Mat och sån't

onsdag, februari 15, 2023

Allehanda enahanda

Ännu en händelselös dag. Åtminstone som jag tycker. Men sedan börjar jag tänka efter.

Det blev träning på morgonen. Ovanligt en onsdag, men jag skolkade igår och då är det bara att bita i det sura äpplet och gå till gymet idag. Plus imorgon, förstås. Torsdagar är det ju också närvaroplikt.

Men det var lite 'jobbigt'. 
 - Det ska det väl vara, tänker du.
Visserligen är det menat att det ska vara lite ansträngande, men nu var det jobbigt på ett annat sätt.  Folk! Massor med folk. Jag råkade träffa tiden när vårt elitbasketlag också skulle träna. Samt ett annat lag, som jag inte kunde identifiera. Lägg därtill en mångfald av vanligt folk. Ja, det blev lite rörigt. Jag kortade mitt program en smula.

Hemma blev det förstås lunch, lunchvila och sedan den vanliga södrahamnsrundan i det vackra vädret. Längre ut i skärgården kunde vi se en dimbank. Och den visade tendenser att röra sig mot oss. Och så blev det. Dimmigt.


Onsdagskrysset i DN fixades till eftermiddagskaffet. Och sedan blev det en stund med den bok jag håller på med. Isberg av Turner Olovzon. Bra och lite överraskande. Liten by i Dalarna och Luleå är miljöerna som skildras.

Och nu går dagen vidare. Enahanda. Som de flesta. Allehanda när man tänker efter.

*****

7 kommentarer:

  1. Monica19:33

    Är lite enahanda mycket kan jag tycka. Mest saknar jag det sociala, umgås som förr men man är ju lite försiktig och många med mig.

    Du får träna hemma, fungerar bra men kräver mycket disciplin. Lätt att strunta i det och kanske tillåtet ibland men ta upp det igen. Körde ett pass innan frukost och blev en piggare dag genast.

    Uteliv lockar inte så mycket, menar naturpromenader, bedrövligt mörkt och trist och fult, bara smutsiga grushögar. Igår strålande sol som värmde lite men idag lika grått igen. Och shopping gått bort, har allt. Men även då kan det vara roligt att titta på nyheter och design och allt vackert men sånt kommit bort också. Museer har studerats från golv till tak. Nej det är det där vardagliga man saknar, och vänner som ännu arbetar arbetar ju mer än någonsin så allt blivit så märkligt. Nästan så jag tycker det är oförsvarligt att vara pensionär. Över huvud taget arbetar de som har tjänster otroligt mycket, ser dem i mörkret redan vid fem-tiden på morgnarna och just då är jag glad att vara pensionär😊

    Funderar på att ta något mer betyg inom något riktigt svårt och krävande, gillar sånt, men vill vara på plats och ha utmaningarna så.

    Läser mycket men läser något otroligt snabbt så det blir för mycket nästan. Och man kunde ju hjälpa till mer ideellt men lite segt här, ingen organisation som tar tag i det, kyrkor finns inte här utom sv kyrkan och just här verkar inte de vara särskilt engagerade. Och myndigheter och politiker tänker enbart på sig själva. Men vet enskilda familjer som öppnat sina hem för flyktingar men det kräver mycket.

    Försöker vara uppmärksam i affärer och ge ett handtag och bär hem någon matkasse ibland och de äldre blir så glada så det svämmar över nästan för så lite. Och händer att jag skjuter till pengar när de fattas.

    En bit mat ute eller fika är trevligt att boka in varje vecka, sånt gör ni med.

    SvaraRadera
  2. @Monica

    Du verkar ha en agenda i alla fall. Det är bra. 👍

    SvaraRadera
  3. Dimman nådde även oss. På kvällen, när vi körde till Sonja, kändes det som om vi var på någon väg ute i yttre rymden. Mötande bilars lysen var knappt synliga. Kan säga att det är inte så mycket bättre idag, nej, det lär ska vara dimmigt hela dagen.

    SvaraRadera
  4. Jag trivs sedan länge oerhört bra med pensionärslivet. Det gav oss det fantastiska franska äventyret. Alla resorna runt om i Europa och USA och ett spännande husbilsliv. Sett i det perspektivet är det tråkigt att vardagsrutinerna numera färgas av läkarbesök, provtagningar, avancerade röntgenundersökningar, regelbunda kontroller av hemsjukvård och så nya diagnoser på det och nya rutiner som t ex egen katetertömning var fjärde timme som kräver strikt planering av dagens aktiviteter. Vi tar eget mycket stort ansvar för ganska avancerad hemsjukvård i dagens nedmonterade sjukvårdssverige. Och det fyller våra dagar. Den tid vi har över lagar vi god mat, träffar våra vänner så ofta det går, är glada att vi inte behöver ut i ur och skur med hunden fast vi saknar henne så det gör ont. Vi gnäller aldrig över väder och mörker - det är och blir som det är - men är tacksamma att vi kan vistas mycket ute på vår inglasade balkong istället. Jag arbetar näst intill halvtid med mitt medicinska researcharbete inom alzheimerstiftelsen och att jag gör det ideellt känns mycket bra! Jag är med i flera intressanta grupper på olika sociala medier där olika diskussioner förs av medlemmar som uppskattar varandra och varandras inlägg och det är en daglig stimulans. Leve internet för allt detta! Gym eller tidiga morgnar eller vad det nu kan vara man känner som måsten är helt borta för oss - bortsett från de medicinska rutinerna gör vi precis vad som faller oss in och ägnar oss åt det som känns bra. Aldrig enahanda, ordet finns inte för oss. Aldrig tråkigt heller, det finns alltid något att sysselsätta sig med! Strax ska jag ägna mig åt veckans tretimmarsprat med ungdomsväninna - några av oss tillhör fortfarande långpratarfolket. (Dom som också skriver långa bloggkommentarer:-))

    SvaraRadera
  5. @Elisabet

    Men jag tycker att dimma är lite småmysigt också. Fast inte ute på landsvägarna, förstås.

    SvaraRadera
  6. @ Monet

    Jag har heller inte tråkigt. Vad jag menar med enahanda är när dagarna blir sig så lika att man kan lägga karbonpapper emellan dem.

    Vi har också en inglasad balkong, som uppskattas mycket. Den var vår 'sommarstuga' innan vi skaffade chateau:et ute i skogen vid havet.

    SvaraRadera
  7. Tretimmarspratväninnan tog upp just det här ämnet. Och vi tycker helt lika: det är helt underbart skönt med dagar som blir just karbonlika. (Alla dessa dagar som kom och gick - var det livet?) Vi har båda haft alldeles åt h-e för mycket förut i livet med yrkesarbete, många barn, hus, hem, hund, allehanda plikter och ständigt full almanacka och ansvar för allt och alla. Då njuter man av att slippa så mycket man kan och att dagarna går i varandra….

    SvaraRadera

Välkommen att kommentera.