Tala om att bli förbluffad. Satt på ett kafé när en herre i min egen ålder kom och frågade om han fick slå sig ner vid vårt bord. Han var helt obekant för mig.
- Jag känner igen dig, sa han.
- Jaså, sa jag.
- Jo, för länge länge sedan hade jag en flickvän som hette Lena S*****.
- Ja, det vet jag ju vem det är. Men det måste ju ha varit i slutet på 60-talet.
- Stämmer, sa han.
Han presenterade sig med namn. Fortfarande helt obekant för mig.
- Jag har ännu kontakt med Lena, sa jag. Ja, viss kontakt alltså. Hon bor ju utomlands nu och sporadiskt pratar vi med varandra via sociala media.
- Hon hade väl en brorsa också, sa han.
- Jepp - vi gick i samma klass från ettan till femman, men sedan flyttade jag till Kiruna. Men vi höll kontakt genom livet. Vi har jobbat tillsammans i många år, till och med. Och han jobbar fortfarande, trots mogen ålder, berättade jag.
Det blev en lång stunds snack om diverse händelser. Han berättade att han varit lärare. Det visade sig också att han kände igen Benke. Benke hade varit lärare till honom på universitetet.
Jag måste säga att jag var förbluffad. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg människan. Än mindre känna igen honom. Men han kände igen mig. 55 år senare.
Man är väl evigt ung, förstås.
*****
En man som har lätt att känna igen ansiktsdrag misstänker jag.
SvaraRadera@ Tony
RaderaNu ska du inte va' sån! 😉
Ja, jag säger som Tony .., själv har jag svårt att känna igen ansikten. En kund i affären stod och pratade med mig vid bröddisken och jag hade ingen aning om att hon var vår granne, fast hon och maken bor lite längre ner mot havet till. "Men vi har ju träffats tidigare!" sa kvinnan syrligt.
SvaraRaderaJag ville bara försvinna från jordens yta.
@Elisabet
RaderaIbland får man vara lite skådespelare när det behövs. 😏