Besprutad

Så lyckades jag trots allt att köa mig till min nionde covidspruta. På köpet ett stick mot influensa.

Som jag skrivit för någon vecka sedan har regionen helt och hållet misslyckats att arrangera spruteriet genom att lägga hela verksamheten som en 'drop-in'. Resultatet blir förstås kö-bildning. Precis som förra gången gick kön hela vägen och i kringelikrokar genom hela den stora entrén. Men idag kom jag i alla fall innanför dörren, så jag beslutade att göra ett försök. 

Det blev en del snack mellan de som stod framför mig och bakom. Humören var trots allt ganska goda. Men viss ironi skymtade fram rätt ofta. Men vi hann prata om annat också.

 - Man skulle ha tagit med sig boken jag håller på att läsa, sa damen framför mig.

 - De kunde väl bjuda på fika i hörnen på den här lokalen, sa herrn bakom.

 - Suck. Ska jag ge upp igen, sa någon annan bakom mig.

 

Mycken kritik hördes. En sköterska kom ut och begärde ordet, höjde rösten och sa:

 - Skyll inte på oss som jobbar här. Det är Regionen som bestämt detta. Ni får ringa dem och klaga.

 - Det gjorde jag för en vecka sedan, sa farbrorn bakom mig. Och de har inte svarat ännu. 

 

I kön står ju folk i betydligt sämre form än min. Rullatorer, kryckor, höftproblem och annat. Jag förstår att det blir jobbigt.  

 

En timme i kö blev det innan en småländsk sköterska tog hand om mig. Och då gick det ju rätt snabbt. 

 

Ett år till nästa gång. Undrar om Regionen vaknat då.

*****