Kämpigt

Det där att vara språkpolis är nästan som att vara politiker. Man jobbar och sliter för att sprida kunskap och välstånd, men får bara bannor.

Jag tillhör ju nu bara språkpolisernas skara, så jag har ju bara hälften av bekymren än vad en politiker med språkpolisambitioner skulle ha. Därför har jag ork att uppfylla mitt kall. Men jag gör det för att jag tycker det är lite småkul, trots allt. Retsticka kan nog vara en riktig etikett på mig. I alla fall i detta sammanhang.

Det jag mest undrar över när jag får gnäll, är hur kritikern har tänkt att felet ska bli tillrättat. Det förstår inte jag. Om jag inte påpekar att det är feltänkt att det är ett helvete i stormens öga, eftersom det är det lugnaste stället i en storm, kommer den felande aldrig att inse hur fel hen har. Det kanske inte är en traditionell språkfråga, men ändå.

Härom veckan hade lokaltidningen en braskande rubrik i artikelns digitala version, där det påstods att "juryn grät krokodiltårar". Det gjorde den över en deltagare som var sensationellt duktig i teveprogrammet Talang. Den tidningen har en länk i varje artikel, där man kan påpeka faktafel. Bra funktion! Och givetvis kunde jag inte låta bli att berätta att krokodiltårar nog var fel att använda i sammanhanget. Tjugo minuter efter att jag sänt iväg mitt meddelande, var artikeln omarbetad. Fick jag något tack? Nähäpp - Så långt kunde redaktionen inte sträcka sig. 

För att inte tala om när någon "drar alla över samma kant", tar upp en sak "jämtemot" en annan,  eller är "öppenhjärtlig". Lars-Gunnar Andersson, känd från P1:s Språket en gång i tiden, tar upp en del andra exempel i en debattartikel i Göteborgsposten. Han tycker också att det är viktigt att det blir rätt.

Han avslutar artikeln: De flesta av oss vill kunna, vill göra rätt – tro’t eller ej.

Ibland skulle jag vilja syna det.

*****