Oväntat möte

 - Visst är det Bert? 

Den unga kvinnan bakom disken på fiket tittade lite försiktigt på mig, där jag stod och fyllde på koppen med en påtår.

  - Förlåt, sa jag.

 - Visst är det Bert, upprepade hon. 

 - Jo, det kan jag inte förneka, sa jag. Men - vem är du? 

Det visade sig att det var en dotter till en av mina före detta kolleger.  

- Sara heter jag. Du är dig precis lik. 

- Jaså, sa jag. 

- Jo, jag var nästan helt säker på att det var du. 

 

Vi pratade om ditt och datt en stund. Bland annat berättade jag att jag nästan varje morgon kunde höra när hennes mamma går förbi på gatan nedanför vår balkong, med en kollega för att handla lunchmat på ICA-affären på hörnet. Hennes jobb ligger i kvarteret intill. Mitt kaffe hotade att kallna i koppen.

 - Hon pratar ju rätt mycket, sa jag.

 - Haha - jo, det känner jag till.

 

 - Men, sa jag. När har vi träffats senast.

 - Det var nog när jag var 15-16 år. Nu är jag 32.

 - Oj, sa jag. Ja, då var det längesedan vi sågs.

 

Surret gick vidare. Och så gjorde även jag till slut.

 - Kul att du tog kontakt, sa jag.  

 

*****