Vi fegar ur ...

Ensam skrake.

.. och åker hem till stan, när vi hör väderutsikterna som varnar för underkylt regn. Det fenomenet är inte att leka med. Och vi vill vara hemma för andra aktiviteter imorgon.

Men vi hinner med en promenad runt stan, utan störande inslag. Jag förvånas ofta över att jag inte ser en enda bekant, när jag går en runda i centrala stan. I och för sig är vi ju nästan 80000 lulebor, så det finns en del att välja på. 

Idag däremot var det precis tvärtom. Där nere i södra hamnen möter vi tandläkarparet Bea och Bo och stannar och pratar en stund. Bo har råkat ut för allvarlig sjukdom, men har fått bra behandling. Vi såg dem i Umeå i samband med min ablation, men fick då aldrig tillfälle att prata. 

När vi står där ansluter två andra bekanta och när jag råkar titta upp över fasaden på huset intill, ser jag att Lasse och Anita sitter och fikar på sin balkong 7-8 meter ovanför våra huvuden. 

 - Hej, hej.

Bakom ryggen på oss, där vi står och pratar, passerar  Anna och Lennart och vinkar. Universitetsfolk. Vi kommer senare ikapp dem på vår vidare vandring och slår följe en bit. 

Längre fram vinkar Per och tipsar om berusade sidensvansar i rönnen intill. 

 - Dom blir ju det av rönnbären, säger han och springer ikapp sin medgångare som hunnit före en bit. 

Vi vänder snart på klackarna och börjar traska hemåt. Och då var det slut på bekantingar. Men kvoten är ju välfylld. 

 

Undrar hur det blir nästa gång.

 

 Fyllkaja? Nä - sidensvans!

*****