Sandalstatus

 - Och till och med ungarnas lärare sa "dem".

 - Ja, jag fattar inte heller vad det är för svårt att skilja på "de" och "dem". Men jag tror att många vet att man inte ska skriva "dom" i skrift. Det är talspråk. Och då säger de "dem" istället - både för "de" och "dem".

 - Jaså, tror du det är så. Hm - kanske!

 - Du kan ju fråga dina barn hur de skiljer på "they" och "them" i engelskan. Det klarar dom, jag lovar. Så jag förstår inte varför logiken inte räcker i svenskan. 

Ja, jag har just blivit presenterad för en språkpolis, fjällvandrare och fotvårdare. Precis som jag själv, alltså. Inte fotvårdare förstås. Vi har mycket att avhandla under den där timmen som jag tillbringar i hennes stol.

 - Du har de längsta tår jag sett, tror jag.

 - Jaså! Det ligger nog i släkten. En av mina syrror har likadana, sa jag. 

Med beundransvärd noggrannhet och pilleri fixar hon kartnageln på vänster stortå och den mysko nageln på högerditon. Fixar är lite mycket sagt, för det kommer att ta ett år, vad gäller kartnageln. Men hon slipar ner den med minst 50 procent.

 - Riktiga fjällvandrartår, sa jag.

 - Precis, sa hon. Du har bestigit något fjäll förstås. 

 - Alldeles riktigt. Senast var det i Saltoluokta.

 - Jaha. Besteg du Lulep Kierkau?

 - Exakt.

 - Ja, det är brant när man ska nerför. Jag är höjdrädd och kröp ner därifrån. Men om du gick mer eller mindre upprätt, så förstår jag att du har kartnagel. 

Det blev en del snack om fjällen. Det visade sig att hon jobbat som stugvärd längs Kungsleden och var välbekant med många av de trakter som jag besökt. Däremot hade hon en vit fläck på sin karta och det var Padjelanta nationalpark. 

 - Ett smycke, sa jag.

 - Det kan jag tro. 

Snart var jag filad och len som en barnrumpa under fötterna, och helt kvalificerad till att ha sandaler offentligt, om jag nu skulle komma på den idén, såhär i januari. Tror jag väntar med det. Och vad gäller kartor, får jag glömma min kartnagel och ta fram en äkta, och drömma om kommande färder.

*****