Mat och sån't

onsdag, januari 20, 2010

Fröken Melander

För ett par år sedan råkade jag träffa fröken Melander på Köpmantorget. Jag har förstås sett henne då och då här i stan, men aldrig kommit mig för att hälsa. Hon skulle väl aldrig känna igen mig, har jag tänkt. Men så sprang vi på varandra lite mer direkt den gången, och jag hejdade henne för en pratstund. Jo - ett vagt minne hade hon av mig ändå.

Fröken Melander heter Barbro i förnamn, men troligen inte Melander längre. Hon var min lärare, (eller lärarinna, som man sade då) i klass fyra och fem.

Idag sprang vi ihop igen, när jag var på väg till frisören. Men hon såg mig och hejade glatt. Hon måste nu vara rätt många år över åttio. Tyvärr hade jag bråttom eftersom jag var lite sen för min klippning. Det blev bara det där "hejet".

Men vi har hälsat ordentligt förr. Och en gång var det lite skämmigt.

Skolavslutning försommaren 1959. Lövskataskolan i Luleå. Klassrummet pyntat med blommor, som vi elever hade varit ute och plockat dagen innan. Jag minns att jag plockat en stor bukett skvattram, som nu prydde katedern. Vi hade sjungit och fått visa prov på våra kunskaper i skrivning och räkning inför de församlade föräldrarna och småsyskonen. Putsade och finklädda.

Slutligen var det dags för betygsutdelning. (Jo - man fick betyg i fyran. Konstigt nog har det blivit folk av mig ändå. Tänker på alla betygsfobiker som finns nuförtiden. Vi hade betyg från klass 2.) Vi ropades fram, förmodligen i bokstavsordning, för att få vår betygsbok ur frökens hand. Eftersom jag börjar på B, var jag bland de första. Kanske till och med först. Jag minns inte om det fanns någon Andersson i klassen. Stolt travade jag fram och fick mitt betyg. På väg tillbaka till min plats i bänken blev jag kallad tillbaka. Jag hade glömt att ta i hand och tacka. Jag, som året innan blivit korad till skolans artigaste gosse.

Som sagt - lite skämmigt. Men stämningen verkar god ändå. Det syns på bilden.

Och vi har alltså ännu ett bra förhållande, fröken Melander och jag. Snart 51 år senare.


Och där sitter fru Burlin (Leifs mamma), lite skymd bakom Inge Mattson. Bredvid honom Jan Norman. Den ljuslockiga Carina Lennestål, och längre bak skymtar Birgitta Blomqvist, Lena Ullenius och hennes mamma och lillasyster "Bitte". Alla lite förläget leende åt mitt misstag.

*****
Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

  1. Ja, det är ett elände Bert .., inte får man glänsa hur mycket som helst ,-).

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Elisabet

      Nej. Ibland får man böja sig för övermakten.

      Radera

Välkommen att kommentera.