Det var någon gång i början på 80-talet; 83-84 kanske. Jag var i New York och promenerade omkring med en kollega på södra Manhattan. Där ser stan ut som en vanlig europeisk medelstor like. Fina stenhus. Lite som Amsterdam om man tar bort kanalerna. Stan hette ju en gång New Amsterdam. Fina trappor upp till bostadsentréerna. Järnsmidesräcken. Lugnt och fridfullt för det mesta. Det är kvarteren kring Washington square. Någon liten park här och där.
Som sagt, vi strosar lite planlöst omkring. Utan mål. Det är vinter och rätt kallt. Men solen skiner starkt. Breddgraden är ju att jämföra med Rom.
Vi hör musik där vi går på en bakgata. En låt vi känner igen. En bra låt. Och vi undrar varifrån ljudet kommer. Vi behöver dock inte fundera särskilt länge. Runt hörnet kommer en ung kille. På axeln bär han en "bergsprängare"; volymen på hög nivå där han går fram. Vi stannar upp, lite överraskade. Killen stannar utanför en affär, får syn på oss, ler och anser oss förmodligen ofarliga. För han ställer sin tjusiga kasettspelare på trottoaren, fortfarande med samma låt ekande mellan fasaderna, och går in i den lilla brödbutiken.
- Ja, säger min kollega. Det här är också New York.
Låten som spelades var Every step you take med gruppen Police. En av mina favoriter.
Grattis till Polarpriset, Gordon Sumner. Mer känd som Sting, och sångare i gruppen. Sympatisk, empatisk, stor filantrop och duktig musiker.
Det är du verkligen värd.
*****
Fint minne. Musik kan verkligen hjälpa till med sånt. Själv minns jag ett hotellrum i Anglesea söder om Melbourne .., ett öppet fönster och en gardin som fladdrade lite i vinden. Vi låg på sängen, intill döden trötta efter en lång resa och sen hyrbil och dygnet upp och ned. Då hördes - långt bort ifrån - Walk on life med Dire Straits. Dom var just då på turné i Australien och nån spelade väl låten på en bandspelare.
SvaraRaderaDoft- och musikminnen är nog två av mina vanligaste, när jag tänker efter. Men egentligen behöver jag inte tänka efter; det sker oftast helt undermedvetet.
Radera