Låtsasingenjörerna

Vår bastu - den är utmärkt, men har inte använts särskilt mycket den senaste tiden. Det beror på dåligt samvete. Vi har väl inte velat bli påminda om att golvet på den lilla terrassen har hotat att sjunka ner till marken, ungefär 50 cm nedanför. Det har inte känts bra.

Redan i fjol tänkte vi göra något åt det. Men vi visste inte riktigt vad. Skulle vi klara det själva, eller måste vi ha proffshjälp? I vilket fall försäkrade jag mig om att bästa grannen hade en kofot, som vi kunde låna. Ville inte köpa någon, för tänk om vårt jobb skulle vara förgäves. Jodå - han hade tre.

 - Okej, då kommer jag över och lånar en, när det blir dags.

Men dagen efter stod kofoten hos oss. Grannen kom över med den. Där vid ytterdörren i vrån har den stått sedan dess. Nja, inte riktigt, för vi förpassade den till ladan någon gång på senhösten, när vi insåg att vi inte skulle ta tag i saken på allvar. Och så skämdes vi.

Men så idag tänkte jag att - nu tar vi tag i det. Vi bryter upp golvet och ser vad som behövs för att fixa till det hela. Går det så går det. Eller så går det inte.

Sagt och gjort. De två ingenjörerna med tummarna - om inte mitt i handen, så i alla fall inte på det mest praktiska stället, tog fram kofoten och började bryta upp golvet. Det gick ju jättefint. Vips hade vi lokaliserat och diganostiserat. Operationen gick bra. Nytt fundament kom på plats. Dessutom med extra förstärkning och med hjälp av vår domkraft, som inte gjort tjänst på många år, men som hållit formen och sträckte på sig.

Välkommen in i bastun!

Kanske ska vi lämna tillbaka kofoten nu.

*****