.. har nu gått sedan min "operation" i Umeå. Sex veckor av någon sorts konvalescens. En särskild medicin, som nu ska trappas ner för att slutligen hamna på glömskans konto. Förbudet att bära tyngre saker än 1 liter mjölk, upphör.
- Efter sex veckor kan du börja träna till maraton, om du vill, sa läkaren som skrev ut mig.
Det har varit lite svårt att hålla sig till just den regeln. Jösses vad jag har längtat till maratonträningen. Skämt åsido - det har nog varit det enklaste att hålla sig till. Däremot har jag flera gånger kommit på mig med att ta i lite för mycket i olika sammanhang. Det kan gälla att bära fram dammsugaren, eller flytta en stol, handla mer än en liter mjölk m.m.
Nu har jag bara någon restriktion kvar. Det gäller en "otymplig" medicin, som jag måste äta i tre månader efter ingreppet. Det är såna där kapslar. Inget problem att svälja, men de passar ju inte i dosetten, eller egentligen passar de alldeles för bra. Går lätt att lägga i sitt fack, men är ett helsike att få ut igen. Men det får gå. En och en halv månad har ju redan passerat.
Så var det med det!
*****
Ja, det kan jag säga, att det där med att inte bära mera än 1 kg, det glömde jag ideligen! På väg att bli utskriven, var jag JUST på väg att bära min ganska tunga väska. Aj, aj! ropade sköterskan och sa "hur ska hon klara detta ...?" Ja, det var just det. Hopplöst när man känner sig sååå pigg.
SvaraRadera@ Elisabet
SvaraRaderaMen nu är det gjort!