En skymningstur på isen ...

.. blev det också. Vindstilla, men grått. Snö i luften. Skön luft. Preparationer av skridskoisarna pågår kontinuerligt. Start- och målområdet för Hollandsmästerskapet håller på att iordningställas. Åkare är redan i farten på den 10 kilometerna bana, som plogats. (För mig blev det dryga 6 km idag.)

Två ynglingar på spark stoppar mig och frågar om man får åka spark på den slinga som just plogades. 

 - Eller måste man ha skridskor?

Jag berättar att det är helt okej, men att den slinga de tänkte ta skulle innebära att de bara skulle åka runt runt och komma tillbaka till det ställe där vi just stod, ungefär. 

 - Bättre att ni tar den där västra delen. Annars kommer ni att åka runt, runt, runt och aldrig komma hem, sa jag.

De skrattade och tackade för informationen. 

 

Längre fram kom en American Bully ifatt mig, med en ung kille på släp. Nej - riktigt så var det inte. Men hunden verkade nyfiken på mig, så jag gjorde som man ska; frågade om jag fick hälsa.

 - Han älskar det, sa husse.

Och det stämde. Den glada hunden fullkomligt överöste mig med glada hopp och lekfullt nafsande. Kul!

 

Omklädningsrum för hockeyspelare.

Kryssade förbi några grabbar, som inte var så vana på skridskor. De försökte spela någon sorts hockey. Det gick sådär. Hörde att de inte var svenskar. 

 

Sedan träffade jag hustrun till en numera avliden resebyråchef, en konkurrent, och pratade en stund. Hon är nästan blind och hade svårt med ljuset. Det helvita, som gör att man knappt kan orientera sig ens som fullt seende. 

 - Jag ser dig knappt. Men jag hör ju vem du är.

 

Snart gick vi vidare åt varsitt håll, och jag tänkte på alla buttra tysta norrlänningar. 

 

*****

Spår av ironi kan förekomma i den sista meningen.