Filmen Flykt blev kvällens "nöje". Men nöje är fel ord. Det här handlar om en dokumentär. Den berättar en skakande historia om en Afghansk familj, som blir tvungen att fly sitt land. Rasande aktuell, kan man tycka, men det har den blivit av en slump.
Filmen är tecknad. Jo, så är det. Men det är snyggt gjort och man tänker snart inte på det överhuvudtaget.
Här finns en trailer.
*****
 |
| Hermelinsparken |
 |
| Utsikt genom bloggarfönstret. |
Inte heller är det något särskilt som har retat upp mig. Jag hörde nog det mesta igår, och tänker att vi får se konsekvenserna om någon månad. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.
Men jag vill ändå ha en tredje spruta senast i början på december, då Pfizers vaccin sägs ha tappat 85 % av verkandet. Bara 15% antikroppar kvar, alltså.
Nu får det bli eftermiddagskaffe. Och bio ikväll.
*****
 |
| Foto: Benke |
 |
| Foto: Benke |
Vad ska jag tänka och tycka när jag idag slår upp lokaltidningen och hittar detta:
Är det då samma granat som jag fann, som den som hittats och oskadliggjorts i år? Ja, jag är fullständigt övertygad. På bilden ovan ser du den inkilad bland stenarna på fjället.
Min bild var vänd åt andra hållet. Men nog är det samma. Eller hur?
*****
Uppdatering: Journalisten ringde mig i förmiddags för en intervju. Fortsättning följer.
Vädret är fint. Det blåser halvstorm och är grått mest hela dagen. Men vad gör det. Man kan ju alltid gå på eftermiddagsbio på vår "Folkets Bio Royal".
 |
| Bild från hemsidan. |
Hon träffar andra i samma situation. Bor i sin lilla campingbil. Lär sig massor om livet, både det hon lämnat och det nya. Och hon vill inte tillbaka.
Mycket lågmäld film med bra skådespelare. Några var amatörer, men äkta huslösa, som hon träffar på de ställen hon råkar hamna på.
*****
.. norrbottnisk snabbmat? Jag är ingen framstående hamburgerkonsument. Sällan äter jag snabbmat överhuvudtaget. Men det händer, utan att jag funderar särskilt mycket över det. Att Luleå är en stor restaurangstad, det vet vi ju, eller hur?
Däremot funderar jag varför norrbottniska hamburgerföretag är så framgångsrika. Du kanske inte tänker på det, men Frasses, Max och nu senast Bastard burgers, är alla norrbottensföretag. Huvudkontoren finns i Luleå. Restaurangerna (om de nu kallas så) ligger däremot lite här och där. Frasses är det minst spridda med sitt sydligaste etablissemang i Kalmar.
Sedan har vi nykomlingen Bastard burgers som startade för fem år sedan här i stan. Ett kompisgäng från Luleå startade företaget. De finns numera väldigt spridda med 51 försäljningsställen, i Sverige, i Europa, Norge och Finland, ja - de är också på gång i New York!
Ska jag själv välja något av dessa, så blir det det sistnämnda. De har en lite annan inriktning och gör hamburgare med lite mer finess. De görs à la minute, alltså börjar de lagas, först när man beställt dem. Och de har lite andra tillbehör som gör dem till en hel måltid. Trivsamma restauranger är det oftast. Och veganska varianter finns också på menyn, vid sidan av de vanliga som innehåller norrbottniska råvaror, när det gäller kött.
Nu fyller de fem år och ställer till med kalas. Jag kommer inte att gå dit.
*****
.. att nattens sömn kommer att ha en hel del i övrigt att önska.
Nä! Jag tror inte på sånt. Vi får se.
.. vinprovning. Efter ett långt uppehåll på grund av pandemin har våra månatliga vinprovningar kommit igång igen. Det är alltså inom bostadsrättsföreningen som det sker.
Åke fixar "program" och dryck. Vi smakar och pratar och berättar om våra egna erfarenheter och upplevelser kring vin. Resor, fester, händelser. Naturligtvis bedömer vi vinerna också.
Så trivsamt. Så kul. Och trevligt att få träffa någon ny granne också, även om de flesta är kända sen förut.
*****
När jag var barn bodde vår familj på stadssidan av Luleälven, och min moster och morbror på Bergnäset. Det låg på andra sidan älven och betydde att två olika busslinjer måste nyttjas för att besöka dem. Att åka buss var ju lite äventyr för mig och jag tittade alltid nyfiket ut på omgivningarna.
Just innan man åkte över den nya och då enorma Bergnäsbron (som då var Sveriges längsta) över Luleälven passerade man en byggnad som eggade fantasin. Den kallades Vita duvan och var ett fängelse. Med galler för fönstren och många historier man hört, sattes funderingarna i huvudet igång. Det var kort sagt spännande.
Först nu, i väldigt vuxen ålder har jag besökt Vita duvan. Sett byggnaden inifrån. Fängelset lades ner 1979 och fungerade sedan under några år som "bibliotek" för länsstyrelsen, som ligger intill. Nu är byggnaden kulturminnesmärkt.
 |
| Sven Teglund, känd bloggare här i Luleå och världen, hade två verk utställda. |
 | ||
| Vilken hand? |
 | ||
| Jag ska lära dig allt jag kan |
Detta är bara ett pyttelitet axplock bland verken i utställningen.
*****
 |
| Klipp från SVT-appen. |
Här handlar det också om demens. Men denna gång handlar det om en gammal man, som man får följa i sin förvirring. Han har flyttat in hos sin dotter efter att ha gjort sig omöjlig i sin egen bostad, där han tydligen har "avskedat" sin hemtjänstpersonal.
Nu blir det mesta förvirrat. Han är fullständigt övertygad om att han nu äger den stora lägenheten där dottern bor. Han känner sig nästan förolämpad när dottern kommer hem på eftermiddagarna. " - Vad gör du här i min lägenhet? Jag klarar mig perfekt på egen hand".
Anthony Hopkins spelar suveränt bra.
Se den!
Sam och Tusker är ett par sedan 20 år tillbaka. De gör en semestertripp med husbil. Tusker har planerat rutten. De ska besöka syskon och annan släkt, platser där de har gemensamma minnen och njuta av tillvaron. Men till saken hör, att Tusker har drabbats av alltför tidig demens och har börjat glömma både det ena och det andra. Han vill bli ihågkommen som den man han var tidigare, inte som den sjuke man han är nu.
Det är en gripande film. Men oj, vilka skådespelare, och oj, vilket foto. För att inte tala om trakterna de färdas i. Jag tror det är Skottland. Det är berg och dalar, gröna och höstfärgade sluttningar. Oerhört vackert. Colin Firth och Stanley Tucci spelar samboparet.
Under resan dyker problem upp. Problem som diskuteras och dissikeras. Det är tårar och ilska, skratt och glädje. Men hur det går, tänker jag inte tala om.
Sevärd film. Supernova heter den.
Jag kan för mitt liv inte begripa att det är 20 år sedan som det mest drabbande terrordådet hittills inträffade i New York. Det fick konsekvenser, inte bara för de som var direkt inblandade, i byggnaderna, i flygplanen, och för alla anhöriga.
Nej - den där händelsen fick konsekvenser över hela världen. Usama bin Ladin blev kändis av det mest negativa slaget. Al-Qaida blev ett nytt begrepp. Vi fick ändra vanor för säkerhets skull. Kontroller på flygplatserna med mera, med mera. Och jag tror också att det gjorde muslimer en stor otjänst genom att spä på alla fördomar om dem.
Jag minns tydligt när vi på jobbet fick veta att ett flygplan rammat World trade center i New York.
*****
Denna sensommar och höst har plötsligt inneburit att en del norrbottniska deckar- och spänningsförfattare slagit ut, som sensommarblommor.
Redan har jag ju läst Där isarna råmar och hoppas så småningom få läsa Anders Sundqvists Återvändaren och Tina N Martins Befriaren. Två nordliga författare som fått fina recensioner.
Men först: Flyplanet som försvann, av Gällivarebon Jerk Schuitema. Sommarens torka har gjort att vattenmagasinen i fjällvärlden tappat mycket vatten. En fiskare får plötsligt ett märkligt napp. Ett flygplansvrak upptäcks på botten av en sjö. Och mysteriet tätnar. Flyplanet har försvunnit spårlöst 1964 och har mer eller mindre glömts bort. Det är ett postflyg, som aldrig kom fram till sin destination, och som aldrig hittats. Har utredningen för 57 år sedan skötts väl, eller ....?
Vi får se.
*****
