Trivsamt

Samling hos grannen. Utomhus förstås. Regn förstås. Tradition, sa vi alla.

Så var det. Ett litet strilande kunde inte förneka sig.

Men rätt klädda och med det vanliga humöret, så blir det förstås succé.

Lägg därtill ett glas champagne eller två, beledsagat av Kalix löjrom (Denna gång från Haparanda.) på tunnbröd, och en diskret majbrasa ... Det kan bara bli trivsamt. Speciellt när det också fanns varm äppeltoddy att ta till, när man kände att lite värme vore skönt.

Vi hamnade inomhus till slut. Med fortsatta samtal. Om allt! Och inget. I flera timmar. Så kul, så lärorikt, så trivsamt.

Vi var gladare än minerna, jag lovar.

*****

Så lägger vi

.. plötsligt märke till att grenverket i syrenen på bara några dagar förvandlats från askgrått till varmbrunt.

Jo. Något är på gång. Trots att snön ligger nästan halvmeterdjup på tomten.

*****

Det bästa ...

.. med regngrå Valborgsmässoaftnar är att man kan ägna sig åt att läsa ut den bok som blivit liggande alldeles för länge på nattduksbordet.

Uppehåll har utlovats till kvällen, då grannen utlovat fyr i brasan på stranden. Med tilltugg.

Vi får väl se hur det går med det. Ja, tilltugget fixar sig säkert.

*****

Som en utslängd ...

.. näve diamanter i en gangsterfilm (må vara att det i dylika bruka vara på mörkblå sammet) ser vårens framsteg ut.

Knappt halva terassen är nu snöfri. Resten vilar ännu under en halvmeter av den vita varan. Men nu går det snabbt.

*****

Vernissage XII

Välkommen till en söndagsöppen vernissage. Också denna gång med din aktiva medverkan.

Jag tycker den är en liten (för den är liten, bilden är 16 x 12 cm) humoristisk bild, där igelkotten söker kontakt. Men stackarn får nog inget gensvar, är jag rädd.

Vem har gjort bilden?

*****
Fler vernissager.

Så säger jag ...

.. tack och godnatt från Rånlandet.

*****

Bistro Rånlandet ...

.. förärade oss lax under västerbottenstäcke, med två sötsurs såser, karamelliserad rödlök och dragonpotatis.

Ett favoritvin; La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng Sauvignon.

Gott!

*****

Jodå

Det kom ett svar.

Sedan får vi hålla utkik efter ett eventuellt resultat.

Så spännande!

*****

Kunde inte ...

.. hålla tyst. Skickade ett meddelande tii Ekoredaktionen.

Vi får se vad jag får för respons.

*****

Efter middagen ...

.. går jag ut i norrbottensljuset och hör vårens första rödvingetrast hålla konsert.

Välkommen till Rånlandet.

Rödvingetrasten är nog den av trastfamiljen som är mest talrik just hos oss.

*****

Så bra

"Skurarna avtar ikväll" sa nyhetssändningen klockan 15.

Jaså!?

Sa jag.

*****

Sådär'ja

Då är hälften borta. Bara dryga halvmetern kvar.

Hej-å-hå!

*****

Vernissage XI

Nu när det snart är dags för sängen, passar det väl bra att jag visar ännu en tavla.

Den här gången tänker jag inte tala om vad den föreställer. Inte heller tänker jag berätta vem som gjort den. Det tänkte jag att du skulle göra.

Trycket är inköpt i ett land, som vi ofta benämner med två olika namn. Helt nyligen visste jag egentligen inte varför. Men så lärde jag mig; det ena namnet är i själva verket bara en del av hela nationen.

Välkommen med dina kunskaper. Jag tror inte det är så svårt.

*****
Här finns fler visningar.

Socialfall

Att bo i storstad är nog inget för mig. Luleå är tillräckligt lagom. En stor liten stad med nästan 80000 medmänniskor och fler blir vi.

Vad jag gillar är bland annat att jag så gott som alltid, när jag rör mig ute på stan (vilket inte går att undvika, eftersom jag bor som jag gör; mitt i mittersta centrum) träffar bekanta, folk jag hejar på, gamla kunder och andra trevliga människor.

Idag blev det nog ett litet rekord. Jag hann bara 200 meter på min väg mot lunchstället då jag träffade på min före detta chefs dotter med tremånadersbaby i vagn, pratandes med före detta kollegas dotter med sjumånadersdito i sin vagn. De gjorde sällskap med mig en bra bit.

På lunchstället var det ovanligt mycket folk. Det visade sig vara en eftermiddagsföreställning på teatern, vars besökare passade på att käka lunch innan det var dags för dem att bänka sig i salongen. Jag höll inte på att få plats, men eftersom jag blivit "känd" gäst sa Camilla i kassan att jag kunde ta det där reserverade bordet.
 - Dom kommer inte förrän om en och en halv timme, sa hon.
Där hade jag ju i och för sig stämt träff med A, som anlände kort efter mig.

Idag blev det vegetariskt

Vi fick vår mat, medan folk strömmade in. En dam sneglar på mig lite mer än vanligt. Och snart kommer hon fram.
 - Men Bert! Känner du igen mig, frågade hon.
 - Jovisst! Nu gör jag det. Men det var onekligen oväntat.
 - Jo, jag här här för Västerbottensteaterns räkning. Jag jobbar ju där nu.
 Varm kram.
Hon är en före detta kollega i resebranschen som jag inte sett på 15 år, boende i Skellefteå. Så det var väl inte så märkligt.

Sedan kommer Gunnel förbi och snackar en stund, varefter jag får syn på Ann-Catrin i kön till kassan. Henne har jag inte sett på flera år. Hon är numera designer, men vi har jobbat ihop. Varma kramar återigen.

På vägen hem träffar jag en granne ute på träningsrunda. Och jag hinner inte särskilt långt förrän jag träffar tre till. Lennart tränar han också. Nyopererade knän. Men det går finfint.

På fiket i Smedjan, sitter min kusin, som vinkar, när jag går förbi och snart passerar jag en kille, numera optiker, som mina syrror har skött om när han var i koltåldern.

Ja, sådär gick det på och jag var väl skuld till alla sociala kontakter själv också, eftersom jag senare traskade iväg till en viltaffär (ambulerande) för nödvändiga inköp av suovas, ren- och älgfärs och torkat renkött. Sapmi ren och vilt finns alltid utanför COOP Arena, som ligger alldeles i närheten av ett av våra kontor här i stan, så det blev besök där också. Kul.

Förresten träffade jag två gamla bekanta även där vi köttvagnen. Senast vi sågs var i Kroatien för sex år sedan. 

Hemåt igen och sedan iväg till den vanliga affären, med sväng förbi mitt gamla jobb i ett ärende. Då blev jag erbjuden att vara med på en tapaskväll om någon vecka. Det var ett femtontal anmälda kolleger anmälda och jag sällade mig gärna till dem.

Ja, och så träffade jag Micke piloten, förstås och några andra. Säkert har jag missat någon också.

Undrar vem jag hade träffat i Stockholm, om jag bodde där?

*****

Nu är vårbruket ...

.. igång för fullt. Vinterns kryddning samlas ihop på gator, torg och trottoarer för att tvättas och återanvändas när det blir aktuellt igen.

Så går det till.

*****

Möten

Ut i solen. Men det är rätt småkyligt. Bara ett par tre grader över nollan. Jag beslutar mig för att gå "Antikrundan", som går runt en av innerstadsfjärdarna, nämligen Skurholmsfjärden. Det blir en halvmil, ungefär. I rask takt.

Mellan Malmudden och västra Skurholmen möter jag två av mina granntanter på väg åt motsatt håll.
 - Du går ju alldeles för sakta, säger Sylvi.
 - Men du vet ju inte att det var bara drygt två minuter sedan jag gick hemifrån, sa jag väl medveten om att jag hållit på en kvart. De skrattar.
 - Ja, jag måste då köpa nya skor. Det är hål i dom här, säger hon.
 - Men passa dig då för att gå längs strandpromenaden där borta, varnar jag. Det är så blött.

Vi går vidare åt varsitt håll. En ung joggare svischar förbi med ett hej. Jag ser sångsvan och sädgäss ute vid vaken på isen. Bofinkarna sjunger och tamejsjutton (står det ordet i SAOL?) hör jag inte en storspovs vårkvillrande också. Till slut får jag även syn på den, där den slagit sig ner på fjärdens is. Förmodligen tror den att det är en åker.

Det blir en del kryssande och kreativt klivande ute i snön på sina ställen. Men hellre det än att gå i vatten. Det är en hel del som ska smälta och det porlar små bäckar ner mot fjärden här och där. Möter en äldre man som stannar och pratar.
 - Ja, det har torkat upp här, ser jag.
 - Jaså, sa jag. Men därborta runt kröken är det väldigt mycket vatten.
 - Säger du det. Ja i förrgår gick det inte att gå ens här, där det nu är torrt.

Kommer in mot Östermalm och möter samma joggare som tidigare, som hunnit runt ett varv redan.
 - Hej igen, säger han och smajlar.
 - Det kan man säga, sa jag.
Han fortsätter i snabb takt.

Hjalmar äter lunch på husses jobb

Snart är jag inne i centrum igen. Går och köper ost, som saknas hemma och vandrar hemåt genom stan.

I trappan hemma träffar jag på Torild, som står och pratar med en av fiberinstallatörerna och Hjalmar, som äter lunch. Hjalmar är en mops, som fått följa med husse till jobbet. Han är helt koncentrerad på att få i sig maten och ger inget tecken på att vilja hälsa på oss andra. När han är färdig går han in i sin hundbur och lägger sig.

Jag går hem, sedan jag förhört mig om läget med installationerna.
 - Det är klart nu. Alla lägenheter har fått sina uttag, så nu är det bara för Telia att hitta på-knappen.

När det nu blir.


*****

Hur går det till

En kort reflektion såhär på förmiddagskvisten, när nyheterna på radio snurrat ett par varv och frukosten ligger där den ska, d.v.s. i magen.

För andra dagen i rad rapporteras att nationella prov i engelska, och därmed facit, läckt ut i förväg på sociala medier. Igår för niorna, idag för gymnasieeleverna.

Fråga nr

1. Hur distribueras proven från centralt håll?
2. Hur förvaras/lagras de i skolorna?
3. Vem läcker? Och i så fall - får hen betalt?
4. Hur har eleverna som vill fuska tillgång till sociala medier under provtiden?

 Är det verkligen så, att eleverna får ha mobiltelefonen bredvid sig på bordet. Har de öronsnäckor och lyssnar till någon som ger svaren i talad form.

Är det inte bara flathet att det kan gå till på det sättet?

Förklara, tack.

En gång fuskade en av mina skolkamrater i ett tyskaprov. Hon hade på insidan av handleden skrivit in de tyska bestämda artiklarna noggrant och smått med kulspetspenna. Allt täckt av tröjärmen. Det upptäcktes av en av oss andra elever, som anmälde.

Den skyldiga tjejen fick förstås underkänt, men fick också be om ursäkt offentligt till klassen. Hon hade dåligt samvete länge efter den händelsen, men fick hjälp och stöd, så att det med tiden blev frid och fröjd igen.

Och hon gjorde aldrig om det.
Ingen annan heller.

*****

Mer ...

.. höst än vår.

*****

Vernissage X

Dags för lite sherry igen ... Ja, om du har någon hemma, förstås.

Här kommer det tionde alstret hämtat från våra väggar. Denna gång en luleåkonstnär, i alla fall då. Nu bor hon i Åkersberga, men återvänder då och då hit med sina utställningar. Anna Toresdotter; mästare på ljus och hur ljus faller på en fasad, eller genom ett fönster.

Anna fanns med bland bekantas bekanta, så naturligtvis fick jag en personlig dedikation på den där tavlan, som är den största jag har av henne. Måtten är 85 X 65 cm där den hänger vid den ståtliga amazonliljan och gullrankan, sedan många år.

Jag blir i alla fall nyfiken på vad som finns bakom den där dörren på glänt.

Om Anna Toresdotter kan du läsa mer här.

Och fler vernissager har du här. 
*****

En tredjedel

Återigen är matsvinnet under diskussion. Idag skedde det bland annat i Sveriges Radios valprojekt 10 miljoner som är tänkt att inventera synpunkter och idéer om alla möjliga ämnen, som vi 10 miljoner invånare kan tänkas klura på inför valet.

30% av all mat som produceras slängs i soporna. Det gäller globalt. Hur mycket som slängs här i Sverige vet jag inte, men det är förmodligen en hel del. Och det värsta är att det slängs helt i onödan. Svenskarna har blivit ett bekvämt släkte. Bäst-före-datum har blivit religion. Och som alla religioner leder det vilse; bort från egna omdömen, och erfarenheter.

När jag för en tid sedan tillbringade en långhelg i grannlandet, såg jag en mycket god idé, som borde införas här hemma också. Inte bara på förpackningarna, utan även i folks hjärnor.

Vi är fixerade vid datummärkningar och behöver en liten påminnelse.

I Ring P1 i morse hörde jag en inringare som tyckte att vi bara skulle ha tillverkningsdatum stämplat på matförpackningarna. Den idén tror jag definitivt inte på. De flesta av oss har för dåligt begrepp om hur länge olika matvaror håller, och jag tror att hans förslag snarare skulle föra med sig ett större svinn. 

Själv berömmer jag mig för att vara duktig på det här området. Utan att skämmas. Här slängs inte mycket mer i matväg, än det som rensas bort från grönsaker innan användning. Eller ett fiskskinn.

Inte heller köps det för kung och fosterland, när man inte är mer än delkung för mer än ett hushåll. Många gånger har jag skådat in i kylskåp (inte hos oss) belamrade på varenda hylla med burkar och flaskor och grejer och mat och kryddor och .... Ja, jag vet inte vad. Och mycket är gammalt och bortglömt sedan länge, förmodligen. Anledningen är förstås att de som har packade kylskåp inte har någon överblick. De vet inte vad som finns där. Nästa gång de behöver något så köper de varan på väg hem från jobbet, för säkerhets skull. Och så har man tre senapstuber och fyra flaskor dressing (vad man nu ska med färdig dressing till) på hyllorna. Grejerna blir gamla. Tror man. Trots att just de här produkterna innehåller mer konserveringsmedel än livsdito. Men efter sex år slängs det.

Jag har vid flera tillfällen öppnat och använt mjölk som "gått ut" för en vecka sedan. Utan några som helst problem. Man dör inte av att smaka. Det bor inga djur i förpackningen.

Så ta dig i kragen! Istället för att skämmas.

*****
Här hittar du dagens inslag från P1

Läs även andra bloggares åsikter om Matsvinn, ICA, COOP, Slöseri, Bäst-före-datum

Ännu mera ...

.. om mammas barndomshem fick jag se och höra i våra lokala nyhetssändningar idag. Jag har ju berättat om banvaktsstugan förr, men nu blev det även ett TV-inslag med anledning av att huset blivit statligt byggnadsminne.

Här kan du läsa mer och se en liten film.

*****

Kommer hem ...

.. till stan efter stughelgen.

Inspektionsrundan i citruslunden visar att kumquatbusken, som beskurits kraftigt efter höstens rekordskörd, nu verkar ta nya friska tag mot framtida diton.

*****

Om ett möte

Såhär skriver Thord Wiman om lappugglan,  denna mytomspunna fågel, som även han upplevt att få träffa. 

Var säker på att lappugglan nattetid kniper en och annan fågelfröätande sork, mus eller annan sorts smågnagare, feta och fina på spillfrön, gourmetmat för en uggla.
Kanske är det en fågel som mest stryker omkring men lyssna efter skymning/mörkerinbrott efter det dova, djupa revirropet. Den omgärdar sig rent allmänt med kusliga läten i vårnatten. Och är det någon som knäpper ljudligt med näbben utanför er dörr - gå för allt i världen inte ut!Jo, nog är det en imponerande fågel det där som förkroppsligar, levandegör själva storskogens mysticism, inkarnerar den. Vid en handfull tillfällen har jag ägt lyckan se lappuggla och blir lika varmt berörd varenda gång.

*****

Bräda för bräda ...

.. jobbar sig våren framåt och frilägger vår stora altan; den som vetter mot den varma eftermiddagssolen. Men ännu är det inte möjligt att sätta ut några möbler. Ytan är för liten och dessutom har snön på taket en obehaglig förmåga att smälta och skicka kalla droppar ner i nacken på den som försöker sig på att modigt kliva ut i ljuset.

Ett grannpar tittar in på kaffe. Vi pratar om Valborgshelgen som närmar sig om en dryg vecka.
 - Ja, vi har då ingen brasa att tända.
 - Näe, säger jag. Vår hopsamlade rishög syns inte under snön ens, så den kommer inte bland kandidaterna.

I tankarna finns ju fjolårets version av firande.

 - Nå, vi får väl fundera.

Ännu är det april

*****

Diskat och klart ...

.. efter en trevlig middag med våra nyaste grannar.

Extra krydda blev den lappuggla som satt på gärsgården utanför köksfönstret och bevakade oss.

*****
Staketet kan heta gärsgård, gärdsgård eller gärdesgård.  Alla former är korrekta enligt SAOL.

Nåja - hen lämnade ...

.. ju i alla fall ett visitkort. För något tack fick man ju inte. Inte ens en bild.

Nej, denna patient, som krockade med vår entrédörr, lät sig utan protest lyftas in på akuten för en stunds vila i mörker, värme och tystnad. Tjugo minuter räckte.

Vid utskrivning hann jag inte ens ta en bild.

Men en vacker grönsiska var det i alla fall, som raskt lämnade vårdinrättningen. Det tog väl 0,03 sekunder ungefär.

*****

En av våra största ...

.. ugglor, lappugglan besökte oss ikväll. Av en slump fick jag se den sitta vid vår fågelmatning i skymningen, som såhär års inträffar vid 21-tiden.

Den är rätt oskygg, (har träffat den förr) så jag smyger ut för att ta en bild. Jag ser den sitta i en tall 25 meter bort. Men precis när jag börjar rikta in kameran, så ... kommer den svischande förbi mig.

Bilden blev som den blev.
Rätt snygg.

*****

Slår mig ner ...

.. vid bloggarfönstret, när jag är klar med desserten. Ja, desserten till morgondagens middag, då vi bjuder in nyaste grannarna. Det gäller ju att vara förberedd. Herregud - de kommer ju om 26 timmar.

Ute smälter snön. Bofinkarna sjunger. Bergfinken ser lite nykommen ut och har ännu inte fått på sig den riktiga fest-/parningsdräkten. Ringduvorna sjunger sin kuttrande sång.

Från köket hör jag slammer. Vi ska ju äta middag idag också. Såklart!

*****

Vernissage IX

Dags för lite konst igen. Den här gången ett japanskt tryck, som jag hittade i en liten butik i Shinjukudistriktet i Tokyo en gång, när jag var där på jobbresa. Träff med svenska ambassaden och handelskontoret med föreläsning.

Tokyo är en rätt trevlig stad, eller egentligen flera städer, som vuxit ihop till en jätteklump. Men varje stadsdel är som en egen stad, med sin egen karaktär. Shinjuku var modernt och mondänt. Här ligger bland annat det administrativa centret, men även shopping.

Ginza är ett annat område, även det med mycket shopping och nöjen. 

Jag bodde på Hyatt Century, numera Hyatt Regency. Det ligger i Shinjuku. Lyx. Det som sas vara världens största kristallkronor hängde i atriet mitt i byggnaden. De var 8 m höga, tre stycken till antalet och vägde enligt uppgift flera ton vardera (kommer inte riktigt ihåg hur många).

Här på 17 våningen upplevde jag mitt livs första jordbävning. Galgarna i garderoben på mitt rum, började plöstligt spela cha-cha, eller nå't.

Ingen infödd hade reagerat. Den bävningen var för liten.

Tavlan föreställer persimoner, om du nu inte hade listat ut det redan.

*****
Mer om Tokyo kunde man höra i veckans upplaga av Meny med Tomas Tengby i P1. 

- Jag kommer ihåg ...

.. när du räddade mig. En i och för sig till utseendet bekant man passerade mitt bord på lunchrestaurangen. Vi nickade till varandra och då tog han kontakt.
 - Jaså, sa jag lite frågande.
 - Jo, jag var i Umeå och skulle åka hem med flyget. Men när jag kom till flygplatsen var flighten inställd.
 - Ojdå, sa jag med en tanke på att "det är väl inte helt ovanligt".
 - Men jag gick fram till personalen och sa att jag har en biljett. Jo, men den här flighten blev inställd för flera veckor sedan.
Då berättar mannen att han ringde till oss på resebyrån och jag svarade trots att det var efter kontorstid. Han hade någon form av "heta linjennummer" till oss. Vissa storkunder hade det.
 - Du bad att få undersöka saken och återkomma till mig. Och det dröjde inte länge. Du sa, "gå ut genom entrén. Där står en taxi som kör dig hem". Och så blev det.

Jag hade ett svagt minne av detta. Frågade när det här hände.
 - Ja, det är väl 20 år sedan, sa han.

Jag kommer alltså ihåg vissa detaljer, men inte vad missödet berodde på. Någon miss i kommunikationen mellan flygbolaget och oss, kanske.

 - Nä, men det var rådigt gjort. Jag kom ju hem!

Kul med positiva kunder.

*****

Uppochner

  - Men guu, va fint du bor! Det är det första jag får höra från en av gubbarna som plötsligt stormar in med verktygslådor och städredskap.
 - Tack, säger jag. Ja, ni får väl se en del olika kan jag tro.

Nytt fibernät i fastigheten. Så är det bestämt. Det gamla duger inte nu, när vi har bytt tjänst. Nu blir det uppgraderat "till tänderna" med nya chanser till ny teknologi. Så är det sagt. Framtiden får utvisa om det stämmer.

Killarna som jobbar är otroligt sociala och pratsamma, men jobbar effektivt och snabbt. De berättar att vi heller inte kommer att behöva gå till tvättstugan hädanefter. (???) Ja, tvätten tar de inte hand om, men väl bokningsfunktionen. Nyckeltavlan blir ett minne blott. Nu kan vi boka hemifrån. För vår del spelar det ingen roll. Vi har tvättstuga tre dörrar bort på samma våning som vi bor.

Nytt i teven, nytt i datorn; det blir det förstås också. Tur att man inte är teknikfientlig.

Jag bjuder grabbarna på fika och får en pratstund. Vi pratar bilar. Elbilar framförallt.
 - Skulle jag inte lita på ett dugg i vårt klimat, sa en av dem.
 - Självkörande då, frågar jag.
 - Nej, för helsike. Datorer som kör! Vad händer om någon hackar sig in och kör alla i diket en torsdag i juli, säger han.
Vi skrattar.

Jag som trodde att ungdomar, för de här två har inte passerat 27-årsstrecket, skulle vara fascinerade av ny teknologi.

Lägenheten i uppror. Det tar ett par timmar. Men de gör det snyggt. Tar hänsyn till mina önskemål om placering av router med mera. Diskret. Städar efter sig.

Nu är det bara för Telia att trycka på knappen. Det blir någon gång i maj.

*****

Pubmiddag ...

.. blev det ikväll. Rätt tidig sådan. Maten redan uppäten. Disken omhändertagen. Kaffe hemma.

Det blir som bäst.

*****

Vernissage VIII

Pentti Kaskipuro heter den finska grafikern bakom denna tavla.

Den föll jag för direkt. Köpte två blad av honom vid ett och samma tillfälle någon gång på 80-talet. Pryder sin plats ovanför matgruppen i vardagsrummet.

 Läs mer om konstnären.

Fler vernissage.

*****

Så bra det blev

"Medicinen kanske räcker en dag, eller kanske en vecka". Så sa Annika Bergman, utredare på Socialstyrelsen i P1 Morgon idag. Det gällde beredskap i händelse av kris, eller krig.

Hur kommer det sig att vi vaggats in i en törnrosasömn om den totalt trygga och omfamnande tillvaron, där allt är vänligt och snällt? Jo, det vore förstås en förhoppning, en dröm att glädjas åt. Men nu har eftertankens kranka blekhet börjat skina igenom. Vi har ingen beredskap. Ingen reserv. Varken på medicin, mat, drivmedel, eller annat bränsle.

Det har avreglerats till höger och vänster (mest till höger, förstås) och sällan har det väl blivit särskilt bra. Eller vad tycker du?

• Järnvägen avreglerades. Bra? England gick före och var snart ett avskräckande exempel. Tågtrafiken var katastrofartad där en period. Ändå beslutade vi i Sverige att vi skulle göra likadant. 
• Apoteksmonopolet avskaffades av den borgerliga regeringen för ungefär tio år sedan. Sedan dess har medicinpriserna stigit avsevärt (50% är i underkant). Var det det som var tänkt?  Var det inte bara privata aktörer som ville tjäna pengar.

• Friskolor - jättebra. Bara kommunen kan ta hand om eleverna när skolorna går i konkurs, förstås.

Det finns säker fler exempel. Jag kan bara konstatera att vi behöver tänka till lite mer på olika områden.

Allt var inte bättre förr.
 - Du är en obotlig romantiker, Bert.
Det får jag höra då och då.

Men var allt verkligen sämre?

*****
Apoteksmonopolets historia. Skriven 2005.
Avregleringen av apoteken. Stort fiasko.
Vad händer i ofärdstider.

Tack för ebjudandet ... Eller?

I och med att man handlar på Coop och använder sitt Medmera-kort, så får man ibland erbjudanden. Det kan gälla lägre pris på någon produkt som man brukar köpa. Det är det vanliga.

Men sedan har de ibland erbjudanden tillsammans med andra aktörer, som egentligen inte har något alls att göra med Coop.

Idag ramlade ett ganska attraktivt rabattbete ner i min mejllåda. Det gällde tågresor med SJ. 50% under sommaren, bara man bokar senast under maj månad.

Hm!? Kanske man skulle ta sig en tågresa söderut någon gång i sommar. Boka sovvagn i förstaklasskupé med dusch och toalett. Ganska mysigt. Jag tycker om att åka tåg.

Alltså börjar jag studera erbjudandet lite närmare. Det finns en del alternativ; sex-sju stycken, närmare bestämt. Men jag konstaterar rätt raskt att det är kört. Rabatten gäller bara på Regionaltåg och Snabbtåg. Erbjudandet är alltså riktat till Sydsverige. Enbart!

Här finns inga regionaltåg. I alla fall inte med SJ. Vi har i avregleringens välsignade land andra aktörer som kör sådana, med tveksam kvalitet.

Inte heller har vi snabbtåg. Det är väl bara Stockholm-Göteborg och Malmö, som välsignats med den ynnesten. Kanske även tåg på Botniabanan upp från Stockholm till Umeå.

Vi har fjärrtåg. Är det bekant? I alla fall finns inte det alternativet i erbjudandet.

Tack för den generositeten SJ. Kanske blir det SAS eller Norwegian istället.

("Klagomålet" är framfört till berörda parter via mejl. Väntar ivrigt på svar.)

*****
Läs även andra bloggares åsikter om SJ, Tåg, Infrastruktur, COOP

Vernissage VII

Dags att göra en tavla igen. Eller i alla fall visa ytterligare ett av de alster som hänger på väggarna här hemma.

Det är rätt intressant att de där vardagliga (dvs. de hänger där rätt obemärkta, egentligen) bilderna plötsligt blir intressanta, när man försöker dra sig till minnes hur de hamnade hos oss.

Den här arabiska gränden landade hemma i Kiruna tidigt 50-tal. Det var pappa som köpte den i London. Att resa till England på den tiden, var inget som vem som helst gjorde. Det var en rätt stor händelse. Pappa var bjuden tillsammans med ett antal svenska journalistkolleger. Och inbjudan kom från hög ort. Brittiska utrikesdepartementet var inblandat.

Det var studiebesök i industrier, kolgruvor, kulturinstitutioner med mera. Men också en del fritid. Kanske gick pappa omkring på gallerirer. Och så fastnade han för det här grafiska bladet. Konstnärens namn är i stort sett oläsligt. Men jag har försökt tolka det till Pauly. Titeln, däremot är ogissningsbar. Jag kan möjligen få det till franskt.

Varsågod!

*****
Fler vernissager

Jaha

Där fixade våren takskottningen från vår förrådslada i ett huj.

Då behöver vi inte tänka på det.

*****

En stor fördel ...

.. med ett slutfört arbetsliv, är att man kan ligga kvar till klockan åtta en måndagmorgon.

Lyssnar på radion. Naturligtvis P1. Då är man välorienterad om världslägets plus- och minusvärden. Dessutom får man kunskaper om författarinnan Linda Skugges (som jag har ett klart ickeförhållande till) hälsotillstånd i och med att hon diagnostiserades med sjukdomen Addison redan 2013.
- Jag kan inte utsätta mig för stress, berättar hon mångordigt med generös inblandning av "fan" och "djävla" och i en hastighet som vid bilkörning skulle jämställas med 178 km/tim.

Tur att hon får medicin, tänker jag. Annars skulle hon nog behöva ständig eskort av brandförsvaret också.

Sedan kan man ju vända blicken ut genom fönstret bakom huvudgärden medan man väntar på frukosten, och konstatera vilken färg norrbottenshimlen bjuder.

*****

Givetvis ...

.. nyttjar jag solen till att ladda min platta. Eller mina extrabatterier (S.k. powerbanks, på nysvenska.).

Bara för att det är kul.
Och lärorikt.

*****

Gav oss iväg ...

Råneälvens deltaland.

.. på skidor i det fina solskenet. Vindstilla och 6-7 plusgrader.

Istället för att dra ut mot öarna, väljer vi idag att åka in mot Råneälvens mynningsdelta, som ligger ett par kilometer nordvästut. Min förhoppning var  att det skulle finnas några vakar en bit uppefter älven, där vi skulle få möta sångsvan eller andra sjöfåglar.

Men vi fick tji. Vintern råder ännu. En enda sångsvan såg vi. Den kom flygande i ensamt majestät, kritvit mot den klarblå himlen, med siktet inställt åt ett helt annat håll.

En fin tur blev det i alla fall. Och det var ju det som var meningen. Kaffe blev det på altanen, när vi rödbrända kom hem. Tur att vi använder solskyddsfaktor 30. Det behövs i norrbottensvädret.

Ut mot havet och vårt boställe igen.

*****

Vandal

Nog undrade vi om det verkligen var snöröjartraktorn som varit så närgången. De nedersta trappstegen på bron har ju varit helt täckta av snö tills för bara några veckor sedan. Men inte brukar traktorföraren vara så närgången.

Är det vi själva som varit oaktsamma med snöskyffeln, kanske?

Hm?

Igårkväll när vi satt i TV-rummet på övervåningen, hörde vi emellanåt några skrapande ljud. Svåra att först placera. Öronen spetsades. Det spanades.

Till slut råkade Benke kasta en blick nerför trappan och ut genom fönstret vid bron.

Där syntes också ett par spetsade öron. En hare sitter i brolampans sken och tuggar i sig av vårt hus! Ganska ogenerat, faktiskt.

Inte förrän jag mer eller mindre barskt ställer mig innanför ytterdörren och betraktar vandalen, ser den lite skamsen ut och vandrar lojt iväg ut i mörkret. Ingen större brådska. Försöker förstås se oskyldig ut.

Den skyldige. Dock ej dömd. Ännu.

*****

Röra

Styrelsemötet i samfälligheten rörde verksamhetens årsberättelse, motionstidens utgångs närmande och beslut om årsmötesdatum.

Kaffe och sverigekaka, förstås. Och surr.

Strukturerat och bra.

Men sedan blev det rörigt. Här står jag och rör ihop smör och gammalt vinbärsspill, det vill säga rester efter vinbärssaftstillverkningen i höstas. Nu ska det bli fågelmat.

Succé hoppas jag. Men vi får se.

*****

En dag

Snabba och effektiva var vi i förmiddags. Det var både bilverkstad och proviantering som klarades av och ändå var vi ute i lugnet före klockan tolv. Ute i skogen, där vägarna ännu är vita och den smältande snön dör i skönhet. Här ligger inga avgasgråa snöhögar. Solen har fritt spelrum över snökristallerna.

Vi gör i stort sett inget alls på hela dagen. Bara njuter ute i solen, med kaffe på altanen. Hör vårens första ringduva försöka locka till sig en fru, och ser småfåglarnas matjakt vid fröautomaten.

Framåt kvällen, då vi ätit middag och disken är avklarad, har fåglarna dragit sig tillbaka. Istället kliver haren in på scenen och låter sig väl smaka av spillet under fågelmatningen.

Det är fridfullt.
Det är som det ska vara.

*****

Och jag ...

.. som hade tänkt plantera perenner i helgen.

Hm?

*****

Se upp!

Fredag den 13:e!

Huuuuuuuuu ....

*****

Återgång

Håller det på att gå för långt? Har vi nått någon sorts "vägs ände"? Vi blir mer och mer beroende av våra elektroniska hjälpmedel. Det kan gälla bankärenden, eller uppkopplade kylskåp, som kan sammanställa dagens shoppinglista och skicka över den för att du ska kunna kila förbi och handla på hemväg från jobbet.

För första gången ser det nu ut som att exempelvis Facebook tappar mark. Det är förstås ett förtroende som brustit till en del, efter skandalen med läckta uppgifter och Cambridge Analytica. Är vi för godtrogna när vi öppnar upp oss genom vårt beteende på nätet. Var tog vår känsla för integritet vägen.

Många frågor. Svaren får vi själva stå för.

Men lite hjälp och tips kan man få av Johan Hilton, som börjat efterlysa sans och balans i en krönika publicerad i DN i veckan.

Läsvärd. Betänkansvärd (om det nu finns ett sådant ord).

*****

Panschodag

 - Vad gör du på dagarna, Bert?
Jag har fått frågan förr. Och jag har också besvarat den ett antal gånger. Bland annat här på bloggen.

Men jag tar väl det igen då.

Idag började jag dagen med frukost, förstås. Skummade lokaltidningen, som på torsdagar är två till antalet, innan jag klädde mig i träningsdressen och gav mig iväg:

• Till gymmet för en dryg timmes träning
• Dusch hemma (Jag bor i kvarteret intill, så jag bryr mig inte om att duscha där.)
• En kaffekopp. Dagens första.
• Lite radiolyssning.
• Traskar iväg till Bistron för lunch. Det blev urgoda viltfärsbiffar med sparrissås och vattlingon.
• Väl hemma blev det städning av balkongen. Ordentlig städning. Rensning av växter som tappat lusten. Dammsugning och skurning av golvet.
• Dammsugaren fick gå lös på hela lägenheten därefter.
• Tar bilen och åker ut till Storheden. Gillar det inte, men vi behövde köpa fisk hos bästa fiskhandlaren Rönnbäcks. 
• Kom hem med torskrygg och en lax, som styckas och fryses in.   

Dagen är inte slut ännu. Bilen ska tvättas inför besök hos verkstad för att besikta den skada vi fick av en backande tv-producent i Finland, för några veckor sedan.

Måste jag göra nå't mer?

Jösses - Jag har ju inte varit och handlat ......

Citrusträdet beskuret, hortensia i knopp, liksom stora stugpelargonen och en amaryllis. Är det jul nu igen?

 *****

Vernissage VI - Nu extranummer med spök

Nog finns det ett och annat som inte kan förklaras. I alla fall kan jag inte förklara vissa fenomen, som jag trots allt råkar ut för i vardagen. Då och då.

• I förrgår kom jag att tänka på en f.d. kollega, som jag inte sett på ... ja, det är minst två år sedan. Undrar vad hon gör nuförtiden.
• Igår springer jag ihop med henne på ICA. Vi höll på att krocka på kortsidan av ett skepp.

Naturligtvis fick vi en pratstund och jag nämnde då att jag tänkt på henne dagen innan.

Under gårdagen satt jag också och funderade på hur jag skulle presentera den tavla som här nu dyker upp som  bonus, eftersom jag redan presenterat ett alster tidigare idag. Den här tavlan sitter i vårt kök - och visar ett kök i Tornedalen. Ett kök som Benke är lite bekant med, eftersom det låg eller ligger i närheten av hans barndomshem.
 - Men var är hon nuförtiden, tänkte jag.
Jag vet ju att hon bor här i Luleå och att vi brukar träffa på varandra och pratas vid då och då. Men nu var det åratal sedan. Känns det som, i alla fall.

När jag idag gick ut på min ispromenad, går jag runt ett hörn. Från andra hållet kommer hon: Elisabet Englund, dvs hon som gjort denna tavla. Hon hälsade glatt, men såg ut att ha bråttom, så det blev inte mer än det korta mötet.

Nog finns det något. Hm!?

*****
Här finns fler vernissager.

Sista versen

Jodå. Nog försvinner snön i sinom tid. Det behövs inte många plusgrader för att täcket ska sjunka ihop betänkligt. Det blir en del vatten förstås. Och det ska ju förhoppningsvis ta vägen någonstans. Men det kan vara lite knepigt, om närmaste dagvattenbrunn ligger under snö fortfarande.

Nåja - Det löser sig, vilket många ojat sig över och misstrott denna drömvinter.

Nu är det ju inte bara så att snö ska rinna bort. Det finns ju också något som man lärde sig i skolan och som heter sublimering och aggregationstillstånd.

Sublimering betyder att aggregationstillståndet fast, dvs. snö i detta fall, övergår till gasform, dvs. ånga, utan att passera aggregationstillståndet vatten.

Det sker också nu. Snön går upp i rök, helt enkelt.

Vår kära isbana ut över fjärdarna ligger fast. Men den har blivit lite knagglig och är inte så kul att åka skridskor på, längre. Men de "trottoarer" som går längs med isbanorna är fortfarande promenadvänliga.

 *****

Vernissage V

Dagens vernissage blir en lunchvisning. Börjar prick klockan 12.00.

Denna gång av en ytterst lokal konstnär.

Bilden föreställer en strand på Kreta under middagshettan.

Konstnär: Bert Bodin

*****
Här finns fler vernissager.

Morgonens flöde

I Södertälje inför man dagliga prov, eller tester i skolan, för att se om kunskaperna från den förra lektionen har fastnat.

Det har fört med sig ökad närvaro i skolan!

I Boden ställer man in alla prov och tester under april, med långsiktiga planer på att införa helt stopp för sådana under hela 2019.

Eleverna är för stressade!
-----

Djurrättsaktivister ger sig på lantbrukare, mjölkbönder m.fl.  och trakasserar dem och deras familjer. Ger sig till och med på barnen.
-----

Pajkastningen fortsätter. "Som femåringar i en sandlåda", säger Jan Guillou om Svenska akademien.
-----

Hur står det till, egentligen?

*****

Strul

Någonting är galet i kommentarsfunktionen. Plöstligt upptäcker jag kommentarer, som jag aldrig läst. Det gäller kommentarer till inlägg som ligger lite tillbaka i tiden.

Mina instruktioner till Blogger säger att alla kommentarer som flyter in, även ska läggas i min e-post. Det är det som inte sker.

Jag försöker lägga mig vinn om att uppmärksamma och besvara kommentarer så långt möjligt, men det blir lite krångligare, när kommentarerna inte gör större väsen av sig. Ber om ursäkt för det. Jag söker felet.

Någonstans finns det. Och det är relativt nytt. Någon månad eller två, kanske.

*****

Kacka i eget bo

Såpan kring Svenska akademien ser ut att hålla på ett bra tag. Låsta positioner är inget framgångsrecept.

Nu har Horace Engdahl gett sig in i debatten med ett debattinlägg i Expressen (Ska verkligen en kulturprofil ge sig till att skriva i en av Sveriges uslaste tidningar?), där han bland annat anklagar Sara Danius för att vara den sämsta ledaren som akademien haft sedan 1786.

Han skäller även lusen av de tre ledamöter som lämnade arbetet i akademien i förra veckan och anklagar dem för att rusa till media och vräka ur sig detaljer om hur det är ställt i sammanslutningen.

Du borde ha behållit blöjorna på, Horace!

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska akademien, Sara Danius, Klas Östergren, Kjell Espmark, Peter Englund, Horace Engdahl

Vernissage IV

Vi går vidare i utställningen. Kvällsvernissage en måndag är väl inte så dumt.

Det här är vår största tavla, 1 X 1,30 meter, pryder den väggen bakom soffan. Pladaskfynd på en utomhusutställning. Konst i det gröna som är ett årligen återkommande evenemang här i staden. Amatörkonstnärer ställer ut i någon av parkerna. Det brukar vara mycket folk om vädret är bra.

Jag minns när jag köpte den att konstnären (som jag inte minns vad han hette) var från Boden. Han hade sin fru med sig, som besviket konstaterade:
 - Typiskt! Du köper den tavla som jag skulle vilja ha kvar.
Hon sade det på skämt.

Jag minns också att det var lite blåsigt, när jag skulle bära hem den och att det krävde taktik från oss som bar den genom stan.

Men sedan dess hänger den där. Jag associerar dels till en avslutad midsommarfest, kanske. Det kan vara så att folk har fått springa in på grund av en häftig regnskur. Eller också är den lite "grekisk".

Man kan fundera.

*****
Fler vernissager.

Söndag - det blev havet

Idag fanns inga alternativ. Totalt molnfritt. En, eller annan plusgrad och svag vind. Vi drog förstås ut på havet. Termos med kaffe. Bullar. Kardemummaskorpor. Nadorcotter.

Vi siktade in oss på favoritklippan ute på en av öarna. Hoppades att ingen annan skulle ha gjort samma sak. Skidorna gled fint och fästvallan fullgjorde sin uppgift på ett strålande sätt.

Nästan framme vid vårt mål möter vi inte mindre än fyra älgar som elegant springer förbi oss med eleganta kliv.

Bönhörda är vi. Ingen har ockuperat vårt favoritställe. Men klippan syns knappt. Det är så mycket snö att vi nästan inte känner igen oss. Hela skäret är  liksom mer eller mindre utjämnat. Bara en svag buktning i snön, och vår lokalkännedom säger oss att vi kommit rätt.

Här blir vi sittande länge i solen. Tack och lov kom vi ihåg att smörja in snokarna i solskyddsfaktor 30. Annars vet jag inte hur vi skulle se ut framåt kvällen.

Den svaga vinden, som vi hade i ryggen när vi åkte ut, hade påpassligt vänt 180 grader, när det var dags att bryta upp och åka in mot fastlandet igen.

Vilken skön dag!

Foto: Benke. (Mina egna bilder beslöt att bli helsuddiga.)

*****