Loj

Funderingar frodas bäst när man inte gör något annat. I alla fall är det så för mig. Idag har inte gjorts särskilt många knop. Lite frukost. Lite lunch. Lite läsning, korsord, soffläge och så småningom middag.

Vädret har inte varit inbjudande. Grått och regn.

Men lite luft hann jag få innan regnet släppte loss på allvar. Det var då en av dagens första funderingar tog form: Vad är det som är så lockande med mobilen?

Vid åtminstone tre tillfällen idag råkade jag på människor, som till synes helt isolerade från omvärlden stod och stirrade ner i mobilen utan att ens märka att jag närmade mig och gick förbi, på pin kiv, på högst en halvmeters avstånd. Inte en blick, inte en reaktion. Det här var på ställen som i övrigt var folktomma. De här människorna kommer förmodligen att råka ut för något hemskt någon gång. Rånade, påkörda, eller helt bortglömda, när alla andra flytt en annalkande eldsvåda eller något annat.

Visst - det fanns förstås de där vanliga mobilskådarna också. Du vet, de där som bekymmerslösa går gatan fram (eller till och med cyklar), med blicken någon helt annanstans än omgivningen. Gud, vad trist det måste vara att komma hem från en dag på stan, utan att ha sett vad som hänt omkring en.

Jag är alldeles för nyfiken. Jag vill se medmänniskor i ögonen. Jag vill se vad som händer.

Kanske får jag svar imorgon. Då sänds det andra programmet om vår hjärna. SVT1 klockan 20.00. Det här avsnittet handlar just om mobilens påverkan på hjärnan.

Spännande.

*****