onsdag, september 18, 2013

Om vad jakten på ett par skor kan leda till

Som personalansvarig är det väldigt viktigt att man rör sig bland kollegerna för att hämta upp information, eller vad som dryftas i det informella samtalet på kontoret. (Fikarasten är en annan bra informationskälla.) Men då behöver jag tysta skor.

Ett par av mina skor knarrar och gnekar, vilket gör att många samtal upphör och medarbetarna återgår till att stirra stint i sina dataskärmar så fort de hör mina skor i korridoren. På så sätt går jag miste om mycket som jag i min roll skulle behöva veta. Jag kan alltså inte smyga.

Nu hör det till saken att just de där skorna är ett par favoriter. Sköna och rätt snygga - ja, eller kul. Det är ett par riktiga skor i läder. Svarta. Men ser ut lite sportigare.

Det hör också till saken att skor är bland de ting här på jorden som jag oftast är totalt ointresserad av. Jag har dem för att jag måste. Men jag skulle aldrig gå ut och shoppa ett par, bara för att shoppa. Det gör jag inte heller när det gäller andra saker. Jag är alltså en sådan där samhällssvikare som trots bidrag från Jönssonligan i Rosenbad, inte lämnar några onödiga subventioner till näringslivet.

Alltså ger jag mig ut djungeln. Skoaffärsdjungeln. Eftersom jag bor i Luleås absoluta centrum har jag inom 6-700 meter inte mindre än nio(!!!) skoaffärer. Det borde alltså vara en lätt sak att få tag i det jag söker. Det är ju bara det att jag inte riktigt vet vad det är, annat än att de skor jag köper måste vara tysta. Hur ser man det, när de står där på hyllan? Jag provar alla, säger alla nio butikerna utan någon som helst framgång.

Det segment (det heter så, om man är bildad) som jag söker i, är svart. Det är jobbskor och ska passa i den färgskala (?) vi har på arbetsplatsen under höst-vinter och fram till första juni, då klädkoden försomras. De flesta svarta skor ser likadana ut, med små variationer. De ser också ut som de svarta skor jag alltid har haft. Slutsatsen blir alltså att jag kan behålla de jag har, eftersom knarrigheten inte framgår av varudeklarationen och att 1000 kronor eller mer innebär fem månaders skatteavdrag för att jag jobbar. Så inköpet ställs in.

I den sista affären jag besökte (den som brukar vara pålitligast), blir jag stoppad på väg ut efter att ha kammat noll även här. Det är en tjej i min egen ålder något yngre än jag, som jag egentligen inte känner, men som alltid har funnits någonstans i bekantingars umgänge. Hon är lärare, om jag inte minns fel och hon heter något på H, Helena kanske. Hon ropade fast mig mitt i sin skoprovning.
 - Visst är det du som skriver Ögonblick i norr? Vet du - Jag läser den alltid och den är så underbar. Och bilderna från Rånlandet och alla de där makrobilderna. Helt fantastiska. Jag brukar kunna hålla koll på tillståndet här i stan även när jag själv inte finns här. Det är bara att gå in på bloggen.

Jag blir lite överrumplad och rödörad av allt beröm, men slickar i mig och säger:
 - Tack! Vad kul att du tycker det.

Och så går jag hemåt med lite extra studs i de skor jag (faktiskt) shoppade i Reykjavik i maj och som nu börjar bli perfekta. Tilläggas bör att de inte är svarta och är tillverkade av ekologiskt läder och återvunnet material. Kostade endast 19900 kronor. Snygga är de också. Det tycker alla!

Med nya ögon upptäcker jag världen ovanför skorna och förundras över att 25 procent av alla jag ser på gatorna bär dunjackor, visserligen av det tunnare och väldigt populära slaget, men det är ju ändå 16 grader varmt och sol!!! Vad ska stackarna klä sig i när det blir nollgradigt och därunder, undrar jag.

Men det är en annan historia.

*****

15 kommentarer:

Rexxie sa...

Jag hoppas att det smugit sig in en extra nolla i Reykjavikskornas pris? Annars behöver du nog några extra jobbskatteavdrag...

:-)

Bert Bodin sa...

Rexxie: Ingalunda! Notera inköpsstället och multiplicera beloppet med 0,058, så får du rätt belopp i svenska kronor. ;-)

Rexxie sa...

Fast om man är i Sverige och läser en svensk blogg och en prisuppgift som är i kronor förutsätter jag att det är svenska kronor som avses även om skorna råkar vara inköpta på Island.

Dessutom borde du ju då ha använt den isländska pluralbeteckningen krónur.

Bert Bodin sa...

Rexxie: Jag ska omedelbart bättra mig!






Kanske!
;-)

Rexxie sa...

Vad gnällig jag låter; i det hänseendet är det nog jag som får bättra mig...

:-D

Bert Bodin sa...

Rexxie: Precis!

O:-)

Elisabet. sa...

Hahaha ..., ja, akta dig du för Rexxies vassa penna ,-)

(Nädå, Rexxie .., du är så snäll!)

Härligt skrivet var det ialla fall. Jag skrattade högt för mig själv. Dessutom tillhör jag dem som avskyr att köpa skor.

Ingela sa...

Joya. Snygga, supersköna och - dyra.

Ingela sa...

Samt tysta.

Bert Bodin sa...

Elisabet: För mig är skor bruksföremål. Inget annat. Fast de ska ju helst vara snygga också.

Bert Bodin sa...

Ingela: Tack för tips. Var får man tag i sådana. I Malå?

Sven Teglund sa...

Hahaha..... det var en rolig läsning! Jag tillhör samma grupp som dig, som inte direkt njuter av att köpa skor......men har ju äldre jag blivit ändå börjat förstå att det är viktigt....för att inte få ont i ryggen eller i ett knä. Som jag fick av att gå i ett par sneda skor.....
Ja, det här med dunjackor, alla har ju samma modell också, färggranna. Har det varit rea på ÖB ?

Ingela sa...

Inte alls. Vi har en bra skoaffär men såna skor köper man närmast i hälsokostaffären i Sk-eå.

Bert Bodin sa...

Sven: Jag kan inte förneka att jag själv har liknande plagg. Men jag väntar minst en och en halv månad till innan det blir dags för den.

Kattvakt sa...

Om det inte vore för jag brukar fara till Stockmanns i Helsingfors för att handla skor (+ massa annat) och under en sådan inköpsresa fått lära mig svartväxlingsproblematik av några äldre polacker, hade HR-chefen fått sparken.

När de äldre polackerna började sina yrkesbanor på 80-talet hemma i Polen hade någon kommit till dem för att växla en anselig mängd isländska kronor. I tron värdet var som svenska kronor hade utlänningarna fått en större resväska fylld med zloty i höga valörer. Efter den minnesbetan och efter Berlinmurens fall blev polackerna så småningom välbeställda affärsmän med fina läderskor på fötterna.

De rekommenderade Sebago Hawkins som skulle finnas hos Stockmanns. Genast skyndade jag mig dit och faktiskt blev de sedan mina favoriter, köpte med mig två par.