Inte var det lätt ...

.. men nog fick jag ihop några poäng i SVT:s Kontrapunkt ikväll.

Kul program.

Och lärorikt.

*****

Trodde väl aldrig ...

.. att jag skulle få se en sådan här artikel i svensk media. Jo, möjligen i någon slaskpresstidning med en braskande rubrik. Så räddar du dig från zombiekylan - hela listan på sidan 17-36.

Men hos SVT Nyheter? 

Alltså - var finns nu de där Canada Goosejackorna som brukade åka på runt Stureplan, i slutet på augusti förr i tiden?

*****

Elva år senare

Det finns en del, som går väldigt låååååååångsaaaaaaaaaamt. Läste igår (med fortsättning idag i DN) om två bröder som nu anhålls för vållande till annans död, genom att de sålt fentanyl. Åtta dödsoffer har kunnat kopplas till deras försäljning och de har tjänat 10 miljoner, enligt uppgifterna i tidningen. Sedan får vi väl se om bröderna åker in i kurran, eller bara förhörs och skjutsas hem till mamma.

Man får väl vara glad för det lilla. Att lagstiftningen kommit ett litet ynka steg på vägen. Tidigare har man tydligen inte kunnat åtala för liknande aktiviteter.

Själv har jag efterlyst just detta sedan länge, och första gången gick jag till och med ett steg längre. Men det var ju nyss, om man betänker att detta handlar om juridik.

*****

Filmtajm

Jag såg en bra film ikväll. På bio. Call me by your name, flerfaldigt belönad i olika sammanhang. Verkligen värd att se.

Den handlar om förälskelse med problem. Eller inte. Fast, jo -  det gör den. Vacker, lågmäld och hudnära. Men framförallt filosofisk och poetisk.

Så tyst som det var i biosalongen under de dryga två timmarna har jag sällan varit med om. Något litet skratt då och då på grund av igenkänning, kanske.

Fascinerande också att det talas engelska, italienska och franska bland rollfigurerna. Men det känns helt naturligt. Ja, till och med tyska vid ett speciellt tillfälle.

Rekommenderas.

*****

Bra ledare

Dagens nyheter skriver idag om nätdoktorer. Det är inte alltid jag håller med ledarskribenterna på den tidningen. Men idag kan jag göra det.

Visst skulle jag kanske uppskatta att kunna rådfråga vården om någon liten åkomma. Men inte skulle jag ju lita på att den läkare som eventuellt frågar mig och svarar och kanske till och med skriver ut receptbelagd medicin.

De jag möjligen konsulterar är de som finns på sajten 1177.se. Där blir jag så att säga uppknuten till min ordinarie vårdgivare, som kan se till att jag får hjälp med att träffa en läkare om  det skulle behövas.

Det här "nätläkeriet" ger jag inte mycket för, även om jag aldrig provat. Men någon tjänar förstås pengar på det. Annars skulle det inte finnas. Frågan är om det blir billigare för samhället. Eller som i parallellfallet apoteken. Det skulle ju bli så fint och bra att ha apotek i varenda gathörn, precis som pubar i England. Vi har ju blivit så rasande friska det senaste decenniet. Eller hur?

Och medicinen blev dessutom billigare ... eller hur var det nu ... hm? Om det har jag skrivit tidigare.

Nätläkarna har skapat en livsfarlig vårdmagnet

MÅNDAG 26 FEBRUARI 2018

Medicinprofessorn Erik Allander varnade redan för 50 år sedan för fenomenet ”vårdmagneter”. Han kunde visa att ju närmare man bor ett sjukhus, desto oftare skrivs man in. Vi tenderar att använda den vård som finns nära men inte nödvändigtvis den vård vi behöver.

Efterfrågan är omättlig, resurserna förblir ändliga. Det är den stora utmaningen för vår offentliga sjukvård.

De nya digitala vårdcentralerna är därför en allandersk mardröm: Läkar­besök ett app-tryck bort, dygnets alla timmar, helt kostnadsfritt för barn och unga. Ett av nätläkarföretagen har lyckats komma runt egenavgifterna helt och erbjuder ”gratis” vård även för vuxna. Räkningen skickas naturligtvis till landstingen.

Marknadsföringen är offensiv. Prova på! Logga in och bli sjukskriven! Få din diagnos direkt, när du vill och var du vill! Nätläkarbesöken räknas nu i hundratusentals per år, och trenden pekar rakt uppåt. Magneteffekten är stark.

I en intervju med Veckans Affärer hävdade e-hälsoentreprenören Johannes Schildt nyligen att nio av tio vårdcentralbesök kan ske genom mobilen redan i dag: ”Jag tror att läkarkåren har insett att den har mer att förlora på att sätta sig emot utvecklingen.”

Schildt har fel. Förhoppningsvis har han också gjort en total felbedömning av den sunda skepsis som vårdprofessionerna har visat.

Det finns inga belägg för att svensk primärvård kan bli virtuell inom kort. Vetenskapen inom detta fält är visserligen i sin linda, den tekniska utvecklingen går samtidigt snabbt. Men än så länge kommer man inte runt det faktum att doktorn måste undersöka sin patient för att kunna göra sitt jobb.

Läkarkårens motvilja är alltså begriplig. God vård är att titta, känna, klämma, lyssna, ta prover. Det finns också åtskilliga exempel på hur den virtuella vården inte fungerar. Samverkansnätverket mot antibiotikaresistens, Strama, har allvarliga invändningar mot hur antibiotika förskrivs.

Ett fall hos Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, illustrerar problemet. Det var en patient med smärtor i fotleden som sökte hjälp. Hur man undersöker en ömmande fot genom mobilen är dock ett mysterium. Kanske var det en skada på hälsenan? Patienten erbjöds en gissning i stället för rådgivning, blev tvungen att själv hitta en ortoped och skicka dit den undermåliga remiss som skrivits av nätläkarföretaget. Nej, professionell vård kan det ju knappast kallas.

Läkare och forskare skrev i veckan på SvD Debatt (23/2) om dilemmat. Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig: ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Det är den principen som de virtuella vårdcentralerna sätter ur spel. Efterfrågan tillåts styra. Och även om landstingen har lyckats sänka ersättningen till företagen riskerar denna nya bransch att bli en gökunge.

Ny teknik är helt nödvändig för att vi ska klara att ge en åldrande befolkning bra sjukvård. Men nätläkarna erbjuder helt fel lösning på ett viktigt problem. De virtuella inslagen måste passas in i vårdkedjan i stället för att slita i den.

Den offentliga sjukvården styrs av en speciell logik. Tillgänglighet är ett viktigt värde. Men insatserna måste prioriteras, resurserna ransoneras. Här är dessutom en annan viktig princip: Vård ska bedrivas ”i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Det borde betyda att både regeringen och landstingen nu tar ett ordentligt grepp om den digitala läkekonsten. Opportunister har fått styra. Och de har skapat en farlig vårdmagnet.

DN 26 feb 2018

*****

Jobbet forsätter

Jösses vad det nu surras om att den kommande veckan ska bli kall. En så kallad isvecka.

Det betyder att hela landet ska få minusgrader, minusgrader och ingenting annat än minusgrader.

Alla nyhetssändningar har påpekat detta. Katastrofen är utanför dörren för detta bortklemade folk.

Då kan jag berätta en sak. Det kallas vinter. Inträffar vanligtvis varje år under månaderna november - april.

*****

Kvällens drink ...

.. blir en varm glögg gjord på Muddusgrund med lingon, tranbär, blåbär och gin.

Muggarna ett par fula souvenirer från en resa 2014. Men de funkar och håller glöggen varm länge.

*****

Vi hann ...

.. också med en minitur ut på de arktiska vidderna. Det bet lite i kinderna, som det ska göra. Rödrosiga kom vi hem till fika med god äpplesockerkaka.

Då beslutade vi oss också för att ta ledigt resten av dagen. Ja, egentligen bara jag, som är middagsbefriad. Jag kan sjunka ner i soffan med en bok, efter duschen.

Jag läser Jan Guillous 1968. Mera faktabok än skönlitteratur. Den senaste i hans 1900-talsserie. Den har en starkt dokumentär prägel. Bra som påminnelse om närhistoria. 1968 tog jag studenten. Det var oro i världen och i Europa. Precis som nu.

I radion P2 och Klingan. För de som vill höra bättre musik än Mello. Om du vågar.

*****

Sådär'ja.

Nu är det snart bara att ställa ut loungegrupperna.

Endast 30 kvadrat kvar att skotta från altanen.

Det går undan.

*****

Natten blev ...

.. kall. Inte för att vi märkte det under dunbolstren (Nåja - syntettäckena, då.), men på morgonen hade termometern dalat till 27 minusgrader!

Vi, som litat någorlunda på SMHI och planerat efter deras utsagor för helgen, som sagt 15-20.

Att skotta altanen känns inte så aktuellt.

Det får bli något annat istället. Elda i kaminen, kanske.

*****

Bistro Rånlandet ...

.. serverade ikväll en varsamt stekt ramslökstorsk, med mandelpotatis, rostad svartkål och frasig bacon.  En sötsur sås därtill.

Och vinet: La Gascogne par Alain Brumont, Gros Manseng Sauvignon blanc. Ett av våra favoriter.

Jo. Det var gott.

*****

Välsignad vare ...

.. denna vinter. Vilken förmån det är att få njuta den. Gott om snö. Krispig luft. Bländande solljus.

Tänk att vi fått en sådan, efter den usla inledningen i november. Allt är förlåtet.

Nu börjar vintern på allvar, med skidutflykter, kaffetermos, apelsinskalande på en solig klippa.

Beklagar alla ni, som inte får uppleva detta.

Livskvalitet.

*****

När vi ...

.. kommer ut till stugan, står tulpanerna från förra helgen och hälsar oss välkomna.

I givakt.

*****

Full rulle II

Hemma i huset är det också aktiviteter. Bostadsrättsföreningen har sagt tack och hej till ComHem. Nu installeras nytt bredbandsnät i huset. Det hörs. Ibland tror man att man befinner sig i ett stenbrott, om nu stenbrott låter så illa.

Det borras i betongen. Med rejäla grejer. Telia drar ett nytt nät, och ny teknik kräver tydligen mer kringelikrokar än det gamla nätet.

Nåja - det blir nog bra. Jag är inte så nöjd med ComHem. Telia blir faktiskt billigare.

Två ovanligt sociala unga killar, berättar villigt om vad de gör. Vill gärna visa och förklara. Skämtar och skojar.
- Jodu. Nu ser vi snart in i ditt badrum.
De borrar precis i gränsen mellan badrummet och trapphuset.
 - Tur att jag har duschat redan efter träningen, sa jag.
Vi pratades vid en stund då jag gav mig iväg till gymet på morgonen. De önskade mig lycka till.

När jag kom tillbaka kunde jag inte låta bli att kommentera.
 - Va!? Har ni inte hunnit längre?
 - Nej, det är en del att fundera över, sa den ene av grabbarna.
 - Jamen, då förstår jag att det tar tid, sa jag.
De skrattar.
 - Du, sa den ene åt sin kollega. Kanske vi ska leta fram en ännu större slagborr. Så det låter lite mer. Då kanske gubben blir tyst, säger han och nickar åt mitt håll.
 - Hm, sa jag. Nu går jag hem och funderar på ett svar. 

*****

Full rulle I

På väg hem från lunchen tar jag en extra sväng ner mot Södra hamnen. Och jag har helt missat att de holländska långloppsmästerskapen börjar idag. Damerna har tydligen snart sitt lopp klart. 8 mil har de kört. Herrarna startar precis när jag kommer ner på isen. De ska köra 10 mil!

Jag funderar hur de klarar sig. Det är minus 20 grader. Visserligen sol. Det biter riktigt i kinderna när jag vänder mig mot den lilla vind som dock finns där. Har man den i ryggen är det riktigt skönt, för solen värmer. Men, men ... Skridskoåkarna måste ju åka i motvind ibland, även om banan slingrar sig lite hit och dit.

Inte så mycket folk som tittar på. Men det är ju vanlig vardag, så det är nog inte så konstigt. Mer blir det förstås i helgen, då fler lopp ska köras. Dessutom ska det bli lite mildare.

Förra året var det plusgrader och regn. Det här är behagligare. Vi pratar om det, en lumparkompis och jag. Han känner igen mig. Jag känner igen honom.
 - Och ändå är det 50 år sedan vi muckade, säger han.
En bra stund blir vi stående och pratar om livet och om tävlingarna. Han har själv jobbat inom kommunens fritidsförvaltning och har en del före detta kolleger här, som hjälper till med arrangemangen.

Jag är inte riktigt klädd för att stanna särskilt länge. Jag skulle ju bara ut och äta lunch. Jovisst - jag har långkalsingar i merinoull, så det duger rätt långt. Men hade jag haft täckbyxorna på så hade jag stanna längre i solen.

Heja Holland!
Heja Luleå!

 

Än så länge får prispallen bara göra tjänst som fikabord.

*****

Solen ...

.. hittar nya vrår för varje dag, den här tiden på året.

*****

Skräck och fasa, eller

Idag har äldrevården i Värmland snurrat runt i etern. Det gäller robotar.

Där har man, eller vill man, på äldreboenden börja använda en robot som duschar åldringarna. Och det möter ett väldigt rabalder.
 - Va!? Ska en robot duscha mig. Näääe!

Men snälla ... Vad är en robot? Förmodligen skulle de som kommit upp i åren tycka att det vore rätt skönt att slippa ha en människa eller två i badrummet, när man ska rengöra sin lekamen. Att få gå in i den inrättning, som enligt beskrivningen låter som en form av bubbelbadkar med vattenmunstycken som kan komma åt alla skrymslen på kroppen. En duschkabin som ger helkroppsdusch, alltså. Utmärkt. Kanske kan man sitta i en skön stol och låta sig "besprutas". Idealiskt.

Så tänk efter lite. Vad skulle du välja?

Jag vet inte, men när man säger robot, så verkar de flesta tro att det är den här som ska ta hand om dig.
Bild från Pixabay.com

Själv ställer jag in min kaffemugg i diskroboten. Härligt, tycker jag.

*****

Tack för dansen - men nejtack

Vaknade kl 03.23 ur en dröm. Den var rätt kul, om jag kommer ihåg rätt. Men vad den handlade om har jag inte en aning. På drömmars vis, vill de oftast inte ut i offentligheten. Det är synd. Jag skulle ha mycket stoff till häftiga berättelser.

Denna förmåga är förvärvad, vilket är lite trist. Här travas paradoxerna på varandra. Men anledningen till mitt "drömliv" (som jag egentligen har, om man bortser från det som sker nattetid), är den medicin jag äter för mitt livliga hjärta. Bipacksedeln berättar om biverkningar. Jag känner inga sådana. Men så var det det där med drömmarna. Jo - mardrömmar kan man råka ut för. Det står inget om roliga, fantasirika diton. Det är den kategorin jag har.

Klockan 03.23.37 känner jag, förutom att jag är vaken, att hjärtat dansar polska, eller var det mazurka i bröstet. Det dansar inte speciellt bra. Rytmen är totalt bortstoppad någon annastans i kroppen. Arytmi. Grrr.

Det var längesedan jag hade det, men symptomen känns igen. Trevligt är det inte. Men heller inte särskilt farligt, enligt flera läkare. Det beror på att hjärtat i grunden är friskt. Inga fel på klaffar, eller kärl. Inget vatten i hjärtsäcken. Jag visste inte ens att man har en hjärtsäck. Inte heller förstorat hjärta.

Men i vilket fall. När arytmin inträffar är det väldigt obehagligt. Jag går upp och tar en tablett till av den medicin jag får dubblera om det behövs. Så småningom somnar jag om, även om hjärtat fortsätter sitt disco. Men om jag ligger på ett speciellt sätt känns det inte så mycket.

Morgon. Väckarklocka. Frukost. Ingen förbättring. Ska jag åka in, eller? Jag tar ytterligare en tablett. Inget resultat. Benke åker till jobbet. Jag går och lägger mig på soffan och läser DN för att skingra tankarna. Dåsar bort en stund. Sedan vaknar jag och tänker att jag måste ju i alla fall duscha.

Kvart över nio messar B för att höra hur jag mår. Jag står mitt i rakningen. Och jippieeeeee. Två minuter tidigare gick hjärtat och satte sig på sin plats igen, som den panelhöna det kan fortsätta att vara. Allt normalt. Det känns omedelbart. Benke lugnas och säger att han då kan gå till gymet. (Han får göra så'nt på arbetstid. Gratis!)

Nu satte jag mig vid datorn. Klockan är 10 ungefär. Puls 64. Regelbunden.

Till hjärtat säger jag:  - Bjud inte upp någon fler gång, tack. Jag dansar inte med vem som helst.

*****

Blåmåndag

När en av mina syrror pensionerades tillsammans med sin sambo, kunde de inte riktigt inse att de var lediga. De är båtmänniskor. En stor mahognykryssare är deras stuga. Elva meter lång och vacker. Hemmahamn i Mälaren.

Under sina verksamma år ägnades helgerna åt utflykter på havet, förstås. Semesterperioderna likaså. Men mönstret hängde i ett bra tag, även sedan de gått hem från jobbet för gott. Ända tills ...
 - Men herregud! Vi kan ju åka ut på tisdag om vädret är bra.
 - Jovisst. Att vi inte har tänkt på det.

Fem glada herrar från Pensionsmyndigheten
hade öppnat rådgivningsbyrå i hamnen.

Idag är det måndag, och jag har nog vant mig med att kunna göra vad jag vill, när andra går till jobbet. Är vädret bra, så blir det oftast någon utflykt. Idag till fots. Och som vanligt ut på isen. Dessa underbara vidder. Eftersom även Benke är arbetsfri på måndagar tog vi långa steget före och travade iväg i solskenet till den närmsta ön. Gråsjälören var en gång bebyggd med både "societetshus", badanläggning och dansbana. Numera är den utflyktsmål i stort sett bara på vintrarna. Det finns kafé ibland. Öppet när flaggan är i topp. Det ser man från stan, och det gäller alla helger, men periodvis också vanliga vardagar i sport- och påsklovstider.

Skrinnare utrustar sig.

Några försöker bärga middagen

Mycket folk. Det är skrinnare och skidåkare. Många åker spark. Sådana finns att låna. Det är bara att ta en ledig på någon av Sparkeringsplatserna, som finns lite här och där kring centrala stan. Mycket populärt bland utländska turister, som inte riktigt har tekniken inne. Det syns. Sydsvenska dialekter hördes också bland skrinnarna. Det är ju sportlov för vissa delar av landet. Här gäller lov först i vecka 10. Till kommande helg börjar de holländska skridskomästerskapen (Jo, de går här i Luleå, numera.). Då lär det vara svårt att få plats ute på ön, om vädret är fint.

Solen värmde skönt i de tio minusgraderna, men det var lite värre när vi vände tillbaka mot stan igen. Det var kall, mycket kall, men svag vind. Det sved rätt ordentligt om kinderna. Röda som äpplen var vi, när vi så småningom kom hem till lunchen. Åtta kilometer visar stegräknaren. Det hade kunnat bli betydligt längre. Vi gick ju bara halva den upplogade banan.

Det var ju ändå bara måndag.

Vi hade tyvärr ingen skaffning med oss. Det såg annars väldigt trevligt ut för husse och vovve.

Långt därborta till höger om domkyrkan, ligger hemmet.

*****
Här kan du läsa mer om Gråsjälören.
Läs om de holländska skridskotävlingarna.

Dessa söndagskvällar

Inte är det bra för hälsan. Det är Rapport. Det är Så ska det låta. Och Bron.

Därefter kommer Hard sun, följt av Akuten.

Inte nyttigt. Men ...

*****

Solen försöker

Jojo. När det börjar bli dags att avsluta helgvistelsen på Rånlandet, så börjar solen kämpa sig igenom gråskan.

Vi har lite utejobb att fixa, innan vi tar en vända till fots ner till havet och vidare genom skogen till grannområdet. "Fienden" som vi kallar dem som har stugor där. Och de kallar oss detsamma.

Det är en, sedan mycket gammalt, schism gällande en vägdragning, som skapat uttrycket. Numera bilagd. Fredlig samexistens råder.

Snart blir det ettkaffe.

Solen skiner.

Välplogat i fiendeland

*****

Världens tråkigaste

Det finns en typ av väder som jag ogillar mer än många andra. Det vädret har vi haft i flera dagar nu.

Konstigt nog är det högtryck. Det förknippar jag med sol och blå himmel. Men det här; tröstlöst grått, grått, vindstilla och, nämnde jag det ... grått.

Inget händer. Fullständig stiltje. Så trist.

På eftermiddagen tar vi i alla fall en liten promenad. Trodde vi, tills vi upptäckte ett äventyrligt spår, som grenade iväg över plogkarmen och ner genom skogen.

Det ska dras bredband i området och en grävmaskin hade körts rakt in i vildmarken. Vår äventyrslust väcktes och vi drog iväg efter spåret utan att veta vart det skulle bära iväg. Men det blev en rejäl runda i tyst, snöttyngd skog, innan vi plötsligt hamnade på en väg vi kände igen och kunde vända åter mot hemmet.

Dagens motion avklarad. Nu gäller det att klara dagens rätt, det vill säga middagen.

Det är bara att ställa sig i köksregionen och skapa.

Vi får se vad det blir.

Innan vi lurades iväg på villospår.

*****

Sådär'ja

Nu är det bara 80 cm kvar ner till altangolvet. Undrar om det blir klart till påsk. Annars får vi sitta i snön. Det går det också.

Men nu ser vi i alla fall ut från köksfönstret. Alltid något.

*****

Allt går igen

Ligger på soffan och filosoferar. Tittar ut över rummet och inser att det är snyggt.

Och att det är en del furu, som så många hatar, bryr jag mig inte om.

Den nyligen avslutade Stockholm furniture and light fair visar att furu och andra träsorter är på stark väg tillbaka.

Tji fick ni!

*****
Länk till mässan.

Å'så var'e ...

.. takskottning igen. Det är rätt kul.

*****

Vernissage

Galleri Bodin har bestämt sig för att ikväll ha vernissage. Bakgrunden är en trevlig förfrågan, som kom via Messenger härom kvällen.

En bråkdel av arkivet

En ung dam hade läst min blogg och sett att jag besökt en by, där hon har sitt ursprung. Jag och mina föräldrar besökte denna väglösa by 1961. Hon undrade om jag hade fler bilder därifrån. Jag lovade att leta i "arkivet". Och jag har många sådana.

 Jösses vad mycket bilder det finns lagrade i lådor och album. Tror knappast de är färre än vad som nu finns i datorn, mobilen och på andra digitala lagerplatser.

Jag började det idoga arbetet. Och tiden flyger förstås iväg. Timmar gick. Där hittar jag foton på händelser och människor som jag mer eller mindre glömt bort. 70- och 80-talet är ju trots allt en bit bort, hur hemskt det än låter.

Så nu öppnar jag utställningen.

Förmodligen är detta en bild på en mormor i Tuolpukka

Bloggaren i juletid för 25 år sedan. En av New Yorkjularna på Park Avenue.

Blivande bloggare på pakethållaren.
Stolt moder och fader på gården i Kiruna.

Pappa var duktig på blyertsteckning.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta några fler bilder från Tuolpukka. Än!

 *****

Fullt upp

Så fick jag äntligen tillfälle att se den. Ruben Östlunds The square. Den så omtalade, och så prisade filmen. Den enda det talades om i fjol. Men trots all publicitet; trots allt jag läste och hörde om den, fick jag inget grepp om vad den handlar om.

Men idag fick jag alltså chansen, då den visades på Folkets Bio under eftermiddagen. Fast jag vet nog nästan inte vad den handlar om ändå. Men den fängslade i hela två och en halv timme. Märkligt.

Lite "Roy Anderssonsk" bitvis, där bilderna får tala för sig själva. Och jag gillar ju Roy Andersson.

Vad tyckte du?
----------------

Hem för en kort paus och lite mat, innan det var dags för nästa evenemang. Konsert med New Tide Orquesta (Jo. Det är rättstavat.). Jag fastnade för dem för 10-12 år sedan, då gruppen hette New Tango Orquesta.

Här handlar det om drömsk, symfonisk, svepande, snabb, intensiv och uttrycksfull musik. Så man blir tårögd. En sättning med fiol, cello, basfiol, musettedragspel och piano. Det var vad som behövdes för att ge oss en fin musikupplevelse. Så kallad "nytango".
 - Grät inte ni?
En dam som sitter vid bordet intill (Det var restaurangsittning, ett vinglas på bordet.), vänder sig mot oss och frågar.
 - Jovisst, sa jag. Och jag tänker nog köpa en skiva.
 - Säljer de här, frågar hon.

Det blev två skivor. Man fick nämligen extrapris om man köpte två. Och då ingick förstås också en pratstund med de trevliga musikerna, som nu fortsätter sin turné. Imorgon finns de i Umeå. Och i april spelar de i Wilmington, Delaware, USA. De är nämligen mer välkända utomlands än här hemma.

*****
Här finns smakprov.

Grattis

Någon har vaknat. Det inser jag när jag läser lokaltidningen och ser att en stockholmsmyndighet har tänkt till. Eller är det någon som pressat på?

Det är Pensionsmyndigheten som insett att man inte kan skapa nya arbetsplatser i den redan överfyllda storstan i syd. Med bostadsproblem. Med trafikproblem. Med hybris. Nu går det lika bra att sköta ärenden från en annan plats i landet.

Och de har ju goda exempel. Jag tänker på t.ex. Facebook, som har sin enda ickeamerikanska datahall, eller -hallar (De är gigantiska.) här i stan. Tullverket har också sin datacentral här sedan 1989, och det har bara gått finfint. De expanderar också, förresten. Det finns fler exempel.

Så se och lär! Vi har plats. Och kompetens.

Och det var ju en himla tur att inga arbeten flyttas från Stockholm,
så vi slipper gråt och tandagnisslan över att vi rycker upp några familjer med rötterna
och förpassar dem till Norrland. Ve och fasa.

*****

Grattis Moskva

Nu kommer ni att få smaka på livets goda.

Det kan ni behöva.








*****
Länk finns under Mat och sån't här i högermarginalen.

Första ...

.. skottningen för dagen genomförd med glans, under beundran och vitsordande av hemtjänstpersonalen som går förbi mig på väg till sina kunder.

Undrar vad de tycker om min morgonrock och mina mysbrallor?

*****

Tji fick dom

Jag har den senaste tiden förundrat mig över hur Riksdagen funkar. Det har nämligen blivit så att antalet så kallade politiska vildar har ökat markant. Det är politiker som sitter kvar på sitt mandat, trots att de lämnat sitt parti.

För det första kan jag inte förstå att det är tillåtet att sitta kvar, om man lämnat det uppdrag som man valts till. Folk har röstat på dig för att du tillhör det eller det partiet. Men när du väl kommer in, så står du inte för partiets idéer och ståndpunkter. Det blir ju på så sätt ett svek mot den som valt dig.
(Värst i den vägen är en kommunpolitiker i Piteå, som härförleden bytte parti (!) från S till SD. Tala om svek.) Men detta förfarande är tydligen tillåtet.

Nu tänkte sig dessa politiska vildar i Riksdagen att de skulle vilja ha ett riksdagskansli, precis som de politiska partierna har. Men se - där fick de nobben.

Tack och lov finns det lite rim och reson på sina håll.

*****

Känslig typ

Jag är inte bara jordnära, som jag skrev i förra inlägget. Men ibland är jag lite för nära. Ja, jorden alltså. Eller också är det den, som gärna vill vara nära mig.

På väg hem från Konsum kände jag plötsligt ett gigantiskt "hugg" i vänsterfoten.
 - Aj!
Och så började jag halta.

Men eftersom jag inte ville dra uppmärksamhet till mig, och få en massa välmenande människor att komma fram och fråga om det kan vara till hjälp, ringa 112, eller erbjuda skjuts, så linkade jag diskret vidare hemåt. Det var ju trots allt bara ett par hundra meter kvar.

Smärtan gnagde och gnagde. Dessutom flyttade den på sig, för att på så sätt förödmjuka mig så mycket som möjligt. Jag var ju också behängd med tunga matkassar, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag kom hem beslöt jag mig för att ta itu med missdådaren. Tog av mig skorna och började leta. Och leta. Och leta tills jag slutligen hittade det klippblock som hade beslutat bosätta sig i mina skor. Ockupera, kan man säga.

Jag fick upp det och naturligtvis skulle brottslingen dokumenteras. Det brukar man ju göra innan domen utmäts och faller.

Blocket dömdes skyldigt till misshandel och trakasserier på allmän plats och fick sedan tillbringa sin tid i "brännbart" i sopsorteringen.

För förbrytarregistret. Samt för information till dig, ifall någon like skulle framträda.

*****

Arbete ...

.. på hög nivå.

Jag är nog den mera jordnära typen.

*****

Vilken tur ...

.. att jag aldrig tittar på TV3? Tablån för kvällen avskräcker. Inte minst språkligt. 

Men det är klart; den ska väl återspegla programmens kvalitetsnivå.

Varför jag överhuvudtaget tittade i tablån för den kanalen, måste bara vara ett bevis för min spanarförmåga. Jag är ju språkpolis.

Akta dig!

*****

På kvällskvisten ...

.. traskar jag iväg till Vetenskapens hus. Föreläsning. Arktiska möten. Thomas Öberg, journalist, fotograf, författare berättar om sina möten med fåglar och andra djur i nordliga trakter.

Han berättar också om mindre trevliga saker. Arktis är nämligen starkt påverkat av klimatförändringarna. 2015 var 7,5 miljoner kvadratkilometer istäckt kring vår nordliga pol. Idag är de bara 5. Och beräkningar säger att det år 2050 bara är en halv miljon.

Vilka konsekvenserna blir vet vi inte. Men konsekvenser blir det, förstås.

En nyttig kväll.  Man lär sig något varje dag.

*****

Mer om Thomas Öberg.

Haffad

 - Tjenare grabben. Hur är läget?
En storvuxen man tittar åt mitt håll, där vi står i olika köer på Konsum. Han har skägg, stor parkas, pälsmössa, och jag känner inte igen honom.

Men vi blir klara samtidigt och då har han skalat av sig runt huvudet, och knuffar lite i mig. Han hade nog insett att jag inte känt igen honom. Då ser jag att det är Robert.
 - Men hej, säger jag. Man känner ju inte igen dig under alla mössor.
 - Det är ju vinter, säger han.

Egentligen är vi inte närmare bekanta. Men vi ses någon gång då och då på stan. Han jobbade som undersköterska på mammas äldreboende. Och han var hennes favorit. Kanske var det hans sydeuropeiska brytning (han är serb) hon gillade, eller det faktum att han ofta bjöd upp henne till dans, när han kom in i hennes lägenhet, i full visshet om att hon satt i rullstol mest hela sin sista tid. Men ändå.

Jag frågar var han jobbar nu. Det visar sig att han fortsätter på samma bana och nu jobbar på äldreboendet Örnen mitt i stan.
 - Man måste ju jobba, säger han.
 - Inte jag.
 - Inte?
 - Nä - jag är ju pensionär.
Han ser lite fundersam ut.
 - Är det verkligen så, frågar han.
 - Jepp.
 - Jamen då får du njuta av livet.
 - Tack. Det ska jag göra.

Vi skiljs åt utanför butiken.
 - Kul att ses, och vi ses igen, säger han och går åt sitt håll.

Sådär oss grabbar emellan.

*****

Längtar du ...

.. hem, eller varför inte bort från storstadens larm och stress. Jodå, vi stressar även här, men det är ändå på ett annat sätt. Lite mer avslappnat. Lite mer hipstersaktigt. Lite mer Söder.

Söndag den 18 februari har du som bor eller befinner dig i Stockholm en chans att förbättra din livssituation. På Fotografiska. 

Välkommen.

(Och du - Vi har ett Östermalm vi också.)

*****

Guld

Inga problem. Förstklassigt. Gled in tio minuter före utsatt tid. En grundlig genomgång.

Och så var bilen godkänd för ett år till.

WHOPEEE! Guld till oss.

Fast jag hade förstås inte väntat mig något annat.

*****

Hur långt har du ...

.. kommit med avfallshanteringen? Själva är vi givetvis föredömen. Har så varit i flera decennier. Men så har också kommunen och bostadsrättsföreningen varit framsynta sedan lika länge och ställt upp med såväl råd som dåd.

Men jag vet ju hur det slarvas. Säkert i min närhet. Det finns förbättringsmöjligheter. Och det gäller förstås främst på det personliga planet. Rätt många slarvar; skiter i att sortera; sorterar fel; bryr sig inte om sina barns framtid. Av lättja, eller av ren okunnighet.

Sedan har vi ju våra så älskade storstäder. Tänker kanske främst på Stockholm, där man i alla fall inte i innerstan sorterar komposterbart. Det enda som läggs separat någonstans verkar vara tidningar. Allt annat läggs i "brännbart", även om det inte är det.

Idag kom Luleå kommuns bra guide på området. Den har vi haft förr, men nu är det en ny upplaga. Hur bra och hur enkelt som helst att rätta sig efter.

Hur har du det i din kommun?

Klicka för läsbarhet

Klicka för läsbarhet

*****

Berätta

Vad heter den engelske politiker som spelar trummor i "Så ska det låta"?

*****
Uppdatering: Jag kom på det själv. David Cameron.

Grannens hund ...

.. eller egentligen lånehund, med det respektingivande namnet Simba (som lejonet), har luskat ut att vi har talgstycken uppsatta på två ställen. För fåglarnas skull. Men Simba tycker nog att det skulle vara godis för honom också.

Därför smyger han ibland runt vårt hus och vädrar och vädrar.
 - Men varför hänger de min mat så högt upp, tänker han.
Simba blir utan. Och grannen tycker det är bra.

Våra småfåglar tycker också att det är skönt när inga lejon smyger omkring fågelautomaterna.

Och för att hålla Simba borta från gården och låta fåglarna få lugn och ro, har vi nu skaffat egen hund.

En timid sort, som inte oroar. Och inte äter den talg heller.

Zombie, som vår vovve heter, håller mest till nere vid bastun. Simba ryser.

*****

Bjuden ...

.. på god röding med potatispalsternacksbroccolistomp.

Och en god Riesling från De Bortoli.

Var?
Bistro Rånlandet förstås.

*****

Det var ...

.. när jag kände mig lite hurven, som jag hittade min sköna ullslipover inköpt på rea i en affär belägen i Torontos stora underjordiska shoppingcenter mitt i stan, när jag var där 1996.

*****