Sovit gott inatt? Det har jag. Tyst, lugnt och fjärran från stadens alla ljud. Det är ett privilegium. Kanske har jag själv bäddat för det. Inget ont samvete. Jag öppnade till exempel aldrig plånboken under lördagen och följde alltså den nya seden. Det var ju den
Köpfria dagen. Nu är det ju inte så svårt härute i skogen. Här finns inte en affär på närmare håll än en mil. Men jag är ingen storshoppare hemma i stan heller. Kan liksom inte tänka mig att bara gå ut på gatorna och planlöst lägga ut pengar på ditt och datt. Handlar jag, så är det för att jag bestämt mig för att köpa något, i förväg uttänkt. Det blir liksom billigast så.
Men åter till sömnen. Vi svenskar sover både sämst och minst av alla i Europa. Enligt statistiken. Och kvinnorna är sämst. 2005 sov 30% av kvinnorna dåligt och 18% av männen. Stress, oro, snarkning, med mera är orsakerna.
Egentligen borde vi vara bäst. Vintermörkret reglerar melatoninet i kroppen och gör att vi gäspar oss igenom dagarna. Och mörker har vi ju gott om.
Men så enkelt är det inte. En människa behöver i snitt minst 7,1 timmars sömn, enligt forskarna. Det lär vara tillräckligt för att bli utvilad. Med mina vanor skulle det innebära att min väckare skulle ringa ungefär halv sju på morgonen. Och det gör den! Idealiskt, alltså. Då kan jag fortsätta släcka lampan, sisådär vid halv midnatt, utan att ha dåligt samvete över sena vanor till vardags.
Att jag dessutom tar en tiominuters tupplur när jag kommer hem från jobbet, gör mig till en mönstersovare. Luren har jag hemifrån. Ett arv från föräldrarna. Pappa, sov alltid en stund efter maten, innan han gick till jobbet på eftermiddagen (när han hade kvällspasset på tidningen.). Då var det bara att hålla sig tyst. Av hänsyn. Om mamma låg och lurade, när jag var i skolan på vardagarna vet jag inte. På söndagarna var det i alla fall oftast långlur efter middagen. För både mamma och pappa.
Nu kommer säkert någon att invända att det är ogenomförbart i dagens samhälle. Okej! Vill man inte ens försöka, så må man ta det ansvaret själv.
Tuppluren kan inte nog överskattas. Skulle alla lura mera, så skulle vi klara oss med betydligt mindre sömn än nu. Säg mig vilket annat däggdjur, som sover sju-åtta timmar åt gången. Jämför med en hund, eller en katt.
Dags att införa vanorna igen, svenska folk.
Gå och lägg dig!
*****
Tillägg: Sju till åtta timmars sömn är alltså tillräckligt för att man skall vara utvilad. Kroppsligt, alltså. Att man denna tid på året gäspar sig genom dagen, beror på frånvaron av ljus. Det är svårare att komma ifrån.
Inlägget inspirerat efter en
artikel i senaste FOKUS. En tidskrift, som jag börjat spana in lite lätt, efter en gåvoprenumeration. Tack
Stefan!
Andra bloggar om:
Sömn,
Tuppar
Nu, två dagar kvar på det gamla året, har jag dem på näsan. Ursnygga. Säger alla. Alla!
På väg in till stan för att göra en del ärenden och äta lunch. Jag lyxar mig med bil idag. Tillhör verkligen undantag. Det är första gången, sedan jobbet flyttade utanför stan. Jag tar upp kameran och tar en bild på måfå genom vindrutan.
Små tassar har varit framme. Grävt och slitit fram, trots att de legat under plankor. Undrar om våra sladdar egentligen är kolaremmar.
Kebnekaise, eller Giebnegáisi som det egentligen bör stavas, krymper. Döende, krympande i skuggan av den mer stabila nordtoppen, som är en klippa. Sydtoppen består nämligen av is. Som alla vet, så krymper isarna i rätt rask takt. Både i arktis, Antarktis och i de svenska glaciärerna.
Så har ytterligare en illusion brustit, som nattgammal is på en lerig vattenpöl.
- Jag söker sådana där... sockerbitar, sade jag där jag stod och stirrade in i montern med elgrejer.
Någon som har ett tips?
Havet ligger fruset. Solen är på väg ned. Några långfärdsskridskoåkare drar iväg in mot Kängsön. I snabba skär, och innan kameran var redo. Snön är ännu bara centimetertjock.
Lunch på STUK. 
Förresten borde Airbus känna till att vi finns. På åttiotalet vintertestades deras förra jumbo A310 här. Vår arbetsplats inbjöds till och med att följa med på testkörningarna. En chans man inte missade. 
Känner du samma obetvingliga längtan, som NSD:s recensent?
Vännerna i skogen måste också få sitt. Jag går ut och kollar hur det står till i frö- automaterna. Tomma! Inte ett frö kvar. 25 kilo har redan gått åt i höst. Går där i mörkret med pannlampan och märker snart att jag inte är ensam. En skugga stryker förbi och försvinner. Men snart kommer den tillbaka. Närmar sig försiktigt. Sätter sig ner. Lugn och stilla och iakttar.
