Nej - målare ...

.. blir jag aldrig. Visst är det kul närman ser resultatet. Och visst är det rätt bekvämt med stora fina ytor, där en bred pensel är väg(g)vinnande, i stora härliga drad.

Men så är det ju det där med detaljerna. Hörnorna. Tro mig; det finns massor av hörnor på ett knuttimrat hus. Massor. Och där ska färgen in i de små "knutpunkterna". Men det vill inte färgen. Det är ett evinnerligt knåpande och knepande för att få till det.

Färg har också en förmåga att vilja vara på andra ställen än där jag försöker placera den. En pensel kan dessutom härbärgera omåttliga mängder färg, som gömt sig i hårens inre. Helt omöjliga att få nytta av, tills du lägger ifrån dig penseln, då den plötsligt väller fram och försmädligt lägger sig i bakhåll, för att vid nästa försök att måla vidare droppa, eller rinna ner på något helt olämpligt ställe.

Så, nej ... Målare blir jag inte.
Men snyggt blir det, när det blir klart. En tredjedel av huset återstår, och däribland en sex meter hög gavel.

Det blir spännande.
En annan dag.

*****