Så gott som alltid ...

.. byggs det om i lägenheter där det flyttar in nytt folk. Det som ändras mest är köken. De blir vita, vita och vita. Liknar mer ett högteknologiskt, medicinskt laboratorium. Föga mys. Det är ju nästan så att man får komplex. 

Här lever vi i ett 80-talskök. Hur kan vi, hur kan vi ...?

Men vi trivs i köket. Lagar god mat gör vi också. Det kanske de som har laboratorium också gör, men nog tror jag att vissa så kallade moderna kök står relativt oanvända ibland. 

Glad blev jag, när jag idag läste en artikel i Dagens Nyheter. Den handlade om en tjej som flyttat in i en tvåa i Sundbyberg och som beslöt sig för att "bevara" stämningen i det kök som fanns i lägenheten. Målade om väggarna gjorde hon. Och bytte handtag på luckor och lådor. Men trivseln behöll hon. Kanske skapas en ny trend. I så fall är vi föregångare. Tacka oss!

Välkommen att titta in i vårt K-märkta kök. Orört sedan 80-talet förutom utbytt spis, kyl och frys. 

Bordet står snett. Hemska tanke!

Väggarna rödmålades för länge sedan.

80-talshandtag. Numera jätteinne. Tur att vi inte bytt.

50-talsporslin. Huvva!

Redskap hänger fullt synliga. Vad säger hälsovårsmyndigheterna!

Anslagstavla? Va! När det finns datorer.

-----

Från DN-artikeln. Obs skåphandtaget.

*****

Går ut ...

.. på balkongen för att titta till kumquatodlingen.

Jo, det ser hyfsat ut, även om skörden inte kommer att motsvara den ymniga blomning som sommaren bjöd på. 

Vi får se framåt vårvintern. Det tar tid för frukterna att mogna.

*****

Diktat

Vad tycker du om Coronakommissionens delrapport angående Sveriges handhavande av Covid-smittan? Det riktas ju stark och konkret kritik mot såväl Folkhälsomyndigheten som den svenska regeringen. Åtgärder är för vaga och för sena. Och folk har fått alltför vaga förhållningsregler. 

Kanske är det där det brister. De styrande har kanske varit lite för slappa. Kanske litat på att folk gör som de ska. 

Det borde regeringen och FHM ha förstått. Vi är inte mogna att ta ansvar själva, kanske. Det skulle kanske ha behövts lite mer diktatoriska tongångar från makterna. 

Vad tycker du?

*****

Svårnavigerat ...

.. idag. Tur att man vet var man är, och eventuellt vart man ska. Om ens någonstans. Dagen ligger öppen.

*****

Det är när ...

.. en person som man någon gång bytt blöjor på plötsligt fyller 56, som man inser hur års-rik man är. 

Grattis Jens!

*****

Rapport

Idag skrev jag till Länsstyrelsens naturvårdsenhet. Jag skickade med två bilder, som jag tog på min långrunda idag. 

I Norra hamn, upptäckte jag viss rörelse i vattnet. Jag hade väl aldrig upptäckt något där, om inte ett tråkigt faktum "hjälpte" mig. 

Laxar, sjuka laxar. Det har vi hört talas om i år. Men inte i Lule älv. Däremot rapporterades det om detta gällande Torne älv. Det är en svampsjukdom, som drabbar laxen. Den heter UDN (Ulcerös dermal nekros). Laxen får först cirkelrunda utslag i huden. Dessa infekteras i steg II av en svamp som gör att fisken får stora vita fläckar som är lite "ludna". Det var de vita fläckarna som gjorde att jag upptäckte fiskarna. 

Om man nu får upp sådana som ser ut så när man fiskar, ska man inte äta dem.

Tråkigt! 

*****

Lurade

I förmiddags lade jag ut en bild på instagram, som visade hur vindstilla det kan vara i Luleå. En stad som har rykte om sig och får många suckar och klagomål; "Det blåser ju alltid i den här stan."

Men vad ingen lade märke till var att bilden var lite felaktig. Här är den:

Saken är den att bilden är uppochner! Ingen upptäckte det. Förutom en bekant som jag råkade försäga mig för.

Här kommer den rätta:

Man ska inte lita på allt man ser på nätet. 

*****

Luleå 28 oktober kl. 15.49, Södra hamn.

*****

Dagens ...

.. rät ... eh, nä - persongalleri.  

Kliver bara utanför gården och hejar på Liselotte, som passerar förbi. 50 meter längre upp på gatan träffar vi Benkes kusin och får veta läget i kusinkretsen.

Och sedan radar de upp sig, bekantingarna. Anders på väg till jobbet efter lunch. Mats tillbaka hemåt. Karin, i full färd med att betala i kassan på Systemet, där Peter, nya zeeländaren jobbar och undrar hur det är med mig. 

 - Jotack. Bara bra. Själv?

 - Fint, bara, svarade han. 

Karin hade jag bytt några ord med tidigare, där hon stod och valde mellan olika sorters vin bland hyllorna.

 

Emporio Barattini får också ett besök av mig. Allesandro äger stället. Alltid lika glad. Och hjälpsam, när man vill ha råd om än det ena, än det andra inom matområdet. Det italienska alltså. När han får se mig tar han upp sin telefon och ringer en leverantör. Han har förstått vad jag kommer för att efterlysa. 

 - Quando arriveranno le taralline, hör jag honom fråga. Ho un cliente qui che viene ogni settimana e chiede. Due settimane. Okay. 

 - Aha - in due settimane,  säger jag.

 - Si, spero.

 - Grazie, säger jag. Ritorno allora.

 - Bene.

 - Ciao

En kvinna går snett framför mig. Hon vänder sig om och får syn på mig, men fortsätter. Sedan vänder hon sig om igen. 

 - Oj, säger jag. Känner du dig förföljd?

Hon skrattar och svarar

 - Nej, jag tyckte bara jag kände igen dig. Du har inte jobbat som lärare i Måttsund, va. Heter Jones?

 - Nix. Visserligen har jag jobbat som lärare en kort tid, men inte i Måttsund.

 - Då ger jag mig, sa hon och skrattade vidare. 

 

Lennart och Majbritt som sitter och fikar på Smedjans kafé vinkar åt mig genom fönstret.

På Clas Ohlson lägger jag en halvmeterhög plastgran i korgen, när jag egentligen bara skulle ha en grenkontakt. En man får syn på den när jag är på väg till kassan.

 - Det gäller att börja i tid, säger han.

 - Stämmer, sa jag.

Hans vuxna dotter går bredvid.

 - Jag har också köpt gran, säger hon och visar upp en liten miniatyr.

Kassören kommenterar när jag ställer upp granen på rullbandet..

 - Jaha - du ska bli skogsägare?

 - Jo, jag börjar i det lilla.

 

Det är bara att konstatera att det finns en hel del trevligt folk.

 

*****

Pubmiddag ...

.. med fish and chips som sig bör.

Annars en totalt händelselös dag.

*****

Sevärt

Jag gillar naturen. Tyvärr ser jag hur den föröds på många olika sätt, vilket fått till resultat att den utarmas. Blir fattigare. På sikt får det naturligtvis också konsekvenser för mänskligheten. 

I den danska staden Hjørring vill man hjälpa insekterna. Man vill skapa bättre förutsättningar för dem, istället för de renrakade veckovis klippta, eller snaggade gräsytor som dominerar i stan. Därför startar kommunen ett projekt för att "förvilda" gräsytorna. Pensionera gräsklipparna, eller åtminstone låsa in dem. Allt för att få vildbin, fjärilar och andra insekter att komma tillbaka till bygden. 

Det går sådär. Att övertyga alla är inte enkelt. Men entusiasterna fortsätter sitt korståg.

Spännande programserie från Danmark i SVT1, tisdagar. Se den och inspireras!

Jag har glädjande nog sett tendenser till liknande tankegångar här i kommunen, som den gångna sommaren visade upp många fler ytor som lämnades orörda. Grattis till oss!

*****

Något som jag ogillar

Jag gillar inte COOP:s, ICA:s med flera, försök att få en att köpa deras egenproducerade produkter. Jag undviker dem. Och det lyckas för det mesta. 

Idag när jag veckohandlade höll jag på att söka ihjäl mig efter den ost jag var ute efter. Tillverkad av Norrmejerier. "Lokalt", alltså. Till slut hittade jag den. På en undanskymd plats, längst ner i kylen, som i övrigt och i ögonhöjd översvämmades av COOP:s egna ostar. Men jag gav mig inte. Hade jag inte hittat det jag sökte, hade jag gått till en annan affär. 

En annan sak som jag dock misslyckades med var att jag även var på jakt efter Bulgur. 

 - Bulgur, tänker du. Det måste väl ändå finnas.

Jo, det fanns. En från COOP. Sedan fanns det 5 andra sorter. Men samtliga förpackningar innehöll KROSSAD BULGUR! 

 

Jag vill ha hel bulgur. Ska det vara så omöjligt? Ändå har jag hittat sådan i den här affären förr. Men inte nu. Vad är det för amatörer som beställer hem varor?

 

Så det blev ingen. Jag får söka vidare.  Man ska inte foga sig.

*****

Testa själv.

Efter en god lunch gick vi till Vetenskapens hus för att lyssna på en föreläsning. En sak som jag gillar med Luleå tekniska universitet är att de ofta delar med sig av det som forskare där kommer fram till. Och de gör de i just Vetenskapens hus mitt i stan. Lunchföreläsningar är väldigt populära.

Idag handlade det om fallolyckor. Hur vanliga är de. Vad beror de på. Och framförallt, hur kan man förhindra dem. Det gäller framförallt för så kallade äldre ("Årsrika" är ett bättre ord, tycker jag.).

Här visades statistik som säger att var tredje person över 65 faller minst en gång per år. De som är äldre än 80 har det värre. Varannan faller minst en gång per år. Det där förvånade mig. Jag vet mig inte ha fallit en enda gång på 10 år. Inget som jag minns i alla fall. Men det kanske beror på minnet, vad vet jag.

Det redovisades en hel del fakta. Men sedan visades också hur man kan träna sitt balanssinne. Då kunde jag konstatera att jag redan tillämpar träningsmetoden framför andra. 

 - Stå på ett ben ibland. Till exempel när du möter en bekant på stan. Kanske ser lite mysko ut, men det är bra träning, sa en av forskarna.

Jaja, tänkte jag. Jag tillämpar ju enbent tandborstning. En minut per ben. (Man ska ju borsta minst två minuter för att fluoret ska hinna verka, lärde jag mig i skolan.) Väldigt nyttigt. Väldigt spännande och väldigt kul på sitt sätt. 

Men nu fick jag även rådet att försöka göra samma sak - och blunda! Då blir det betydligt svårare. Men man kan bara sätta ett finger i t.ex. väggen, så underlättar det. 

Som sagt - mycket nyttigt. För dig själv. För sjukvården. För samhället. 

Testa!

*****

Inte min tekopp

Nej - det blev ingen succe med Hans Olov Ohlsons bok Sånt som händer. Den blev lite ältande. Handlingen hade visserligen en röd tråd, men den var tunn. Det handlar mest om tänkande, funderande och grubblande. 

Visst - det var trevligt med miljöer jag känner igen. Hågkomster som även var mina. Men det räckte inte för min del.
 

Åter till spänningslitteratur. Nu blir det Michael Hjort och Hans Rosenfeldt som får fixa kusligheter i Jämtlandsfjällen. Skelettdelar hittas under en fjällvandring. Och inte bara från en kropp. 

Fjällgraven väntar på sängbordet från och med nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*****

Vi fegar ur ...

Ensam skrake.

.. och åker hem till stan, när vi hör väderutsikterna som varnar för underkylt regn. Det fenomenet är inte att leka med. Och vi vill vara hemma för andra aktiviteter imorgon.

Men vi hinner med en promenad runt stan, utan störande inslag. Jag förvånas ofta över att jag inte ser en enda bekant, när jag går en runda i centrala stan. I och för sig är vi ju nästan 80000 lulebor, så det finns en del att välja på. 

Idag däremot var det precis tvärtom. Där nere i södra hamnen möter vi tandläkarparet Bea och Bo och stannar och pratar en stund. Bo har råkat ut för allvarlig sjukdom, men har fått bra behandling. Vi såg dem i Umeå i samband med min ablation, men fick då aldrig tillfälle att prata. 

När vi står där ansluter två andra bekanta och när jag råkar titta upp över fasaden på huset intill, ser jag att Lasse och Anita sitter och fikar på sin balkong 7-8 meter ovanför våra huvuden. 

 - Hej, hej.

Bakom ryggen på oss, där vi står och pratar, passerar  Anna och Lennart och vinkar. Universitetsfolk. Vi kommer senare ikapp dem på vår vidare vandring och slår följe en bit. 

Längre fram vinkar Per och tipsar om berusade sidensvansar i rönnen intill. 

 - Dom blir ju det av rönnbären, säger han och springer ikapp sin medgångare som hunnit före en bit. 

Vi vänder snart på klackarna och börjar traska hemåt. Och då var det slut på bekantingar. Men kvoten är ju välfylld. 

 

Undrar hur det blir nästa gång.

 

 Fyllkaja? Nä - sidensvans!

*****

Orange ...

.. morgon med 9 minusgrader. 

*****

Glädjen var stor ...

.. bland traktens småfåglar över att vi äntligen masat oss hit och startat fågelrestaurangerna igen. De svirrade stundals med stor iver. Men när det blev dags för fotografering blev de flesta gästerna blyga och ville inte vara med på bild. Bara blåmesen och talltitan ställde upp.

*****

Vintring

Sådär'ja - då var det fixat. Nu kan vintern komma på allvar. Utekrukor flyttade till ladan. Haren hade passat på att äta upp de blommor som fanns kvar så sent som vid vårt förra besök på Rånlandet. Väl bekomme!

Rensar i pallkragarna. Perennrabatten får sköta sig själv under vintern. 

Sätter ut snökäppar på vår infart så att plogarkillen hittar rätt. Fixar fram motorvärmarsladden till bilen. Men sedan är det klart. 

Välkommen vinter!

*****

Vi avvaktar

Planen var, att vi skulle åka till stugan i skogen vid havet idag. Det finns en del småfix att ta hand om inför vintern.

Men vädret uppmuntrar inte. Visserligen är vinterdäcken på i god ordning. Men omväxlande snö, blötsnö, regn och kraftiga vindar, har redan orsakat flera trafikolyckor på E4 på den sträcka vi måste åka, får oss att ta vårt ansvar. Vi blir hemma. 

Imorgon ska solen skina.

*****

Skymningen ...

.. kommer rätt tidigt den här tiden på året. (Nåja - vid halvfemtiden.) Jag känner mig rastlös, efter gym på förmiddagen och lunch med goda vänner, som jag inte träffat på länge. 

Alltså känner jag på mig att jag skulle gilla en promenad och titta på den nypudrade staden. För visst "snöar" det. Eller "duggsnöar". Och det är rätt skönt, faktiskt. Snön ljusar upp landskap, stadsskap och sinne. 

Går planlöst och hamnar i Museiparken. Stenlabyrinten har ännu inte hamnat helt under snön. Läste i den bok som ligger på sängbordet (Sånt som händer, av Hans Olov Ohlson.) att ingenstans finns denna typ av labyrinter så talrikt som i Norrbottens skärgård. Det överraskar mig. Men jag medger att jag stött på dem lite här och där. Även på fastlandet. Den på bilden är dock en mer nutida skapelse. 

Traskar hemåt i tätnande trafik. Folk på väg hem från jobbet.

*****

Labyrinter är vanliga lite överallt.

Här kan du läsa mer om labyrinterna.

Och här finns ännu mer.

Tack och lov ...

.. så gick det hyfsat att ta sig till däckhotellet idag. Dags att byta till vinterskor på bilen, alltså. Men det var lite oroande när jag hörde prognosen igår, för hur vädret skulle bli idag. Snökaos!!! 

Däckhotellet ligger en bit utanför stan i Storhedens handelscentrum. Och när jag vaknade på morgonen så började jag oroa mig för hur det skulle vara att köra dit ut på sommardäck. Men förmiddagen gick. Vi hade tid till klockan 13, och snällt nog så steg termometern upp till 3 plus och regn. Ibland är regn välkommet. Egentligen behövs ingen väta såhär års. Regnigare oktober var det länge sedan vi upplevde. 

Men idag passade det bra. Vägarna var befriade från snömoset som låg där på morgonen. 

Det märktes att många vaknat till. Hotellobbyn var full med folk, som checkade in och ut, men också hann med en kopp kaffe medan man väntade. Trots allt är det lite ovanligt att det dråsar ner så mycket snö i början av säsongen. Det blir en överraskning. Också för oss nordbor. 

Vintertofflorna på. Nu kan det få snöa.

*****

Ljus i tunneln

Visst har vissa restriktioner släppts. Det har blivit lite roligare i tillvaron. Igår kunde vi uppvakta syster och svåger på 80-årsjubileum. För syrran gällde ett år i efterhand. För svågern var det dagsaktuellt. 

Men vi tar det lite lugnt tills vidare ändå. Undviker trängsel med mera. 

Det som varit trist är bland annat butiksdöden i våra stadskärnor. Men se - där verkar det finnas en ljusning. E-handel är då inget att längta efter. Resurskrävande och skräpfrämjande. Nej, tacka vet jag att gå i en affär och handla. Envis har jag varit, och kanske får jag rätt. Jag tror nämligen att folk börjar lessna på att beställa allt på nätet. Kläder som fraktas jorden runt ända fram till din dörr, varpå du kanske skickar tillbaka hälften, eftersom det inte dög av en eller annan anledning. Skildringarna är många på vad det egetnligen kostar för exempelvis klimatet. 

Därför blev jag lite upplyft när jag svängde runt på stan idag och upptäckte tre nyetableringar i vår största galleria. Dessutom var det stora aktiviteter i en lokal som stått tom länge en bit längre ner efter gågatan. 

Det reder sig kanske. Det gäller bara att just du bestämmer dig. För en tyst och tom stadskärna vill du väl inte ha?

*****

Man blir ju alltid beskylld ...

.. för att skapa moralpanik, när man tar upp frågor om våld i TV-serier. Därför tänkte jag göra det, för att se om min teori stämmer.

En koreansk TV-serie går nu på Netflix. Squid game heter den. Handlingen går ut på att skuldsatta personer erbjuds att vara med i en tävling, eller kamp. Lyckas man bra, så väntar belöning. Förlorar man däremot, så är insatsen skyhög. Man avrättas. Visst låter det spännande. Här kan du få en uppfattning om hur det går till.

Nu ryktas om att den här modellen av "lek" börjar sprida sig ut bland ungdomar, eller ungar. Man har tydligen börjat spela något liknande på skolgårdar här och där i landet. 

I England har det tydligen gått längre. Här avråds starkt från att låta barn och ungdom se Netflix-serien.

Och naturligtvis hakar den sjuka spelindustrin (som så ofta höjs till skyarna i olika sammanhang) på det hela. Det finns ett rykte åtminstone. Ett rykte om att hela företeelsen ska komma ut som dataspel. Det låter ju utmärkt. Då behöver inte ungarna praktisera det i verkligheten. Och påverkade av dataspel blir de ju inte. Neeeeejdå! Varför skulle de det?

Det är det där sista som jag för mitt liv inte kan begripa. Det finns till och med forskare som hävdar att folk inte påverkas av våldsskildringar. Sedan finns det forskare som hävdar att det är precis vad som sker. Och jag är böjd att hålla med de senare. Vi påverkas ju alla av reklam. Omedvetet. Varför skulle vi då inte påverkas av våld i dataspel. 

 - Men du ser ju deckare på TV. 

 

Jo, det gör jag ju visserligen. Men som åskådare. Inte som aktiv deltagare, mördare, krypskytt, terrorist.

*****

Ovanför sänggaveln ...

.. försöker solen konkurrera med att hänga ny konst.

*****

"Förgiftad"

Jag är ingen "batchtittare" på TV. Förundras ofta över hur det går till när vissa recensenter berättar att "jo - den serien har jag sett alla avsnitt av. Och den där andra också". De måste ha ägnat dubbla skift framför TV:n i tre veckor, eller så. 

Nej, det är ingenting för mig. Men jag gillar förstås vissa serier. Numera ganska noga utvalda. Jag skippar hellre. Svenska Deg fick ett avsnitt innan den spolades. 

Däremot tittar jag gärna i efterhand på "klassiker". Unge kommissarie Morse, och Scott & Bailey till exempel.

Igår började en ny thrillerserie i SVT1. Vigil - död man ombord som handlar om händelser på en brittisk ubåt. Mycket proffsigt gjord. 

Ursäkta! Var har vi setts förr. Line of duty, va?

Men så händer det; jag ser ett bekant ansikte där i besättningen. Och genast börjar min egen play-funktion (dvs. hjärnan) att leta i skrymslena. 

 - Var har jag sett människan förr?

Och så följer jag nästan inte med i den aktuella handlingen ett tag. 

 

Samma sak inträffade härom dagen. Det var något avsnitt i ... ja, vilken serie då? Hm? Nå, i alla fall såg jag ett bekant ansikte bland ett antal middagsgäster, och började grubbla. Snart gick det upp ett ljus.

 - Men det är ju chefsabbedissan på Nonnatus House, alltså Barnmorskan i East end. Nu helt civil.

 

Tillbaka till ovanståend Vigil.  Där hittas en medarbetare död i sin hytt. Eller i sin koj, som de säger. Det måste ju utredas. En poliskommisarie får i uppdrag att ta itu med detta. Hon skickas till ubåten genom att hissas ner från helikopter och ska bli kvar ombord i tre dygn. Inte odelat positiv till uppdraget. Det är trångt och mörkt ombord. Men ibland ljusnar det: - Det är ju Rachel (Suranne Jones) från Scott & Bailey.

Och så förgiftas man av det. Hon är nästan identiskt "castad", samma frisyr, samma sorts uppdrag, lika märkliga hemförhållanden. Jag undrar om hon bara bytt arbetsgivare. 

 

Tro det eller ej. Unge kommissarie Morse finns också med i rollistan. Alltså Shaun Evans. Men honom lyckades jag inte riktigt lokalisera där ombord, eller i något av de landbaserade scenerna. Månne han var maskerad till den man som benämndes "förvaltaren" ombord. Den personen var med nästan hela tiden, men om det var Shaun, så var han omgjord på något sätt. (En omtittning visade att det var han. Lite smalare, lite yngre såg han faktiskt ut.)

Se serien. Den blir nog spännande.

Det måste vara rätt knepigt för skådespelare, när de blir så förknippade med en roll, att man inte kan låta bli att tänka på tidigare prestationer. Nästan för evigt, känns det som. Ser man Inger Nilsson i något sammanhang, så är hon Pippi Långstrump. Så är det bara. 

De blir förgiftade. Eller är det jag som är det?

*****

Jag är ...

.. naturintresserad sedan barndomen då vår familj ofta var ute både sommar och vinter. Det var fjällvandringar och bärplockning i skärgården och annat.

I vuxen ålder har det naturligtvis fortsatt. Naturligtvis betyder det att jag även tittar på naturprogram i TV. Kunskapskanalen har ett stort utbud, som ibland även spiller över till SVT1 och SVT2. 

BBC i England producerar fantastiska naturdokumentärer. Då får man följa med till världens alla hörn och träffa märkliga djur, på nära håll. Ibland undrar jag hur det går till, när man filmar de där skildringarna. Men de har tyvärr också en del flisor i kanten, tycker jag. En sak som jag ofta retar mig på, är att naturscenerierna alltför ofta ackompanjeras av storvulen stråkmusik. Som för att understryka det dramatiska bilderna. Jag tycker att det stör. 

En annan sak är de där molnhimlarna i tredubbel hastighet som också är något som producenterna verkar älska. 

Det är nästan så jag tycker att SVT:s egna produktioner, t.ex. älgvandringen i så kallad slow-tv, är bättre.

I Medierna, P1:s program varje vecka som handlar om journalistik och allmänna frågor kring våra viktiga medier, pratades det idag bl. a. om just dessa natur"dokumentärer", som de ifrågasatte. Hur dokumentära är de, egentligen. Förekommer fusk? Ja - det finns misstankar om det. Någon kallade vissa utländska naturproduktioner som "såpor", helt enkelt. En serie som gått i höst - Serengeti - togs upp speciellt. Där hade någon uppmärksam även observerat att det var fejkade effekter i vissa scener. Och storvulna orkesterstycken nämndes också.

Hm, säger jag. 

*****

Öppnar dörren ...

.. för att hämta tidningen i brevlådan.

*****

Om rullen ...

.. var full igår, så är den rätt ofylld idag. Visst händer det saker i världen. Knivmördad brittisk parlamentsledamot. Norsk pilbågsskytt häktad. 30 dödade i sprängdåd i Afghanistan.

Men här är det väldigt lugnt. Delvis beror det på vädret, som är synnerligen ogynnsamt för utevistelse. Regnet har öst ner hela natten, som var mild. Plus 8 grader på morgonen. Men dagen har ändrat karaktär och bjuder nu bara på en enda plusgrad och regnet övergår så sakteliga till höstens första snöfall. 

 

Även om det inte på något sätt angår mig, så kan jag inte låta bli att reagera över hur folk klär sig. Jag gick några ärenden i regnet. Regnjacka på, huvan uppfälld, halsduk (visserligen av tunnare slag), handskar. "Vindrutetorkare" hade varit fint att ha på glasögonen. Då möter jag två unga kvinnor. Lätt klädda, minst sagt. Den som var lite mer voluminös hade någon kofta i tunn trikå. Av hängigare modell med generös vidd kring halsen. Hon verkade helt oberörd av vädret. 

Det gick inte länge förrän jag träffade två andra unga tjejer. Den ena av dem med öppen midjekort jacka (som antagligen helt saknade knäppfunktion), och under den en topp som lämnade mycket generös insyn till stor byst. Oberörd.

Nästa människa kom med tjock dunjacka, huvtröja, och huvan uppfälld över alltihop.

Som sagt - det angår mig inte, men hur går det till? Sommarskor utan sockar, mer regel än undantag. 

Nog lever jag ett spännande liv, eller hur. Jag var glad när jag kom innanför dörren därhemma och fick hänga upp jackan i badrummet för att den skulle rinna av. 

Resten av dagen är ett oskrivet kort.

*****

Full rulle

Efter gymet blir det lunch på stan. En avocado-rökt lax-bowl (som det heter nuförtiden) fick det bli, varefter det bar iväg till Kulturens hus för att hämta bokade biljetter till författarträffen med Jerker Wirdborg, som vi tipsades om av Kerstin Wixe och Sven Wollters fru Lisa, som vi träffade på Coop igår. 

 - Det gäller att vara ute i tid och boka. Jerker är så rolig, sa Kerstin, som också är producent för Kontext som författarkvällarna heter. Hon producerar också radions romanuppläsningar i P1.

Nästa punkt på mitt eget program blir frisörbesök. Men först liten paus hemma. På gården pågår vinbärsbuskbeskärning och balkongräckesutbyte. Vi ska få specialdesignade glasräcken i hela föreningen. Men stackars jobbare. Några plusgrader, regn och starka vindbyar. Inte kul.

Men fint blir det.

*****

Premiär

Första gången på länge. Gymet har fått vänta ett bra tag. Dels brukar jag sommartid ha kortet avställt, eftersom jag inte bor i stan då. Sedan har jag ju varit "konvalescent" sedan 28 augusti efter min ablation. Förbjuden att träna helt enkelt.

Lägg därtill att jag var väldigt försiktig med tanke på smittoläge under våren och innan vaccination. Det blir mer än ett halvårs paus, totalt.

Men nu så ...

*****

Ny bok

Så åkte Tove Alsterdals Rotvälta in i hyllan. Den var bra, även om jag tyckte att persongalleriet blev lite för rörigt. Men snyggt skriven, spännande, och oförutsägbar. 

Ny bok blir Hans Olov Ohlsons Sånt som händer. Inte någon nyutkommen bok. Den har några år på nacken och jag hittade den i husets minibibliotek en trappa ned. Författaren är lulebo och journalist på en av lokaltidningarna.

Jag har hunnit en bit och tycker att de inledande kapitlen är lite för mångordiga. Det händer liksom ingenting. Men jag ger inte upp. Det är alltid kul att läsa historier som äger rum i ens egen närhet. Hur huvudpersonen tar en promenad runt Skurholmsfjärden, precis som jag själv gjorde igår. Välkända miljöer, alltså.

Vi får se hur den utvecklar sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 *****

Fara å färde!

Elsparkcyklarna diskuteras dagligen i olika media. Och nästan bara i negativa ordalag. Även om vi här i Luleå är befriade från hyrcyklarna, har egenägda börjat dyka upp på gågator, trottoarer och andra olämpliga ställen. Att det inte är hyrcyklar är förstås en fördel. Det finns inga strösslade överallt, som jag sett exempel på i t.ex. Stockholm. Sitt eget fordon har man förstås lite mer ansvar för. 

Men ansvar verkar inte vara användarnas motto. Jisses vad fort de kör. Tysta är de också. Och minst, jag säger minst mopedfart. Bland folk. Helt huvudlöst, enligt mig.

Elsparkcyklar är fordon. Därför bör de framföras enligt samma bestämmelser som cyklar, mopeder, vespor, bilar, bussar, långtradare, det vill säga på gatan. I körbanan! Men det är vi för fega att säga till om. Som jag sagt har vi inte hyrvarianten här i stan, men jag ser snart en kommande olycka. Detsamma gäller många cyklar/cyklister, som helt verkar ha tappat vett och sans nuförtiden. 

Läs också den insändare jag hittade i dagens DN. Även om jag inte kan kontrollera vissa fakta i den, så håller jag med om det mesta som insändarförfattaren skrivit. 

 Vad tycker du? 

*****

Skattkistan fylld

I morse levererades årets ranson. 2 kilo. Det räcker en bra stund, även om vi själva bara ska behålla ett av de där paketen. 

Mums!

*****

Vem vet

Dagens promenad innebar färgspel förstås. En del torrbeige med rödklöver som fin krydda. Rönnbär i mängd. Sidensvansar. Sol och rätt varmt, 11 grader. 

Men snart så blir det andra bullar.

*****

Hämtade medicin ...

.. från apoteket idag. Det är en speciell blodförtunnande medicin, som jag tar i samband med den ablation jag gjorde i slutet av augusti. Övergången till denna medicin gjordes i slutet av juli. Normalt äter jag Eliquis, men den får inte användas i samband med operationer. 

Men oj, vad jag ogillar just denna Pradaxa. Bara namnet associerar jag med klumpighet, pladaska. Enorm förpackning. Askarna får bara säljas tre och tre, även om jag inte kommer att förbruka allt, eftersom jag så småningom kan återgå till den "elegantare" variant, som Eliquis utgör. 

Pradaxa stoltserar med stora lådor, massor av plast. Och framförallt svåröppnade blåsor, där kapslarna ligger. Det är ett enormt pillande för att få ut medicinen. 

Usch! Men förmodligen bra. 

*****

Och i Malmö ...

.. är det bara 3.

*****

Kort inspektionstur ...

.. till stugan. Det har ju varit oväderstider med mycket blåst och massor av regn de senaste dagarna, för att inte säga veckorna. 

Inget allvarligt hade hänt, mer än att två blomkrukor inte hade blommor kvar längre. Någon hade ätit upp dem. Noggrant! 

Dessutom hade två buskar en aronia och en rönn, som vi försöker skydda mot älgattacker ruskat av sig de nät som vi lindat runt busktoppen. Så där fick vi bakläxa. 

Vi påbörjade också sommarmöbelvintringen från patio väst. Åtminstone till en del. Jag är fortfarande lite försiktig med bärande, så det fick bara bli lite "halvhjärtat". Vi bar in möblerna i ladan, men krånglade inte in dem på sina rätta platser. Det skulle ha blivit för mycket lyftande och pusslande. Det får bli nästa gång.

Nåja - vi kunde i alla fall se att huset stod på sin plats. Alltid något. 

Fjärden låg stilla och lugn.

*****

Så har även vi fått ...

.. vår beskärda del av den nya, populära trenden: Hussprängningar.

Jag kan inte fatta hur folk är funtade, när man handskas med farligheter. Nu vet vi inte vad som egentligen hänt i det här fallet, men ändå. Någon på sociala medier föreslog att kvartetten (Det är fyra inburade personer, varav en varit på sjukhus, men har fått lämna det.) pysslade med hembränning. 

Ingen allvarligt skadad, alltså. Inte heller är huset allvarligt skadat, förutom den aktuella lägenheten. Området Bergnäset är heller inte känt som "utanförskapsområde".

Nu hoppas jag bara att de som ligger bakom detta (3 män 1 kvinna i åldrar 30-50) får stå för kostnaderna de orsakat.

Jag har svårt att tro att det är en ren olycka.

*****

Lyckades ...

.. få liv i en gammal surdegssats, som funnits i frysen i närmare 1 år. Det tog några dagar.

Men nu har resultatet kommit ur ugnen. Ett mörkt, saftigt korn- och rågbröd med aprikoser i. 

Mmmmmm .......!

*****

6 veckor ...

.. har nu gått sedan min "operation" i Umeå. Sex veckor av någon sorts konvalescens. En särskild medicin, som nu ska trappas ner för att slutligen hamna på glömskans konto. Förbudet att bära tyngre saker än 1 liter mjölk, upphör. 

 - Efter sex veckor kan du börja träna till maraton, om du vill, sa läkaren som skrev ut mig. 

 

Det har varit lite svårt att hålla sig till just den regeln. Jösses vad jag har längtat till maratonträningen. Skämt åsido - det har nog varit det enklaste att hålla sig till. Däremot har jag flera gånger kommit på mig med att ta i lite för mycket i olika sammanhang. Det kan gälla att bära fram dammsugaren, eller flytta en stol, handla mer än en liter mjölk m.m.

 

Nu har jag bara någon restriktion kvar. Det gäller en "otymplig" medicin, som jag måste äta i tre månader efter ingreppet. Det är såna där kapslar. Inget problem att svälja, men de passar ju inte i dosetten, eller egentligen passar de alldeles för bra. Går lätt att lägga i sitt fack, men är ett helsike att få ut igen. Men det får gå. En och en halv månad har ju redan passerat. 

 

Så var det med det!

*****

Inte bättre

Trots att "alla" numera pratar i mobil, när de ska kommunicera muntligt, är det en skrämmande stor andel som inte vet hur man gör. Här följer några goda råd:

• Ta dig gärna till ett lite undanskymt ställe innan du ringer upp. Förr satt man i hallen. 
• Avlägsna alla typer av bling-bling-fodral, som viks hitan och ditan över telefonen. De täcker ibland till och med mikrofonen. Särskilt om man köpt ett som inte är designat för just din modell av telefon.
• Ta rätt på var mikrofonen sitter och håll telefonen på sidan av kinden/munnen. Inte bakom nacken eller någon annanstans, som många hittar.
• Tala i vanlig samtalston. Många skriker, vilket ofta beror på att man har inkommande röst på för låg volym. Hör man motparten dåligt höjer man omedvetet sin egen röst, eftersom man tror att man hörs lika dåligt. Leta rätt på volymknappen och justera ljudet. 
• Tala inte med en hårdbrömacka! Det innebär ofta att du blåser in i mikrofonen med konstiga ljud hos mottagaren som följd. 
• Skit i handsfree från Rusta för 29,90! Och om du envisas med en sådan - låt inte mikrofonen sladdra omkring bakom halsduken eller hänga och slänga mot något plagg, för att du inte kan stå stilla i tre minuter.
  
• Undvik högtalarläge. Särskilt om du befinner dig bland folk. Den du talar med kanske inte vill höras i alla lägen. (Se även "hårdbrömackabeteende" ovan!)

Ovanstående råd baseras på inringare till olika radioprogram och den kvalitet dessa visar i telefonkunskap. Tyvärr har det inte blivit bättre med åren. Snarare tvärtom.

Det finns säkert fler goda råd. Du får gärna komplettera. 

Säkert får jag en massa sura kommentarer. Men det är bara för att du känner dig träffad.

*****

Så har vi fått ...

.. en ny bekantskap inom litteraturen igen. Bekantskap och bekantskap ... njae - han var inte speciellt bekant Abdulrazak Gurnah. Och det verkar inte som att han är särskilt känd av många. Förvåningen är stor i litteraturkretsar. Men alla förståsigpåare verkar positiva. Så kuuul! Hur vet de det? Ingen verkar ha läst något han skrivit.

Hur utses nobelpristagarna i litteratur. Sitter Svenska Akademiens 18 ledamöter och lusläser världens all litteratur under året, och sedan blir samtliga överens om att Abdulrazak är bäst i världen. Eller hur går det till? Hur hinner de?

Jag gratulerar till priset och kan nog tänka mig att läsa något av honom. Göra ett försök i alla fall. Genom åren har jag skam till sägandes inte läst många nobelpristagare. José Saramago är ett undantag - och jag fastnade inte. Detsamma gäller Olga Tokarczuk - ingen succé. Och några till. Nej, nobelpristagare verkar inte vara något för mig. 

Det verkar som att dessa författare blommar upp just det året de utses till pristagare. Sedan faller de ofta i glömska. 

Läst nå'n Saramago på sistone?

Har du plöjt igenom Abdulrazak Gurnahs produktion?

*****

Så tog vi en ...

.. femliters plastdunk och ...

Ja, så slutade min sista dröm innan jag vaknade idag. Nästan, i alla fall. 

Drömmar kan ju vara halsbrytande, roliga eller hemska. För min del är de oftast roliga, tack och lov. Mardrömmar är inte min grej.

Men just denna dröm kan jag inte hänföra åt någotdera hållet. Mysteriedröm kanske ligger närmast till hands.

Förhistorien till händelsen ovan var att vi var på väg några kvarter bort hemifrån, upp mot Floras kulle. Vi skulle av någon anledning söka upp en persons brevlåda på en innergård. Det var en person vi känner till, har träffat, men som inte är en närmare bekant. Vi kan kalla henne Marianne. 

Vi var inte säkra på adressen, så vi gick och letade slumpvis. Jag upptäckte plötsligt en ensam brevlåda lite högt placerad på en trist, mörk vägg. Brevlådan var rätt skamfilad. 

 - Men det måste vara den här, sa jag.

Vi hade kommit rätt och kunde hjälpa denna människa (vilket var syftet). Så tog vi en femliters plastdunk fylld med vatten - och tömde den i brevlådan.

När det var klart hittade jag en lapp klistrad på ena sidan av brevlådan. Där stod namnet. Rätt namn. Nöjda gick vi därifrån. Men jag var lite orolig. 

 - Bara nu inte brevbäraren lägger post i lådan ...

Jag vaknade.

En god frukost hjälpte inte. Förklaringen förblir oförklarad.

*****

Tro det eller ej, ...

Inte "made in china".

.. men jag slog till. Det blev nya skor. Min lunchkamrat övertygade mig om att jag skulle göra slag i saken.

Det blev ett par, som var väldigt lika de jag redan hade på fötterna, när jag tog beslutet. Men det var ju det jag ville. Jag trivs ju i modellen. De gamla skorna har jag ju haft i snart 10 år, så man får väl anse att de gjort sitt med den äran. 

Och inga vita sulor, heller!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*****