet på min karriär pratades det om inredning. Tycke och smak diskuterades.

Naturligtvis diskuterades med mestadels lovord det då nya fräscha och vita inredningsmodet. Det som ett tag var det allenarådande. Hem såg ut som högsteriliserade sjukhussalar. Gärna med en obligatorisk "skylt". Carpe diem.

Men så nämndes också  lite föraktfullt hur hemskt det där furuhemmet var. Så gräsligt fult. Och alla höll med. Utom jag. Fast jag sa inget. Vågade inte. Här hade vi sedan 14-15 år i vår ägo haft ett riktigt skräckexempel i form av vårt fritidshus. Ett fritidshus som vi dessutom stormtrivdes i - och fortfarande gör. Jag funderade på om jag skulle bjuda ut mina kolleger någon gång för att höra hur det skulle låta, när de steg in för första gången.
 - Guuuu va mysigt!
Eller skulle de rusa ut på gården och kräkas.

Trappan upp till vår övervåning. Av furu.

Nu, fem år senare undrar jag vad de skulle ha sagt. Jag läste nämligen i STF:s tidning Turist (januarinumret), hur furu nu stiger fram ur skuggorna igen. Furu åt folket heter reportaget, som visar exempel på både gammal inredning från deras fjällstationer och från deras stugor efter vandringslederna i fjällvärlden. Interiörer som plötsligt blir inne, coola och värda en renässans. Furu har börjat dyka upp i sofistikerade sammanhang.

Och tänk, jag tycker det är rätt snyggt och helt i tidsandan av ekologi och resurssparande. Vi behöver ju inte importera materialet. Det finns bakom knuten.

Hos oss står sedan tidernas begynnelse en matgrupp, som jag en gång köpte när jag flyttade hemifrån till nyköpt lägenhet. 21 år gammal var jag. Gruppen var dyr. Varje stol kostade över 600 kronor, vilket höll på att orsaka svimningsanfall för min mamma. Tunga och massiva. Av furu. Liksom bordet, som väger "ton". Det får stå kvar.

För nu är det ju modernt. Eller hur?

Supermodernt. Bara så du vet.

Till vänster en typisk STF-fjällstuga. Till höger ett kök från 2017. (Bild från Turist.)

*****