Om vad jakten på ett par skor kan leda till

Som personalansvarig är det väldigt viktigt att man rör sig bland kollegerna för att hämta upp information, eller vad som dryftas i det informella samtalet på kontoret. (Fikarasten är en annan bra informationskälla.) Men då behöver jag tysta skor.

Ett par av mina skor knarrar och gnekar, vilket gör att många samtal upphör och medarbetarna återgår till att stirra stint i sina dataskärmar så fort de hör mina skor i korridoren. På så sätt går jag miste om mycket som jag i min roll skulle behöva veta. Jag kan alltså inte smyga.

Nu hör det till saken att just de där skorna är ett par favoriter. Sköna och rätt snygga - ja, eller kul. Det är ett par riktiga skor i läder. Svarta. Men ser ut lite sportigare.

Det hör också till saken att skor är bland de ting här på jorden som jag oftast är totalt ointresserad av. Jag har dem för att jag måste. Men jag skulle aldrig gå ut och shoppa ett par, bara för att shoppa. Det gör jag inte heller när det gäller andra saker. Jag är alltså en sådan där samhällssvikare som trots bidrag från Jönssonligan i Rosenbad, inte lämnar några onödiga subventioner till näringslivet.

Alltså ger jag mig ut djungeln. Skoaffärsdjungeln. Eftersom jag bor i Luleås absoluta centrum har jag inom 6-700 meter inte mindre än nio(!!!) skoaffärer. Det borde alltså vara en lätt sak att få tag i det jag söker. Det är ju bara det att jag inte riktigt vet vad det är, annat än att de skor jag köper måste vara tysta. Hur ser man det, när de står där på hyllan? Jag provar alla, säger alla nio butikerna utan någon som helst framgång.

Det segment (det heter så, om man är bildad) som jag söker i, är svart. Det är jobbskor och ska passa i den färgskala (?) vi har på arbetsplatsen under höst-vinter och fram till första juni, då klädkoden försomras. De flesta svarta skor ser likadana ut, med små variationer. De ser också ut som de svarta skor jag alltid har haft. Slutsatsen blir alltså att jag kan behålla de jag har, eftersom knarrigheten inte framgår av varudeklarationen och att 1000 kronor eller mer innebär fem månaders skatteavdrag för att jag jobbar. Så inköpet ställs in.

I den sista affären jag besökte (den som brukar vara pålitligast), blir jag stoppad på väg ut efter att ha kammat noll även här. Det är en tjej i min egen ålder något yngre än jag, som jag egentligen inte känner, men som alltid har funnits någonstans i bekantingars umgänge. Hon är lärare, om jag inte minns fel och hon heter något på H, Helena kanske. Hon ropade fast mig mitt i sin skoprovning.
 - Visst är det du som skriver Ögonblick i norr? Vet du - Jag läser den alltid och den är så underbar. Och bilderna från Rånlandet och alla de där makrobilderna. Helt fantastiska. Jag brukar kunna hålla koll på tillståndet här i stan även när jag själv inte finns här. Det är bara att gå in på bloggen.

Jag blir lite överrumplad och rödörad av allt beröm, men slickar i mig och säger:
 - Tack! Vad kul att du tycker det.

Och så går jag hemåt med lite extra studs i de skor jag (faktiskt) shoppade i Reykjavik i maj och som nu börjar bli perfekta. Tilläggas bör att de inte är svarta och är tillverkade av ekologiskt läder och återvunnet material. Kostade endast 19900 kronor. Snygga är de också. Det tycker alla!

Med nya ögon upptäcker jag världen ovanför skorna och förundras över att 25 procent av alla jag ser på gatorna bär dunjackor, visserligen av det tunnare och väldigt populära slaget, men det är ju ändå 16 grader varmt och sol!!! Vad ska stackarna klä sig i när det blir nollgradigt och därunder, undrar jag.

Men det är en annan historia.

*****