Less, lessare, lessast

Inte ett skapandes grand har blivit gjort idag. Regnblandad snö, eller snöblandat regn. Jag har inte varit utanför dörren - jo, förresten - ute på loftgången och fixat till en julgrupp. Den har stått där i över tre veckor och lyst med sin lilla flammande låga som tänds automatiskt vid tretiden på eftermiddagen och 8 timmar framåt. Förvånad över att batterierna räcker.

Men först idag julades den till med hjälp av små pumlor - OBS inga julkulor - PUMLOR!

Syrrorna har bepratats också. Ja  det är väl vad som blivit gjort. Fast DN:s svåraste söndagskryss fixade jag också  när jag tänker efter.

Men utled är jag på denna situation, som vi tydligen ska dras med ett år till enligt media idag.

Stöööön!

*****

Vi åkte ...

.. hemåt mot stan under tidig eftermiddag. Nöjda med helgen i stugan för den här gången. Vädret strålande, i och för sig. Kanske skulle vi stanna. Men enligt prognosen ska det mulna ihop under dagen. I skrivande stund (20-tiden) glänser en klar fullmåne i sydost. 

Nåja - tråkväder lär det ska bli imorgon, måndag. Då kan vi lika gärna vara i stan.

Utsmyckning på vår infart. Nu förevigad.

*****

På första advent ...

.. har solen beslutat att placera en stjärna på täljstenskaminen.

*****

Karantäntillvaro ...

Vägen bort. Eller hem.

.. i skogen vid havet innebär att man inte träffar en människa. Man ser att det lyser här och där, men hälsar inte på. Särskilt när vi vet att ett fall av misstänkt covid finns bara några hundra meter bort.

Men idag träffade vi i alla fall samfällighetens förre ordförande, när han kom körande i sin bil och mötte oss på promenad. Det blev en pratstund med nervevad sidoruta och behörigt avstånd. Han var på väg ner till sin stuga för att adventspynta.

 - Det måste man ju, trots allt, tyckte han. 

Det blev också prat om skridskoåkning. Havsisarna håller ju på att lägga, och han längtar ut tillsammans med kompisar.

 - Nja, sa jag. Läste att isen hemma i Södra hamn bär personer som väger högst 50 kilo. Tror inte du kvalificerar dig.

Han skrattade. 

Och snart sa vi hej, och gick vidare genom tysta skogar.

Snart skymtar vi havet igen.

*****

Nej ...

.. det var ingen gröngöling som kalasade på talgbollarna borta vid fågelrestaurangen. Det är annars ofta det man får höra, när fågelintresserade får syn på den stora hackspetten.

Istället är det en ... vadå? Vinn ära och berömmelse!

Det är en usel mobilbild tagen på långt avstånd, men det struntar jag i. 

Det var första besöket för detta år. Normalt brukar vi se den någon gång då och då.

*****

Efter en god middag ...

.. då vi firade 40-årsjubileum, blev det På spåret, Skavlan, Dips och slutligen The sinner. En helkväll framför teven, alltså.

Ute lyser månen starkt. Det är sju minusgrader när Benke går ut för att släcka facklan. Tyvärr inget norrsken. 

*****

Bara en bild

När havet går i ide.

*****

Från den öfre ...

.. balkongen ser jag hur hararna dansat samba. På patio väst ser jag att storharen förmodligen deltagit.

En ensam sångsvan flyger sjungande över isen. Det låter ensamt och klagande. Kommer förmodligen från Råneälvens isfria mynning och ser bara is framför sig. Hoppas hen hittar mat någonstans.

*****

Här skulle jag ...

.. kunna sitta hela dagen. Går man ut och käkar lunch klockan 11 på förmiddagen, får man plats vid fönstret. Det känns som att sitta på en uteservering och studera gatulivet. Ett liv som inte är så mycket liv nuförtiden. 

Oj, så lugnt det är. På restaurangen kan jag räkna till ett tiotal gäster under den timma vi sitter där. Pratar med hon som är chef. Hon är nästan släkt. 

 - Jag har fått säga upp ännu en nu, suckar hon. Inte kul.

Vi äter vår Wallenbergare och glor. Alltid intressant. Inte mindre än 14 bekanta ansikten passerar där utanför fönstren, eller glasväggen som det egentligen är. Några vinkar glatt. Andra ilar förbi utan att snegla in.

Efter kaffet släntrar vi hemåt. 

*****

Ljus

Det börjar närma sig ljusare tider. Igår fick jag en påminnelse om annat, då mitt hjärta på eftermiddagen fick för sig att börja dansa line dance, eller var det cancan. Det höll i sig till tretiden inatt, trots påfyllnad av medicin. Ändå lyckades jag faktiskt sova rätt bra och vi vaknade först efter klockan sju. Vanligtvis åker radion på någon timme tidigare.

Tacksam att kunna skippa akuten den här gången.

En och annan föraning om ljusare tider är den "ymniga snö" vi blev lovade och varnade för igår. Det blev ett lätt puder, kanske 2 cm. Men det ger ett ljusare intryck. Man får tacka för bidraget.

Dagen går vidare.

*****

Utläst

Tillbaka i hyllan. Jag for ner till bror avslutad för min del. 

Jo - den var bra. Men jag måste säga att det "pikanta" språkbruket ställde till det ibland. Och folkmängden. Det kunde lätt bli lite rörigt i släkt- och andra mänskliga förhållanden.

Visst hakade läsningen upp sig ibland på grund av de hopskrivna orden. Flytet, alltså.

Men trots allt; läsvärd är den. Däremot vet jag inte om jag fortsätter med trilogin. Vi får se.

*****

Läser du ...

.. Svenska Turistföreningens tidning Turist? 

Det borde du kanske göra.

I novembernumret får vi veta att jag bor i en av Sveriges mest spännande matstäder. 

Det visste ju jag. 

Gjorde du?

*****

Alltså ...

.. nu får det ju skärpa sig, vädret alltså. Krispigt och vackert idag. Det blev en kanaltur.

Men imorgon ska det regna. Ingen ordning alls.

*****

Något är på gång

Här ondgjorde (ja, nästan i alla fall) jag mig över att det inte händer något i dessa dagar av självpåtagen karantän. Men en promenad ändrade på det.

Vacker och solig novemberdag, där vi, nästan som rutin tar svängen förbi Södra hamnen, eftersom den vetter mot solen. Den står ju inte högt såhär års, men den bländar ändå. 

 - Vi skulle ha tagit solglasögon, sa Benke.

Nyisen blir inte gammal. Den sopas ihop i ett hörn.

Som vanligt möter vi folk. Folk som vi känner. Det var Kristina, Lisbet, Emilia, Henrik och några andra på vägen hemåt genom stan igen. Vet inte om folk blivit mer öppna och kontaktsökande på grund av att tiderna ser ut som de gör. Men det verkar så. Igår, då vi sprang på en kusin till Benke och hennes man och stod och pratade, kommer två poliser gående förbi. En av dem sökte liksom kontakt med mig och sa hej. Jag svarade lite förbluffad. Kände inte igen honom på något sätt. Kanske var det en son till någon av mina f.d. kolleger som blivit stor. 

Så lite händer ju, trots allt. Och när vi passerar Nytorget verkar något vara på gång. 

Hm!??

*****

Måste hållla med ...

.. den kvinna från Piteå  som ringde in till Ring P1 idag, med synpunkter på den skånska dialekten.

Serien Jakten på en mördare i SVT är utmärkt bra. Jag är språkligt utbildad upp på universitetsnivå, men tappar minst en fjärdedel av vad de säger i den serien. Jag som normalt begriper danska rätt bra!

Kanske är det allmänt dålig ljudkvalitet i just den serien, eller ...?

Vad tycker du?

Observera att jag värnar dialekter. Men vill man nå ut till stora grupper, bör man kanske undvika överkalixmål. Och älvdalska.

*****

Nej, idag ...

.. hände inget. Det var söndag. Det var väl allt. Läste en artikel i DN som handlade om hur dagarna i coronatider flyter ihop. Särskilt när datum som är kända för något speciellt  flyttas fram ett halvår, eller så. Fasta punkter flyter omkring lite hursomhelst. Vi kan inte hänga upp händelserna på en tidsaxel.

"Franska öppna", tennisturneringen gick inte som traditionen kräver, på försommaren. Den gick av stapeln när löven började gulna. Svenska akademiens högtidssammankomst som enligt tradition ska äga rum mellan 17:e och 20:e december, flyttas till våren. Och inte blir det någon Nobelfest heller. 

Allt flyter, panta rei. Och vi flyter med, utan att veta när vi når land.

*****

Här finns artikeln i DN.

Nu igen!

Näe - nu sviker vintern återigen! Efter en period med åtminstone några tiondels grader under noll, och till och med ner mot 5-6 minus, så kunde inte klimatet hålla sig längre.

Det spöregnar.

Usch! Glad blir man inte.

*****

Insikt

Det är en omskakande värld vi lever i detta år 2020. De som är 80 år och äldre har upplevt världskrig och det elände som det ställde till. Själv har jag levt i de bästa av tider, utan särskilt omvälvande livsbetingelser. I alla fall hittills. 

Pandemin ställer till det. Näringslivet, en del av det i alla fall, går på knäna. Det gäller främst servicebranschen, restauranger, hotell, resebyråer. Affärer i citykärnorna går omkull. Folk handlar på nätet. Det verkar ju vara Kina som ska tjäna på oss. Obetänkt, tycker jag. 

I morse hörde jag en intervju med en restaurangägare, som naturligtvis börjat inse att hans verksamhet inte skulle överleva. Klagade över den nya restriktionen att han inte fick servera alkohol efter klockan 22 från och med idag.  Dessutom måste man stänga etablissemanget en halvtimma senare.

 - Vi hinner inte med en andra sittning.

Min fundering blev då: Varför inte starta lite tidigare med den första? Man får väl anpassa sig.

Han hade dock möjlighet att få 50% av personalkostnaderna täckta från statligt håll. Enligt uppgift kunde han också få upp till 75% av de fasta kostnaderna i bidrag. Jag förstår att detta kanske ändå inte är tillräckligt. Men staten räknar kanske med att det ska bidra till en återgång till gamla gängor, när chans finns.

Tänk vad bra vi har det. Det är bara att luta sig tillbaka (Jag raljerar.) och vänta på Staten. Därifrån kan man få hjälp. Miljarders miljarder slussas ut. Summor som är fullkomligt obegripliga. Staten är vanligtvis inte särskilt populär. De vill bara ha in skatter, skatter och åter skatter.

Just det!

*****

Jaha

Dags för vinter igen. För andra gången i denna rekordvarma höst gör den vita, vackra varan en framstöt. 

Hur den kommer att lyckas vet jag inte. Men nog vore det skönt om den bestämde sig för att stanna. Den ljusar upp hela tillvaron. 

*****

Här pågår ...

.. paltkok.

Bara så du vet.

*****

När solen ...

.. står som högst såhär i november, tar vi en runda. Ovanligt många passar på att göra samma sak. Kanske tar hemmajobbarna en paus, eller bortajobbarna en lunchpromenad.

Inte ser det ut som mitten av november. 6-7 plusgrader betyder grönt gräs och man väntar sig bara att möta en igelkott eller två.

Jag döpte om månaden till novtober, eller kanske oktember. Välj själv!

*****

Hopp ...

.. om solglimtar. Det var länge sedan.

*****

Återigen ...

.. måste jag ställa frågan: Vad är det med en religion, som måste manifesteras i varje ögonblick, i varje minut, i varje timma och dygn, i de åratal som handlar om livet?

Jag har en viss aversion mot religion, institutionaliserad sådan. Vanligtvis förtryckande. Det är känt sedan länge. Idag hör jag hur två kommuner i Skåne gått på pumpen, när de fått bakläxa på att införa slöjförbud. Man kan inte förbjuda det - i religionsfrihetens namn. Gott så.

Men varför måste människor hela tiden visa vilken religion de valt att omhulda? Varför måste man alltid ha slöja, kippa eller andra symboler på sig i alla lägen. Är det för att påminna sig själv. I så fall - är religionen så svag att den behöver påminnas om i varje läge? 

Jag bryr mig inte om vilken irrlära du tycker om. Bara du inte försöker pådyvla den på mig. Jag bryr mig bara om att du är människa. Det tycker jag är viktigast.

Punkt!

*****

Evolutionsmysterium

Ursäkta om jag blir lite för intim. Men jag vill ju väcka dig i din grådisiga slummer, när jag har så viktiga saker att dryfta. 

Jag funderar ofta över konstigheter i den naturliga verksamheten, när det gäller åldrande. 

Att håret på huvudet blir tunnare, har jag förstås konstaterat. Rätt fort har det gått också. Jag som hade rejäl kalufs så sent som för 5-6 år sedan. Den börjar ge vika, och blottar skalpen. Inte helt, förstås. Men man kan liksom se genom håret och ner till hårbottnen på vissa ställen.

Men tydligen finns det något sorts jämvikssträvande, trots allt. För ju tunnare det blir på toppen, desto tjockare blir det längre ner. I öronen till exempel. Och på öronen också. Där får jag ansa flera gånger i veckan. 

Detsamma gäller i näsan. Och dessutom på näsan. Den dagliga rakningen får nu utökat område, utanför kinder, haka och hals. 

Det där funderar jag ofta över. Vad menar evolutionen med att skicka ut svarta och hårda strån från nästippen. Var det meningen att jag skulle bli någon sorts alfahanne med morrhår? Egentligen skulle jag vilja testa genom att skippa näsrakningen i 14 dagar. Bara för att fullgöra denna viktiga forskning.

Vi får se.

Orakad sedan igår. Små svarta strån börjar visa sig, men också en del ljusa.

*****

Inlåsning

Så kom beskedet. Nu blir det ännu hårdare tag i smittbegränsningar.

En presskonferens idag kl 14.30 resulterar i att vi i stort sett får en s.k. lock down. Inga folksamlingar större än 8 personer i allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Detta gäller från den 24 november. Men det är ju förstås fritt fram för dig att tillämpa det redan nu.

Här finns mer information.
 

*****

Äventyr

Bundna till händer och fötter får man verkligen anpassa sig. En grådisig och emellanåt regnig dag blir det alltså inte mycket gjort. Om jag nu inte råkar upptäcka att vi inte haft någon elförbrukning i stugan sedan i torsdags. Då får man kalla fötter. 

Fredag och lördag - strömlöst.

I och för sig har det ju inte varit minusgrader sedan i oktober; så frusna vattenledningar och liknande elände behöver vi inte frukta. Men har vi kanske något i frysen som behöver räddas? 

Messar en granne och frågar om vår brolampa lyser. Hon kollar och säger: - Det ser mörkt ut. 

Jäklar, då bör vi kanske ta ett stugäventyr för att titta till att inget går snett. Alltså bär det iväg på fuktiga vägar. Sju grader på plussidan gör att vi inte behöver oroa oss för halka, och vi rullar in på gården och ser vårt mörka hus. Nej - brolampan lyser inte, men det beror på det relativa dagsljus som råder även en grå novemberdag. Den tänds ju bara vid mörkrets inbrott. 

Kommer in i hallen. Det första jag ser är att golvvärmeindikatorn där lyser helt normalt. Visst har vi ström. Vår granne får underkänt som kollare. Det måste ha lyst på bron igår. Ingen tvekan om den saken. Det är 10 grader inomhus, vilket är vad vi brukar ha som underhållsvärme. 

Ingen fara på taket, alltså. Vi ser oss omkring, fyller fågelmatarna och vänder så småningom åter mot stan. 

Men tro nu inte att det där var det enda äventyret för dagen! Nej - jag var till Coop och handlade också. Spännande!

Man får inte ha alltför stora krav i dessa tider. 

*****

Luleå 14 november 10:14

En människa såg jag. Det visade sig vara Robert på väg till affären. Kanske ska handla åt sina gamla föräldrar som bor uppe i backen där borta.

*****

Idag gratulerar vi ...

.. storasyster Evabritt, eller Ebbis som hon ibland kallas. 

Det blir inget firande alls under rådande omständigheter. 

 - Nej, vi tar det nästa höst istället, har hon bestämt.

Då fyller hennes man jämnt.

Vi accepterar förstås och gratulerar med teknik.

1957. Evabritt och jag på väg ut i böljorna i Luleå skärgård.

Hon fyller 80.

*****

Tradition

En annan tradition än hårklipp, äger också rum på torsdagar var sjätte vecka. Det är ett besök hos mina gamla kolleger, som numera huserar i huset intill frisören. 

 Resebranschen har det inte muntert nuförtiden. Varje gång jag kommer dit får jag veta att folk ska sluta. Nu närmast är det 5-6 medarbetare som inte har något jobb efter den 18 december. Det är deppigt. Redan i juni sas 21 medarbetare upp. Det var hälften av arbetsstyrkan. Snart är det alltså inte många kvar.  

Även om det är deppigt verkar alla vara rätt realistiska. Branschen befinner sig i utförbacke. Ordentligt! En viss trötthet märks förstås, men "det måste ju gå på nå't sätt att få nytt jobb", säger flera av dem. Fikarummet är ganska ödsligt, när jag tar en kopp. Ännu ödsligare lär det väl bli.

*****

Maktbegär utan substans

Kan man bli annat än sur när man hör M-ledaren intervjuas i Studio 1 i radions P1. 

Han kritiserar regeringen för dess dåliga strategi angående åtgärder i samband med Coronaproblematiken.

 - Hur skulle du vilja att en sådan strategi ser ut, undrar reportern.

 - Det vet jag inte. Jag är ingen specialist.

Men håll truten då, säger jag!

*****

En så'n torsdag

 - Ska vi ändra till lugg den här gången?  - Nejtack, säger jag.

Av någon anledning har det blivit så att mitt frisörbesök, som sker var sjätte vecka, sker just på torsdagar kl 14.00. Så även idag, alltså. 

Samma frisör, även om frisyrerna varierat, sedan 45 år. Minst. Men är man nöjd, så är man. 

Jag hade ett uppehåll när jag arbetspendlade till Stockholm i två år och klippte mig hos en riktig innefrisör, dit man bara fick komma på rekommendation. Då gick det vilt till i kalufsen må du tro. Det var slingor och blekningar och olika form varje gång man kom därifrån. Men på den tiden hade man ju lite mer att ta av, förstås. 

Nu går det lugnare till. Kort och städat blir det, när Siw sätter saxen i arbete. Samtidigt löser vi de flesta världsproblemen, och ventilerar skvallerbyttorna. Det går fint på den dryga halvtimmen som det tar att få till något, som ser ut som förra gången.  

Lite för städat blir det ju alltid, när man lämnar salongen. Men det fixar jag till själv, när jag kommer hem.

 *****

Mysteriet löst

Det var "byteshandel" som pågick nere i lobbyn.

Plantan som stod där i förmiddags var nu utbytt mot andra sticklingar. Små, små plantor som knappt syntes.

Så var det mysteriet löst.

*****

Oväntat möte

 - Visst är det Bert? 

Den unga kvinnan bakom disken på fiket tittade lite försiktigt på mig, där jag stod och fyllde på koppen med en påtår.

  - Förlåt, sa jag.

 - Visst är det Bert, upprepade hon. 

 - Jo, det kan jag inte förneka, sa jag. Men - vem är du? 

Det visade sig att det var en dotter till en av mina före detta kolleger.  

- Sara heter jag. Du är dig precis lik. 

- Jaså, sa jag. 

- Jo, jag var nästan helt säker på att det var du. 

 

Vi pratade om ditt och datt en stund. Bland annat berättade jag att jag nästan varje morgon kunde höra när hennes mamma går förbi på gatan nedanför vår balkong, med en kollega för att handla lunchmat på ICA-affären på hörnet. Hennes jobb ligger i kvarteret intill. Mitt kaffe hotade att kallna i koppen.

 - Hon pratar ju rätt mycket, sa jag.

 - Haha - jo, det känner jag till.

 

 - Men, sa jag. När har vi träffats senast.

 - Det var nog när jag var 15-16 år. Nu är jag 32.

 - Oj, sa jag. Ja, då var det längesedan vi sågs.

 

Surret gick vidare. Och så gjorde även jag till slut.

 - Kul att du tog kontakt, sa jag.  

 

*****

Efterlysning

På det lilla bordet i vår lobby har någon velat uppmärksamma någon invånare med en vacker blomma. Kanske en födelsedag, ett tack för hjälp, eller bara en kärleksförklaring.

Men ingen vet vem det är. Vi har en frisörsalong i huset också, men ingen kände till någon Patricia där heller.

*****

Sven Wollter

Så har en stor skådespelare gått ur tiden. Drabbad av årets pandemi. 

Sven Wollter bodde nästan granne med oss. På samma gata. Han på 57:an. Vi på 49:an. Vi kände inte varandra, men hans fru Lisa är vi mer bekanta med. Skolkamrat till Benke en gång i tiden. 

Sven sågs då och då ute i vimlet. Men det var länge sedan jag såg honom på scenen här i stan. 2005 var det. Herr Puntila och hans dräng Matti. Mest har man ju sett honom i film- och TV-produktioner.

Här kan du läsa mer om hans liv här i Luleå.

*****

Så har vi ...

.. norrbottningar fått striktare förhållningsorder vad gäller vårt mänskliga beteende. Detta i likhet med många andra regioner i Sverige. Tråkigt men nödvändigt. För det verkar inte som att informationen går in i huvudet på många av mina medmänniskor. Läget är allvarligt. Undvik trängsel. Undrar hur det ska gå i julhandeln, Svart fredag, etc.?

Det värsta verkar dock vara unga människor. Jag ser varje dag exempel på att de inte har greppat informationen. De läser kanske inte tidningen. De lyssnar inte på radion. De ser inte på TV. Men nätet, då? Jo, men jag tror inte det ligger Covid-19-information på Tik-tok, eller hur? Jag raljerar lite, men något ligger det i det.

Man får ägna sig åt uteliv med betoning på ute. Eller också innanför hemmets väggar. Kanske en lunch på Coronasäkert etablissemang. 

Jag promenerar gärna. Och det lär kanske bli ännu mer nu, när jag tvekar att gå på gymmet. Visserligen går jag dit på "udda" tider och möter 5-6 personer spridda på de flera hundra kvadrat stora ytorna i lokalen. De medtränare som finns där verkar också vältränade i att hålla snyggt omkring sig. Det putsas med frenesi, så fort någon lämnar ett redskap. 

 - Putsar du såhär fint hemma också, sa jag till en dam som jag mötte vid "spritflaskorna".

 - Nä - då skulle ju hemmet vara bortnött, sa hon och skrattade. 

Som sagt - promenader kan man ägna sig åt. En runda runt innerstan ger utsikter och insikter. 

I Norra hamnen ligger vinterns första, tunna istäcke. Där syns teaterhuset, restaurangerna Hemmagastronomi och Bistron, samt teaterhögskolan.

*****

Nu är det bara ...

.. att vänja sig. Hopskrivna ord (OBS: Inte sammansatta.), inga versaler på namn, utelämnad kommatering och en hel del andra egenheter i det språk hon skapar, Karin Smirnoff. 

Vi får väl se om det funkar.

*****

Älskade koskit

Det går en dokumentärserie i SVT1 som skildrar jordbrukarlivet i Tornedalen. Norr om polcirkeln, till och med. 

 - Det går väl inte, säger du.

Men visst funkar det. Mjölkkor, potatisodling, rybsoljetillverkning, tomater och gurka. Och mer än så.

Fantastiskt trevlig serie. Med fina människoskildringar, vackra bilder, lite melankoli, och humor. 

Älskade koskit.

Rekommenderas varmt.

*****

Halvmesyr

Det blev lite si och så med söndagen. Jag fantiserade tidigt på morgonen om en liten vandringstur i havsbandet. Vädret såg perfekt ut. Till en början.

Men till frukost fick jag en arytmikänning, och då känns det inget kul att gå ut i skogen. Sedan drog sig solen tillbaka bakom växande dis.

Jag blev av med felrytmen på någon timme. Men vi fortsatte att ta det lugnt. Lyssnade på Godmorgon världen i P1, och efter elvakaffet, dvs vid ettiden, blev det hemfärd.

Det är skönt att kunna göra lite som man vill.

Imorgon förmiddag har jag ettårsbesiktning.

Foto: Benke 

*****

Söndagsmorgon

Å ena sidan 

Å andra sidan

*****

Tidigt besök

Uppdatering:

Några timmar senare var de kvar. Jo, det var två stycken överlevare från höstens jakt. Här står den ena och lyssnar uppmärksamt till fotografens småprat och lyckönskningar.

*****

Utläst

Nog märks det att Hans Rosenfeldt gillar att skriva manus. Den bok som jag har haft tillgänglig på sängbordet, Vargasommar, är skriven som en film, eller TV-serie. Korta (ibland bara en och en halv sida) kapitel som mer liknar en filmscen.

Det blir lite rörigt. Svårt att hålla reda på alla människor som får sin värld helt uppochnervänd i lugna Haparanda. Handlingen utspelar sig där. Och vem var den där människan som blev uppäten av en varg? Och den där gruppen människor som mördades i början av boken. Vad var det för folk?

Trots detta är det stundtals väldigt spännande, och slutet överraskar. Men formatet passar bättre för film.

Dessutom undrar jag om herr Rosenfeldt har körkort, eller bil. En av personerna sitter nämligen i sin bil "... med vindrutan öppen.. " ute på en skogsväg.

Inte den bästa bok jag läst. Men ...

*****

Fjärran ...

.. från vimlets yra har vi nu helginstallerat oss i stugan i skogen vid havet. 

Oktoberväder. 6-7 plusgrader och lugna vindar. Tvärtemot vad SMHI prognostiserat.

Fåglarna har fått påfyllning och tackar med kvitter. Det är talltitor, talgoxar, svartmesar, blåmesar och nötskrikor. Ja, nötskrikorna kvittrar förstås inte. De kan halvt skrämma ihjäl en, om man råkar överraska dem när man rundar husknuten.  Värre än hesa Fredrik, gånger minst sju.

Helgen börjar.

November - då solen hittar in i kökets innersta vrå.

*****

Vad väntar

*****

Fullgjort

Så har jag uppfyllt min demokratiska rättighet och skyldighet att rösta. Denna gång i en lokal folkomröstning om skolstrukturen som diskuterats länge här. 

Några vill centralisera till större skolenheter. Det skulle resultera i att ett par byaskolor skulle behöva läggas ner, till stor sorg för de barnfamiljer som beslutat sig för att bosätta sig just där. 

Det märkliga är också att byaskolorna har generellt sett den högsta andelen behöriga lärare. Förmodligen är det då också lärare som vill bo på landet. Den skola som har lägst lärarbehörighet ligger i stan. Så varför koncentrera?

Nu genomförs en omröstning. Vad tycker jag att vi ska göra? Jo, jag vill att byaskolorna behålls.

Punkt!

Förtidsröstning pågår. Stundtals var kön lång. En bra bit nerför trappan till höger i bild.

Tyvärr kunde man i denna folkomröstning inte rösta bort president Trams. I så fall hade jag gjort det också.

*****