Arten har ett rätt märkligt beteende för att föra släktet vidare. Hanarna samlas gärna högt upp på bergskanter, klippor och liknande i rätt stort antal. Där sitter de och väntar på att honorna söker upp dem. De är skickliga flygare och parningsleken är en snabb dans, som stiger högt upp mot himlen, tills de inte är synliga längre. Sedan sker parningen.
Här följer en kortfattad matrecension: Hur gott som helst.
Lagstiftningen är inte unik i världen eller i Europa. Amerikanarna har en liknande och mer långtgående lagstiftning.
Vi har gjort klart för svenska myndigheter att vi aldrig tänker placera några Googleservrar inom Sveriges gränser om det här förslaget går igenom...
...Det här förslaget liknar något som hittats på av Saudiarabien och Kina. Sådant bör helt enkelt inte ha någon plats i en västerländsk demokrati, sade Fleischer.
Dvärgmåsen är liten som en koltrast, nästan helt vit, men med ett kolsvart huvud. Inte som skrattmåsens mörkt chokladbruna. Vacker och lätt flyger den och visar då sina mörkt antracitgrå, ja nästan svarta vingundersidor med vit kant. Har du aldrig sett någon, beror det på att den i Sverige bara finns på ett par, mycket begränsade områden. Öland och Gotland lär ha en del. Men sedan är det Norrbottenskusten som fått förmånen att härbergera den. 
Egentligen var det tranbärsblomningen jag var ute efter, när jag vandrade ut i skogen och till den lilla myr, som ligger någon kilometer bort. Givetvis skulle jag heller inte bli missnöjd om tranan vore hemma. Men det skulle jag bara se som grädden på moset. 
Jag vänder hemåt efter en liten skogsväg. Plöstsligt hör jag fiskgjusens varningsrop och jag ser hur den lyfter från sitt bo ett par hundra meter bort. Förmodligen har den från sin upphöjda position sett mig och vill nu kolla vem jag är och vad jag vill. Gjusar är extremt störningskänsliga. Den siktar in sig på mig. Cirklar runt. Varv efter varv. Jag hör vingslagen ovanför mitt huvud, när den närmar sig. Helt stilla står jag. Kanske tappar den intresset för mig då. Kanske återvänder den till boet. Det är det jag vill. Det är tecknet på att den ger mig sitt okej. Jag utgör ingen omedelbar fara. 
Det tar tid. En halvtimme, gott och väl, står jag där med kameran höjd. Gjusen gör några extra lovar. 
När jag fortsätter hemåt ligger den kvar. 
Uppdatering: Växer vild i Norrbottens skärgård, norska fjordstränder och svenska fjäll. Men då en röd variant.
Lördag eftermiddag. Öppet hus hos E och H i Unbyn. Hon uppvaktas. Han har brutit armen. Men det funkade ändå. Vädret var något kylslaget och vi flyttade omkring i deras trädgård alltefter hur solen vandrade. Trevligt sällskap. God mat. Tjälknöl, lax, pajer, sallader, frukt, tårta, champagne, whisky, cognac.... Allt fanns där. Unga och gamla. 
Vad skall man kalla kvällen innan, om inte Nationaldagsafton. Givetvis firar man lite i den varma sommarkvällen ute på altanen.
Till rödvingesång serveras gräddbakad hajmalfile fylld med västerbotten- ost. Tillsammans med enkel vårsallad och kokt potatis blir det som bäst. Ett grekiskt assyrtikovin. Tillfälligt fynd på Systemet, serveras därtill.
Som jag har jagat den och dess kompisar. Ända sedan förra hösten, då den började dyka upp på de övriga växterna ute på balkongen. Hårda som sten, tyckte jag. Men jag klämde sönder dem. Sköldlöss. Ingen idé att spruta, och det är jag i vilket fall alltid tveksam till.
Tidningarna fylls nu med badmode, strandmode med matchande tillbehör. DN:s Söndag vill inte vara sämre. Inte mindre än sju sidor ägnas dessa minimala, men ack så betydelsefulla plagg. Det är volang, jordgubbstryck, stickat, silkigt, heltäckande, magvisande, prickigt, randigt, blommigt, pistage, citron, romantik, 50-tal och Flower Power. 
