Livet före detta

Jag gillar hundar. Det har jag alltid gjort. Trots att jag i unga barna- och ungdomsår var allergisk mot dem och fick snuva och rinnande ögon. Men det brydde jag mig inte om. Allergin har i stort sett försvunnit och det enda som finns kvar av den är att jag får lite klåda av hundsaliv. De pussas ju gärna.

Hundar verkar gilla mig också, och söker gärna kontakt. Både kända (förstås) och okända.
Och jag leker och busar gärna med dem.

Egentligen borde jag väl ha haft hund själv. Men jag är rädd att bli för bunden, med tanke på mitt rätt omfattande reseliv genom åren.

Från och till har jag undrat vad det är som gör att vi kommer så bra överens. Det har även hänt att hundägare förundrats över att vi gör det.
 - Sådär har hon aldrig gjort med någon okänd förut, är en reaktion som jag fått höra.

Så nu har funderingarna börjat gå över i rent livsfilosofiska funderingar. Kan jag ha varit hund i ett tidigare liv, kanske? Ja, vem vet.

Idag kom ytterligare ett indicium.  Ett radioinslag som berättade att hundens nos ska vara kall. Då fungerar den bättre som värmedetektor, sades det. Jag brukar ibland ha en rätt kall nästipp. Jättekall, faktiskt.
Dessutom ska hundnosen vara våt.


Så nu vet jag vad min gubbsnuva beror på.

Sniff, sniff ...!

*****