Adjö och välkommen

Så har jag avslutat KG Bergströms uppgörelse med vår historia. Ja, Norrbottens och Västerbottens. Den som vi aldrig fick höra något om i skolan, där bara södra delarna av landet ansågs viktiga att uppmärksamma.

Rysslands ockupation av de två landskapen förde med sig både nöd och död, när befolkningen här krävdes på försörjning på olika sätt. Inte bara av de ryska trupperna, utan också av de svenska motståndarna. Mat och transportmedel. Detta var år 1809.

Jag får bl.a. lära mig att det fanns en ryssgrav en halv kilometer från hemmet i stan. Vid det vi numera kallar Pastabacken, där en pastarestaurang ligger sedan många år. Graven upptäcktes när området skulle få nya vatten och avloppsledningar 1972.(!) Hörde aldrig talas om det då, men definitivt aldrig under skoltiden.

Bra också att ryssarna fick motstånd och drog sig tillbaka. Annars hade vi haft ryska gränsen 5 mil öster om stugan. Nu kom gränsen istället att dras längs Tornio och Muonio älvar istället. Dit är det åtminstone 10 mil. Finland fick dock dras med Ryssland som ägare till 1917.

Bra bok, även om det blev lite väl mycket rabblande av statistik emellanåt. 

-----

Nu tar jag itu med ännu en norrbottensskildring; Nattavaara av jokkmokksförfattarna Engström och Richert. Denna gång en dystopi, eller kanske en utopi där Norrbotten slagit sig loss från sverigeoket och blivit självständigt. Det som svärtar intrycket är att Luleå är utplånat.

Spännande!

*****