Jag kan för mitt liv inte begripa att det är 20 år sedan som det mest drabbande terrordådet hittills inträffade i New York. Det fick konsekvenser, inte bara för de som var direkt inblandade, i byggnaderna, i flygplanen, och för alla anhöriga.
Nej - den där händelsen fick konsekvenser över hela världen. Usama bin Ladin blev kändis av det mest negativa slaget. Al-Qaida blev ett nytt begrepp. Vi fick ändra vanor för säkerhets skull. Kontroller på flygplatserna med mera, med mera. Och jag tror också att det gjorde muslimer en stor otjänst genom att spä på alla fördomar om dem.
Jag minns tydligt när vi på jobbet fick veta att ett flygplan rammat World trade center i New York.
- Ja, ja, tänkte jag. Det är väl en olycka med något privatplan.
Det hade ju varit anmärkningsvärt bara det.
Men sedan fick vi veta mera, och tankarna drog iväg. Nu blir det världskrig. Klistrad vid TV:n den, och följande kvällar. Skakad.
-----
Bara ett par år senare, 2003 inträffade nästa händelse kring 11 september. Vår utrikesminister Anna Lindh attackerades kallblodigt på varuhuset NK i Stockholm. Det var visserligen den 10 september, men ledde till hennes död dagen efter. Det innebar också en ny verklighet. Det andra mordet på betydelsefulla (ur demokratisk synpunkt) personer. Den tidigare var 1986 och Olof Palme.
-----
För 48 år sedan åkte jag runt i Marocko. Det var 1973, alltså. Jag var ensam svensk i en liten grupp, som mest bestod av engelsmän, australiensare och tyskar. Just den 11 september besökte vi en oas mitt ute i öknen och fick träffa en berberhövding. Det var helt improviserat, och vi blev inbjudna på te. Den dagen fick också ödesdigra konsekvenser i en del av världen. Det kan du läsa här.
Det är nå´t med 11 september. Vad har du för förhållande till den dagen?
*****
Förutom det du har berättat om (frånsett det sista), har jag inget särskilt förhållande till det här datumet. Minns såklart vad jag gjorde båda gångerna.
SvaraRadera@ Elisabet
SvaraRaderaVad gjorde du då, när det hände?
Tänkt att idag ska jag inte minnas så mycket, händer så mycket tragiskt ständigt men det är nog oundvikligt att inte detta datum faller över en.
SvaraRaderaBörjar med 1973, de närmaste året kom chilenare till Uppsala, de var mycket välutbildade och akademiker i stort sett var och en som kom till olika städer. Uppsala var en stad de ville komma till och där de anpassade sig snabbt men visst har det varit tufft jämt för flyktingar. De hade i allmänhet längre utbildningar än vi inom de olika medicinska specialiteterna, lärde sig snabbt svenska men fick i stort sett gå om hela utbildningarna här och tenta av bit för bit innan de fick legitimation. Vi hade flera kollegor på Ackis, så duktiga och trevliga fast svenskar är förstås bäst, då som nu;-). Minns när en kollega visade film från sitt liv och det var dels oerhört vackert men också fantastiskt tjusigt allt och svenskar blev knäpp tysta. Och kollegan for i tjusig slalomutrustning nedför stup som vi inte sett i Alperna, haha. Som om de trott hon kom från nån grotta. Det var mer slott måste jag säga. Och sen en kamp att bygga upp något här. Men finns ju pålästa kollegor också så vi alla fick bra samarbete och umgicks mycket på fritiden. Där kunde jag möta en svensk pensionärstant i City när jag gick med en snygg manlig kollega och hon spottade. Jag blev chockad och mannen sa, det händer varje dag. Hon sa att jag som vacker blond svensk flicka skulle inte gå i sällskap med en "sån". Jag tror inte hon var akademiker ...
Jag fortsätter med 2001, då hade jag lämnat Ackis 20 år tidigare och gjort massor med nya saker, denna dag satt jag och en ungersk specialistläkare, superduktig, och han ville jag skulle prata mycket svenska alltid och om lite komplicerade saker, han pratade väldigt bra men ville finslipa. Vi satt med operationsmaterial från pågående op i örat och det small. Vi tittade på varandra men måste göra färdigt, patienten framför allt men sen sattes alla medier på och allt strömmade runt oss.
SvaraRaderaDagen efter tror jag det var skulle tyst minut hållas men det var vissa invändningar och jag säger inte från vilka, det får du klura ut själv, men det gav en väldigt obehaglig känsla.
Sedan 2003 var vi dagen före på NK i samma butik, denna dag gick jag tillbaka utanför, 11 hade jag en viktig tenta, en 30-poängstenta på allt denna termin på KI, jag bestämde mig för att göra den, ett ansvar och att inte utebli som många, sånt kostar och jag fick toppresultat som vanligt och jag vet ju att många har ursäkter för att få mer tid. Sen köpte jag rosor på Hötorget och la utanför NK, hamnade på bild i pressen, såg jag långt senare.
Sen följde jag detta så fruktansvärt tragiska och det var en del debatt om behandlingen och jag har stor erfarenhet inom serologi och det finns väldigt mycket att tänka på. Klart hon behandlades som vilken patient som helst och man ringde inte in specialister inom detta utan de på akuten agerade som till oss alla. Medan sen kirurgerna kämpade men analyser är analyser och det viktigaste att följa.
Ja 12 sep sen var ca 50000 samlade med Göran P och Eva Dahlgren sjöng, och jag var rädd att bli ihjältrampad, kom så långt fram så jag snirkladr mig ut, gick till Klara kyrka och tände ljus och skrev en hälsning till familjen. Och det är så tragiskt alltsammans med de två pojkarna och hur det sen blev.
Ja vi hade själva varit med om något hemskt detta år så det gick att sätta sig in i en del av skräck och sorg. Någon frågade om hat, jag blev frågande, alltså sorgen tar all plats, hatet ryms inte. Minnen men idag sken solen till klockan 19, då lite stilla regn. Och intressant att läsa dina upplevelser. Särskilt i öknen.
@ Monica
SvaraRaderaTack för dina berättelser.
Jag vet ju exakt var jag var när jag hörde kl 15 nyheterna på bilradion. Tio minuter senare hade jag ett s k hembesök i tjänsten. Ett äldre par som inte var värst intresserade när jag sa vad jag hade hört på radion. Tror jag skyndade på besöket … tror så. Sen ut i bilen igen och undrade vad jag hörde…. Kom tillbaka till jobbet och där var alldeles öde. Alla hade gått hem. Jag skyndade hem och satt sen framför tv:n hela kvällen.
SvaraRaderaJag har varit uppe i ett av tornen 1990. Högt upp på en inomhus utsiktsplats. Det var kväll och utsikten var mäktig. Vi fick köa till hissen som var mindre trevlig åka i. I kön pratade vi med en amerikansk kille som var mäkta imponerad få prata med några svenskar som också visste var Conneticut låg där han kom ifrån. Wow great sa han…
Sen tillbaks i New York 2006. Då en stor byggarbetsplats vid platsen för tornen.
Sen 2003. Jag vet jag var så ledsen! Så fel och orättvist. Hon hade säkert varit bra för svensk politik. Satt nästan och grät på jobbet.
Ja det är ett märkligt datum!
@ Turtlan
RaderaTack för din berättelse. Den är nog lik många andras. De flesta var nog skärrade.
Jag har också varit uppe i ett av tornen på 90-talet någon gång.
Ja 11 september 2001 och 2003 var mycket sorgliga datum och händelser man aldrig glömmer och vad man gjorde när det ofattbara hände. Men så kom då 2004 och då den 11 september föddes vårt första barnbarn och igår fyllde han 17 år, lycka... hälsning från Majalena.
SvaraRadera@ Majalena
RaderaTack och lov inte bara elände detta datum. ��