Inget och allt

Ja, inte vet jag - men nog känns tillvaron rätt fattig detta år. Inte materiellt. Men det övriga. Inga planer kan man göra utan att tänka Corona. Ingen spontanitet, eller i alla fall en rätt blygsam sådan. 

Och nu börjar folk slappna av, vilket har resulterat i ökad smitta. I Stockholm, såväl som i Norrbotten. Jag hör också att grannlänet drabbas mer nu, än vad de gjort tidigare. Vad är det som är så svårt att fatta, för allmänheten?

Inte är det annat än tokigheter ute i världen heller. Trump håller på och håller på. Det behövs inga fler synpunkter kring det. Man skrattar bara åt eländet. 

Navalnyjfallet kan man ju bli lite glad åt, förstås. Givetvis för att han verkar klara sig rätt bra (vi vet inte ännu) trots allt. Utskriven från sjukhuset och under rehabilitering. Jag måste också beundra hans mod. Han vill tydligen tillbaka till hemlandet. Så sas det i alla fall härom dagen. Något normalt liv kan det väl knappast bli tal om. Historien förskräcker. Är det några oppositionella som överlevt på sikt? 

Även om transparensen är noll, så är genomskinligheten tydlig.  Där har du en paradox att fundera över.

*****