Nej, inget Gevalia

Jag stiger in genom dörren och hör telefonen ringa. Slänger träningsväskan i ett hörn och går in och tar samtalet. Det är porttelefonen.

"Hej! Du känner inte mig, men jag brukar läsa din blogg", sa rösten i luren.
"Jaha", sa jag överraskad, småsvettig och lite ofräsch eftersom jag kommit direkt från gymet i kvarteret intill. Föredrar duschen hemma.
"Ja, jag tänkte bara jag skulle hälsa på. Får jag komma upp en stund. Jag stannar inte länge."

Hupp - hur ser jag ut, hur luktar jag, vad har jag på mig....

"Inte länge", upprepade hon.
"Javisst", sa jag.

Och in över tröskeln kommer en färgstark kvinna på besök i stan. Västerbottning i förskingringen, som i detta fall får representeras av Staffanstorp i Skåne.

Vilken trevlig människa, hinner jag tänka. Och modig. Och pratsam. Och snygg.

Och kul, var hon också.

På tjugo minuter hann vi med bådas våra liv (nåja, lite i varje fall) och sen måste hon rusa vidare på sina kundbesök.

Universitetsbiblioteket nästa, för henne. (Hoppas hon hittade.)

Duschen nästa, för mig.

Och kaffet får vi väl ta en annan gång.