Mat och sån't

söndag, december 30, 2018

Bio - Bistro - Bar

A star is born. Nej, jag menar inte mig själv. Ikväll hade vår värdinna fixat biljetter till en film som visas på Capitol som är en lite speciell biograf i Stockholm. Nyrenoverade salonger. Olika möjligheter att bestämma komforten. Vi hade valt mellanläget "bättre".

Förutom att man förstås tittar på film, så kan man ta in ett glas vin, eller en lättare måltid. Alla platser har tillgång till ett litet bord. Det kändes trivsamt.

Filmen då? Jag hade väl inte de högsta förväntningarna. Men de överträffades. Lady Gaga tillhör väl inte toppskiktet bland mina musikaliska preferenser, men skådespela kunde hon. Liksom den manliga kontrahenten i den här kärlekshistorien, som med önskvärd tydlighet visar vilka villkor många artister kan vara mer eller mindre tvingade till. (Det är inte utan att jag tänker på tragiken kring Avicii.)

Allt mycket intimt och nära skildrat i den här filmen.

*****
Uppdatering: Välj gärna plats på de bakre raderna. Vi satt på rad tre och det kändes till en början alldeles för nära inpå den gigantiska bioduken. Man vande sig, men kanske bättre lite längre bak. Salongen är mycket brant.

Vad fasen ...

.. är det med Apotekarnes julmustflaskor i år?

Det är snudd på omöjligt att öppna dem. En strong kvinna försökte, förutom två starka karlar, utan att lyckas. Det var bara att plocka fram rörtänger den här gången. Jo, två olika modeller fick göra tjänst innan vi fick smaka.

Försöker Apotekarne att få oss skadade, i akt och mening att sälja på oss medikamenter, eller vad handlar det om?

*****

Efter ankomst ...

.. blev vi förstås väl emottagna och installerade hos UD-profilen. Prat, fika, och lättlunch. På grund av tidig revelj (0515) drar vi oss tillbaka till vilostund på eftermiddagen. Den som sedermera innebar planering för nyårsaftonen, med nödvändiga inköp på såväl ICA Vanadis som Systembolaget. Sistnämnda dock med anledning av nyårsdagens middag.

Senare på eftermiddagen traskade vi iväg till UD-profilens syster och svåger. Hos SVT-profilen och Dagens eko-profilen m.m. blev vi bjudna på drink och glam innan vi så småningom vände tillbaka till bostället och en god middag.

Lilla julafton blev det också. Jag fick boken Slutet av Mats Strandberg. Jo, jag vet att den står i "ungdomshyllan" i bokhandeln. Men don efter person. Jag vill läsa den. Men relativt tidigt i säng. Reveljen tog ut sin rätt. Sömnen blev god och vi vaknar idag upp till en inspirerande utsikt.

Fortsättning följer förmodligen.

*****

lördag, december 29, 2018

Gomorron

Jag byter utsikt. Och ja, jag får väl skämmas lite, då.

*****

fredag, december 28, 2018

Ute vid stugan är allt lugnt. Inte så att det saknas sällskap. De första vi möter är Mia med Jack Russelterriern Vilda, som är en ny bekant. En lånehund. Eller snarare en daghund, eftersom riktiga matte är bortrest. Men vara ny bekant vill inte Vilda. Vi blir utskällda.

Andra har inte visat upp sig i verkligheten, utan bara lämnat spår. Älgar, renar, harar och sorkar. Det är fördelen med snö. Man ser vilka besök man haft. Tyvärr har någon av dem tagit för sig av en rönn också. En som vi gärna ville ha kvar.

Vi går lilla rundan. Inspekterar omgivningarna. Det är inte många stugor som är befolkade. Tre stycken om vi räknar in vår egen.

Nere vid havet ser vi den nedgående solens varma sken ute på öarna. Den här tiden på året får vi inte mycket av eftermiddagssol. Men vi har ju istället frukostljus. I kvadrat.

Nyårshelgen kan börja ...




*****

torsdag, december 27, 2018

Tips för dagvilla

När jag inventerade i bokhandeln efter läsbart, råkade jag få ögonen på något som jag inte visste fanns kvar i denna digitaliserade värld.
 - Jodå. De är mycket efterfrågade, sa tjejen i kassan.

Jag tänkte att i dagar av dagvillhet, sådana som gärna uppträder, när man inte har jobb att gå till, kan detta vara en bra hjälp. Det gäller ju bara att man gör det till en vana. Kanske är det frukostmakarens uppgift att det första han gör, är att riva av ett blad.

Då upplever man det kanske mera fysiskt och kan konstatera, att tiden går.

Om man nu trodde annat.

*****

Vad säger det om mig

Alltså, handen på hjärtat. Har du läst årets nyordslista? Den som publicerats idag. Jag har gjort det, eftersom jag är rätt språkintresserad.

Jag trodde (kanske i min enfald) att den ska ta upp nya ord som uppstått och som använts under året. Ibland med lite humor inblandat, men nya företeelser behöver kanske också ett uttryck.

När jag ser årets lista reagerar jag över en sak. Det finns ett (1) ord, som jag tidigare hört. Det är ordet "flossa". Övriga ord har jag aldrig hört talas om, trots att jag hänger med i många, många, många sammanhang.

Vilken bubbla lever jag i?
Teorier välkomnas.

*****
Här finns årets lista

onsdag, december 26, 2018

Enahanda II

Idag drog vi inlandsrutten. Den så kallade Antikrundan. Vädret som igår. Skönt. Friskt. Turen går runt Skurholmsfjärden. Förbi Östermalm, gamla lärarhögskolan (eller Seminariet, som det kallades förr), och över kanalen på Lotten Burmans bro.

Klicka om du vill läsa mer om Lotten.








Vi passerar under Kronans mäktiga skyskrapor. Avundas dem som bor där lite. Vilken utsikt de måste ha därifrån, placerade på ett berg och nästan 20 våningar höga. Det är blick mot hela skärgården och långt in över land.

Vidare förbi Burströmska, Malmudden och snart i centrum igen.

Inte kan vi låta bli en sväng ut på havsisen också. En halv kilometer ungefär. Det är populärt även idag. Massor med människor går ut mot närmsta ön Gråsjälören. Vi ser också att några extra slingor skridskobana är förberedda. Det blir väl holländska mästerskap även denna vinter kan jag tro.

Populära Luleå.

En vik av Skurholmsfjärden. Seminariet i bakgrunden.

Populärt att vandra till Gråsjälören idag.
*****

Vi behöver ...

.. mineraler. Ja, mänskligheten alltså. Det har vi "behövt" sedan bronsåldern. I Norrbotten har järnframställning varit aktuell sedan mer än 2000 år. Det har relativt nyligen konstaterats. Och Norrbotten är ju världskänt för sin högvärdiga järnmalm. Så unik att den höga järnhalten fanns bara här. Järn är förstås fortfarande attraktivt, men malm från andra delar av världen är numera möjlig att använda för att förädlingsmetoderna förfinats.

Nuförtiden behövs andra typer av mineral. Vi behöver t.ex. litium till alla batterier som numera finns i telefoner och annan elektronik. Bolivia lär vara det mest litiumrika landet. Men även länder på den afrikanska kontinenten kommer förmodligen att få leverera.

All gruvbrytning innebär risk. Det märks även i Sverige. Gruvor släpper ut en hel del konstigheter som inte är så enkla att bli av med. Kraven är höga. Men trots det är det sällan som gruvor som gått i konkurs blir skyldiga att sanera efter sig. Det får i stället vi skattebetalare ställa upp med. De eventuella vinsterna från gruvan har däremot försvunnit någon annanstans. Kanske i ett skatteparadis. Ett exempel är Blaikengruvan i Västerbottens inland. Ett skräckexempel.

Nu hörde jag i dagens nyhetssändningar att planer finns för gruvbrytning i havet! Havsbottnen innehåller förstås fyndigheter som är värdefulla, och Norge funderar på att börja. Nu ligger väl planerna en tid framåt. Men med tanke på hur gruvmiljöer skitar ner på land, undrar jag hur det ska gå med havet om man börjar borra i havsbottnen. De livsmiljöer som finns där är ju redan nu hotade av allsköns skräp och gifter.

Och vi vet ju hur nyttigt och värdefullt det är att äta fisk.

Urk!

*****
Läs mer här om Norska planer. Och här om vad som gäller .

tisdag, december 25, 2018

Enahanda

Kolla vad långa vi är!
Vilken härlig dag. Temperaturen har gått upp till beskedliga sju minus. Vi ger oss förstås ut. Idag, i motsats till gårdagen, ger vi oss på en längre runda. Det blir dryga 7 km på isvägen runt innerstan. I strålande solsken. Nåja, den sken i vilket fall från sin bakåtlutade position, som juldagar plägar njutas. Några vinkelgrader över horisonten. Det märks framförallt när man kollar in sin skugga.

Vind obefintlig. Hundratals människor och många hundar. Sistnämnda verkar bli som tokiga, när de kommer ut på vidderna. De visar verkligen sin ohöljda glädje med hopp och spring och bus. Man träffar bekanta; säkert fler än man anar, eftersom man är ovan att se många i tjocka vinterkläder. Men en före detta kollega till mig med man gör oss sällskap en bra bit av vägen. En trevlig labrador gör oss också sällskap. Så tillgiven går den där bredvid Benke och mig, som om det var vår vovve. Men den tillhörde en bekant till min kollega.

En dryg timme tar rundan i rask promenad. Sedan blir det elvakaffe framåt trettontiden. Adventskrans, lingonkaka, och rånepepparkakor.

Så har vi det, när SMHI i flera dagar påstått att vi idag skulle ha mulet och dessutom varnat för kulingvindar i "hela norra Norrland". Det visar sig nu bara gälla fjälltrakterna, 40-50 mil härifrån. Att de aldrig lär sig!



*****

Det sprack

Jo Nesbøs bok Sonen som jag började läsa före jul får nu gå tillbaka till biblioteket i huset. Den var för tråkig. 130 sidor av 539 fick den. Det är mer än en bok brukar få innan jag så att säga lägger den på hyllan, för att den inte griper tag. Den här var bara surrig och dålig.

Nu får det bli Ett hållbart liv istället. Naturskyddsföreningens 365 råd, ett per dag, om hur du lever klimatsmartare.  Den håller längre än Nesbøs.


*****

måndag, december 24, 2018

Varmare

Man kan nog säga att det genomgående temat för de julklappar jag fått idag, är värme. Än har ju inte klimatförändringarna nått till medelhavsnivå, så det är ännu bra att få varma klappar.

Kortkalsingar och halvlånga diton i ull. Jojo! Tjocka tumhandskar. Mycket bättre än fingerhanskar. Varma tofflor. Sockar i alpaca. En bok som handlar om ett varmt bageri, samt icke att förakta konsertbiljetter till inte mindre än fem klassiska konserter under 2019. Bra att ha dem inplanerade, eftersom vi tycker att vi missat flera i höst.

Så blev det.

Och nu ligger risgrynsgröten och värmer i magen.

*****

Traditionsenligt ...

Går solen upp, eller ner. Det är frågan.

 .. drar vi oss ner mot Södra stadsfjärden för en julaftonspromenad. Det är rätt mycket folk ute, trots de kylslagna 20 minusgraderna som fixar röda kinder på nolltid. Särskilt när man, som vi, går i lite motvind.

Vi möter unga utländska turister, inslagna i dunjackor, stora halsdukar upp över ansiktet, eller balaklavahuvor. Bara ögonen syns. Alla såg ut att tycka att det är väldigt exotiskt. Det tas bilder av soluppnedgången borta vid horisonten.

Själva går vi iland vid Varvet, den stadsdel där Sveriges största skeppsvarv låg en gång i tiden. Oscarsvarv hette området då.


Det blir alltså en lite kortare tur den här gången. Vi vandrar tillbaka genom stan. Det är lugnt. Mycket lugnt, trots att affärerna är öppna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ska man julshoppa så ska man göra det på julafton.

Vilken himla tur att jag såg skylten där jag stod i badbrallorna, färdig att dyka i!
*****

söndag, december 23, 2018

Dagen före ...

.. dopparedan är allt under kontroll. Här har promenerats i minus 20 grader till storasyrran för att önska god jul och få en brakfika. Det får man alltid hos henne, för hon har en man som gärna bakar. En stor bildkalender för 2019 fick de också. Det är tradition och det är produktion Bodin. Så fick vi förstås precis som alla år en present i retur.

Hemma igen på eftermiddagen sattes skinkan i ugnen. Jo, här köps inga färdigkokta diton. Men ibland undrar jag om vi måste falla till föga. För de där julskinkorna som är "ofärdiga" lyser nästan med sin frånvaro i kyldiskarna nuförtiden. Det finns däremot berg av kokt julskinka. Det finns dessutom kokt och griljerad. I år hittade jag till min fasa även "kokt, griljerad och skivad" julskinka. Vart är Sverige på väg?

Nej, här blev det traditionsenligt igen. Skinkan i ugnen. Termometern instucken, och väntan till 70 grader. Sedan provsmak. Mmmmmmmmm m m mm mmmm!

Uppesittarkväll blev det inte så mycket av. Nu är det ju inte rimsmedja i radion längre. Som sagt; vart är Sverige på väg?

Månen gör sitt bästa och är redan full. Glögg?
 *****

Högt över hustaken ...


.. flyger engelsmännen över Luleå åt nordost, till tomteland i Rovaniemi eller Pajala. Direkt från London. Som alla år.

Undrar om den trafiken kommer att minska med tanke på klimathänsyn. Eller att de inte kan flyga lite hipp som happ efter Brexit.

Har de tänkt på det?

*****

lördag, december 22, 2018

Det förlovade landet

Det där klaverTrumpslandet borta i väster slutar nog aldrig att förundra mig. Av så många betraktat som föredöme, trots att det på många sätt är tvärtom. Lite bakom, faktiskt.

Läser att alla statliga myndigheter nu stänger ner verksamheten för att budgeten inte blev godkänd i kongressen. Folk (ca 800 000 personer) som jobbar där har får ingen lön. Några myndigheter måste dock hålla öppet. Men personalen ska då jobba oavlönat.

Man har alltså inte ens månadslön?!! Daglönare i organiserad form försvann i Sverige under den så kallade tidigmorderna tiden som varade till slutet av 1700-talet.

Så sluta beundra USA!

*****

Nummer 3

Så var det dags för den tredje orkidén att visa upp sig. Även denna gul och grann, men lite annorlunda än de två tidigare. Det är minst fem år sedan den senast blommade. Den står normalt på vår inglasade balkong året runt. Den tål en del frost. Men nu har den fått komma in bara för att få visa upp vad den producerat.

Varje blomma på den långa stjälken har också en nektardroppe vid fästet. Outsägligt söt smak.

Får jag presentera Cymbidium. 

Som vanligt blir bilden bättre om du klickar på den.

Nu blir det paus ett tag. Resterande orkidéer ligger lite efter i knoppsättningen. Beräknad nedkomst i slutet av januari.

*****
Här finns nr 2
Och här säsongens nr 1

fredag, december 21, 2018

Så var ...

.. älgköttbullarna rullade och stekta och lagda i en vacker keramikskål.

Som jag gjort själv. Ja ...skålen också!

*****

Nummer 2

I början av december konstaterade jag att den första av mina fem orkidéplantor hade börjat blomma och att flera andra stod på kö, dvs. hade knopp.

Idag gjorde tvåan entré. En gammal planta som troget producerar, varje år. Men sällan den här tiden på året. Märkligt. Jag var lite tveksam om hur den skulle orka, när inget dagsljus finns. Men orkidéer är kanske kloka och omvärldsorienterade. Förmodligen har just denna räknat ut att den här fredagen är årets mörkaste. Nu blir det bara ljusare.

Får jag presentera ytterligare en ur släktet phalaenopsis.

Phalaenopsis gör sig ännu bättre om du klickar på bilden.

*****

torsdag, december 20, 2018

Julträff

Dagarna före jul innebär sedan många år att en kompisträff går av stapeln på puben. Varje gång är samma bord bokat.
 
Inget undantag i år. Så satt vi där och njöt och åt, pratade och skrattade. Och så de vanliga planeringarna för vintern. Ska vi ta Val Gardena. Eller blir det Levi. Eller båda?

Inget blev bestämt om det. Men däremot en helt ny aktivitet. Mer om det senare.
Kvällen gick fort. Julklappar utväxlades. Och sedan kramade vi varandra god jul.

*****

Lunchutsikten ...

.. från Bistron idag över Norra stadsfjärden.

Vår populära isbana och promenadväg har öppnat för allmänheten.

Klicka på bilden för bättre kvalitet.
*****

onsdag, december 19, 2018

Bra idé

Traskade iväg till stadshuset. Jag hade nämligen läst om en bra idé, som Luleå kommun kommit med.

 - Hej! Läste i tidningen att man kunde få fettratt. Vart ska jag gå för att hämta en så'n?
 - Hur många behöver du, frågade den glada tjejen i receptionen.
 - Eeeh - ja, får man två, frågade jag.
 - Jovisst. Det går finfint.
 - Behöver en i stugan också, sa jag.

Hon försvann i kulissen och hämtade två fettavskiljningstrattar.
 - Varsågod!
 - Men tack, sa jag. Och God Jul.
 - Detsamma önskar jag dig, sa hon och log.
 - Ja, och eftersom jag inte tänkte komma hit i mellandagarna, så önskar jag dig ett gott nytt år också, sa jag.
 - Jamen detsamma då också.

Vilken utmärkt liten julklapp som kommunen står för. Någon har tänkt till, och kommit på den strålande idén. Fett i avlopp är inte kul i längden. Tänker på fettproppen Hugo i London, som vägde 130 ton och var 250 meter lång. Det var hösten 2017. En sådan vill vi inte ha här i kommunen. 

Så har man också bidragit till energiförsörjningen.



Flera kommuner i Sverige har gjort liknande satsningar.

Sanna mina ord. År 2027 kommer de på detta i huvudstaden också. Och då blir det riksnyhet.

*****

Nog måste man väl beundra ...

.. Sverigedemokraterna? Så skickliga de är med att upprätthålla sin image, vårda sin värdegrund, och sin proffsighet när det gäller dumheter.

Jonas Millard avgår, och då mister de ju ännu en förkämpe.
Hur ska det gå, hur ska det gåååå ...?

Skämt åsido.  De måste ha rekord i svensk historia när det gäller avhopp och uteslutningar. Både på riksplanet, i kommunala- och landstingssammanhang.

Vem röstar på dessa jubelidioter?

*****

Och det är ...

.. grädde och prinskorv och grönkål och skinka och julmust och hjortronfil och potatis och skinka och gruyère och senap och clementiner och löksill och rödkål och juläpplen och paté och julkorv och  julkaffe och senapssill och grötris och älgfärs och helmjölk och blodapelsiner och björksavsfil och havredryck och torkade tomater och gravlax och  ansjoviskryddad sill och .....

Ja, vi har bunkrat, alltså. Inför julen, alltså. I god tid, alltså.















*****

tisdag, december 18, 2018

Det närmar sig

Alltså ...det här med ständig ledighet har sina för- och nackdelar. Julförberedelserna kanske skjuts upp lite ibland. Men de går i alla fall vidare steg för steg.

Idag blev rödlöksmarmeladen gjord, och kunde burkas för en stund sedan. God, förstås. Mycket god!


*****

måndag, december 17, 2018

Ny bok

Botaniserar i vårt husbibliotek i korridoren på plan 1. Där finns mycket. Men det mesta är förstås av äldre datum.

Men jag hittade en lite nyare bok. Se högerspalten!

Boken av Jo Nesbø är från 2014.

Någon som läst den, och har något att säga?

*****

Uppenbarelse

Ett järtecken, ett omen, ett varsel ... Vet inte hur jag ska tolka denna "varelse" som plötsligt mötte mig på väg till badrummet. Rätt flyktig, men någon minut visade den sig.

Nu är jag inte lagd åt det ockulta, så jag forskade lite. Och det behövdes inte mycket för att inse att slumpen hade fixat konstverket.

En bil i p-huset på andra sidan gatan hade helljuset på. Den lyste snett in genom ett fönster i vardagsrummet. Ljuset träffade en tavla på motsatta sidan i vår hall och reflexen kastades mot vår badrumsdörr.

Värre än så var det inte.


*****

Tiden går

Hajar till inför en dödsannons i lördagens tidning. Jo, jag brukar skumma dem för att se om jag reagerar för något namn.

Ingeborg Wennberg var en av de lärare under realskoletiden i Kiruna, som jag gillade mest. Jag hade henne i tyska. Och engelska, om jag inte minns fel. Hon var en glad och rolig lärare. Det var också hon, som ordnade en skolresa för klassen. En skolresa som gick hela vägen med tåg till Berlin. Hon såg fram emot den. Men så kom ett litet "dråpslag". En dag meddelade hon att resan inte skulle bli av. Ja, för henne, alltså. Lite blygt berättade hon för klassen att hon väntade barn. Och nedkomsten skulle vara nära, när det var dags för vår resa.

Men givetvis fixade hon resan ändå. Vi fick en vikarie - nej, två som ställde upp. Iväg bar det.

Jag har många gånger funderat över hur de vågade dra iväg till Berlin, med en hel klass på 25 elever. Elever i sin rörigaste tonårstid. Vi åkte som sagt tåg, på den tiden. Bodde på hotell i Trelleborg en natt innan vi tog tåget vidare med färjan över till Sassnitz, och vidare genom Östtyskland. Det var ju spännande. Och vi fick vara med om många saker. Bland annat fick vi åka över till Östberlin och gå på restaurang. Det var inget uppsluppet ställe. Här gällde det att hålla sig strikt till det som var tillåtet.

Men vi var också ute i Västberlins restaurangvärld. Bland annat en som låg i närheten av Zoo Palast, och där man kunde ringa i telefon mellan borden. Det var väl meningen att man skulle sitta och spana efter någon danspartner i lokalen och ringa för att bjuda upp till dans. Det blev väl inte så mycket med det just där.

Men vi fick en annan kväll besöka en restaurang som var lite flottare och låg ute i en exklusiv förort. Tror den hette Wannsee, eller något sådant. Det var en slottsliknande byggnad. Vi var tvungna att vara lite uppklädda. Den stora orkestern fick på någon sätt nys om att vi var från norra Sverige. De insåg att här fanns specialister på att dansa Letkajenkka. Och visst ställde vi upp. Vi lärde berlinarna att dansa jenkka. Flera varianter.

Ja, en hel vecka var vi i Berlin. Det här var 1965 då vi tog realen.

Tack för den upplevelsen, Ingeborg. Och tack för bra undervisning. Det mesta sitter kvar.

*****

söndag, december 16, 2018

Svart och vitt


Vi ger oss ut i en grå värld. Väderrapporterna har lovat annat. Men som vanligt är det si och så med prognosträffarna i den här delen av landet.

Vi har 15 grader kallt och till och med den lokala P4-kanalen drar till med regn. De där tankarna på att stanna i stugan till imorgon slår vi ur medvetandet. Man vet ju aldrig, men att råka ut för regn på kalla vägbanor lockar inte. Vi åker hem idag. Sedan stämmer vi prognosmakarna på miljonbelopp om regnet uteblir.

Men först njuter vi friskluftspromenad.


Dagens vägval för oss förbi ett av de fältspatsbrott som den här trakten varit känd för, historiskt. Härifrån skeppades fältspat även utrikes.

Turmalin kan man också hitta här och där.

Vi avslutar på en stig genom den tysta skogen. Hemma väntar elvakaffe med rånepepparkakor.

*****

lördag, december 15, 2018

Ordning och reda


Vi drar ut till skogs i kylan. Termometern står på 21 minusgrader och inne i stugan är det bara 3 plus. Tydligen har jag råkat ställa ner underhållsvärmen lite för lågt, när vi åkte härifrån sist för två helger sedan. Men det är snart fixat.

Värme får vi också inifrån i och med de småjobb som vi gör utomhus. Fåglarna ska matas och terassen skottas. Vi har bestämt oss för att hålla efter snötäcket så gott det går på terassen, visa av erfarenheterna från i fjol då vi hade snö mer än meterdjupt och därmed upp över ett av köksfönstren.

Rätt snart är sysslorna klara och vi kan dra oss in i den relativa värmen på 10 grader och varmt kaffe. Därute på altanen lyser "tjoffsan" så fint. Resultatet av en ljusslinga som knorvlat till sig under sommarförvaringen för några år sedan, och fullständigt omöjlig att reda ut. Den får numera göra tjänst som just tjoffsan, med stor framgång.

Helgen går vidare.

*****

fredag, december 14, 2018

Trend?

Idag hörde jag ett andra exempel på vadå undrar du jo det är tydligen något nytt sätt att skriva skönlitteratur på där man utelämnar skiljetecken stora bokstäver och annat det första jag hörde var karin smirnoffs jag for ner till bror och nu fick jag höra att mirja unge efter 14 år kommit ut med boken jag går och lever båda böckerna är skrivna utan skiljetecken vad är det för nya dumheter de kommer inte innanför min dörr lättja eller okunnighet undrar jag

*****

Heja Tampere

Välkommen till min blogg, som du läst så grundligt, bl.a. i natt.

Kanske är du bloggare själv. Eller söker du inspiration för att börja. Vad vet jag.

Kul om du hörde av dig med en kommentar.

Trevlig läsning!

*****

torsdag, december 13, 2018

Efter ...

.. en aktiv halvdag med gymträning, vegetarisk lunch på Bistron, julproviantering på fisktorget och lite annat, är det faktiskt tillåtet att slänga sig på rygg i soffan.

I fönstret ser jag kallskymning.

*****

onsdag, december 12, 2018

I väntan ...

.. på att få komma in i ugnen och förvandlas till världens godaste: Rånepepparkakor.


I väntan på att ätas upp.

De räcker ett tag. Det blev 208 stycken.
*****

Mysteriet på köksbordet

Jo, mobilen hänger med vid köksbordet. Inte vid måltider, men till fikat är den ibland en diskret "medlem".

Men den försöker vara lite flamboyant. Förmodligen för att jag inte ska ignorera den.

Min mobil är inställd på att slockna efter max 30 sekunder, när jag lägger den ifrån mig. Det fungerar alltid ...utom just där, på köksbordet. Där ligger den och pockar på uppmärksamhet och slösar batteri.

Det spelar ingen roll om lampan ovanför bordet är tänd eller inte. Dagljus eller mörker - ingen skillnad. Inte heller händer det på andra ställen i lägenheten.

Det är nå't mysko som pågår.

*****

tisdag, december 11, 2018

Efterbörd

Nobelfesten verkade trevlig. Men givetvis rätt förutsägbar. Tomas Nordegren tycker i Nordegren och Epstein att "det är ju samma år efter år". I viss mån kan jag hålla med.

Mitt inlägg från igår, där jag snabbt recenserade tillställningen resulterade också i en kommentarsfråga från Annika Bryn. "Men klänningarna, Bert - vad tyckte ni om klänningarna?"

Jag har svarat i kommentarerna. Men jag kan utveckla lite även här.

  • Victorias klänning var lovvärd.
  • Alice Bah Kuhnkes klänning var lovvärd och snygg
  • Sara Danius klänning var ful.
Sistnämnda tält hade en förskräcklig färgkombination, men fyllde sin uppgift. Nämligen att synas. Den syntes så till den milda grad, att Horace, som hade en betydligt mer undanskymd placering såg citronsur (fast det är ju en förolämpning mot citroner) uppsyn varje gång jag skymtade honom i rutan. Förmodligen var minen ett tecken på att han knappt syntes.

Jag föreslår därför att Sara lånar ut sin klänning till honom till nästa års fest. Om han nu blir bjuden.

Återbruk är alltså på modet. Där har ni kvinnor en hel del att putsa på. Herrarna, däremot har sedan många, många, många år tillämpat den principen i dessa sammanhang. 

*****

måndag, december 10, 2018

Nobelfest

Förutom att imponeras, av festen, av pristagarna, av maten och logistiken, gillar jag divertissemanget. Anna von Hausswolff ... häftig och spännande musik.

Passar utmärkt till Kalix löjrom och champagne.

*****

Vad annars

"Vi har en tradition då jag och Nobelstifelsens ordförande åker ut till Alfred Nobels grav. Det är alldeles dött därute."
(Lars Heikensten, Nobelstiftelsens VD i en intervju i P1 Morgon angående traditioner den här dagen.)

*****

söndag, december 09, 2018

Vilka tröttsamma ...

.. människor är den där Familjen Hammarström som SVT trailar om så fort det finns en skarv mellan två program?

Bästa sättet för att få mig att inte titta på det programmet. Jag är redan less.

*****

Klok tioåring

När jag gick i fyran för 59 år sedan, svarade jag på enkät, som vår lärare gjorde i klassen. Det gällde att ange vilket ämne man tyckte bäst, respektive sämst om i skolan.

Idag hörde jag en hårresande historia på radion. Det var en intervju med en ung mamma, som förlorat sitt barn. Den nu tjugoåriga mamman blev kidnappad av IS och såld till fyra olika män som sexslav.

Den fjärde mannen var emir och var den man, som gjorde kvinnan gravid. När hon hade fött sin dotter blev hon ofta misshandlad av fadern som var muslim. Även barnet blev slaget. För kvinnan var yazidier. Barnet var alltså "oäkta". Alltså inte rättrogen, enligt emiren.

Så småningom kom kvinnan i alla fall hem tillsammans med sitt barn. Där blev hon givetvis förkastad av sina egna. Hon hade ju fått ett oäkta barn. "En mördares barn", enligt hennes egna. Alltså var hon tvungen att lämna bort dottern.

Jag tyckte sämst om ämnet kristendom i enkäten i klass fyra. Jag hade motiverat mitt svar:
"Jag vill inte blir religiös".

Tänk att jag var så klok redan då. Och det har hållit i sig.

*****
Hela historien om den unga mamman, kan du läsa här.

Måste ha varit ...

.. medvetslös inatt. Jag har inte hört ett endaste ljud från nattens snöröjare på gatan utanför. Trots att jag sover med öppen balkongdörr.

Kvalìtetssömn.
Skönt!

*****

lördag, december 08, 2018

Paris - brûle-t-il?

Det känns igen. Rubriken: Brinner Paris? Från början är det titeln på en film från 1966 som handlar om andra världskriget. Jag såg den samma år på Palladium i Kiruna, där jag bodde på den tiden.

Två år senare var det dags igen. Paris brann. Då var det 68-revolten, som sånär störtade Frankrike i inbördeskrig, sägs det, såhär i efterhand. Det var väl så främmande att jag inte ens tänkte på det. I alla fall inte då. Men i efterhand har jag fått höra historier.

Nu brinner stan igen. Och det är svårt att veta vart detta barkar hän. Folk är förbannade på Macron och på regeringen i stort. Det säger att de inte har råd att leva mer än halva månaden på grund av låga löner, låga inkomster och höga priser. Månadsinkomster på 1000 euro talas det om. Det är ju inte mycket som lön betraktat.

Om det var främmande att tänka inbördeskrig 1968, så känner jag mig främmande inför att välfärden skulle vara så usel i Frankrike nu, 50 år senare. Är det verkligen så?

*****

Vad gör man ...

.. om man inte vill gå ut på slagfältet, där shoppingsugna springer om, och på varandra som myror i en myrstack. Nja, förresten ... myrorna klarar nog det där bättre.

Men är jag i stan, vill jag ju inte bara sitta hemma. Alltså går vi på galleri (Nej - inte galleria!)

Kommer du ihåg programmet Konstnärsdrömmen i SVT? Den där tävlingen där proffsiga amatörer fick utmaningar varje vecka och fick sina verk bedömda av mer berömda proffs. Där deltog en kille från Junosuando i Tornedalen, Joakim Karkea. Han vann inte, men om jag inte minns fel blev han tvåa. Jag skrev om programmet då, med vissa synpunkter.

Största målningen mäter ca 1,5 X 0,8 meter.
För 58 000:- är den din!
Han har utvecklats och lär nu försöka leva på sin konst. Och för tillfället ställer han ut på Galleri Lindberg här i stan. Det är andra gången på detta galleri. Det gick tydligen bra förra gången. Han målar akvarell. Stora sådana. Den största tavlan på utställningen är inte för hemmabruk, kan jag tänka. Det är också den dyraste och kostar 58 000:-. Så den fick hänga kvar.

Ja, jag köpte ingen av de mindre heller, tyvärr. Jag hade kunnat tänka mig flera stycken.
Skämtade med galleriföreståndaren, när vi var nöjda med titten.
 - Tack för idag. Men vi återkommer på mellandagsrean.
Han tog det på rätt sätt. Med ett skratt.

(Klicka på bilderna för fullformat!)
Många var sålda. Men inte den längst till vänster.


Gamla släktfoton kan tydligen integreras i akvareller. Hur, vet jag inte, eftersom konstnären inte fanns på plats.
Men en kul idé, och fint var det.
*****

Jag tror ...

.. det börjar bli jul, när mammas gamla syltkruka glimmar av pumlor, krydd-, olje- och vinägerhörnet får "upplysning" och tomten har vaknat i sitt hus i fönstret redan när vi äter frukost.

*****

fredag, december 07, 2018

Tvehågsen

Nog märks det att vi närmar oss jul. En sväng till Konsum en eftermiddag i december gör att säsongen bekänner färg. Jösses vad mycket folk. Överallt. På gator och i affärer. Ändå är klockan bara halv tre på eftermiddagen. Va! Jobbar inte folk? Är man ute och kompar, för att göra slut på pengarna, eller vad är det frågan om.

Nåja. Jag får väl glädja mig åt att affärerna ännu så länge verkar ha viss dragningskraft, istället för att alla sitter hemma och handlar på nätet.

Skönt är att komma hem till gården och lugnet ... Men då öser radion på med skräckhistorier från hela världen. Till exempel att en femtonåring med hjälp av vuxna, försökt köra in på polisens gård i Västerås och hota med skarpladdad pistol. Han åkte dit, för mordförsök. De vuxna togs till förhör. Och jag hoppas innerligt att de får stanna där. Länge!

Den här fina innergården är det inte många utomstående som känner till.

Frågan är: Är det lugnt, eller är det inte.
Ingen regering.
Ingen törs lägga ner Svenska Akademien, trots att det vore bäst. Börja om från början med nya ledamöter. Och fråga inte Horace!

*****

torsdag, december 06, 2018

Eftermiddag

På lunchrestaurangen dök idel bekanta upp. Först kom Magnus brorsa. Han såg mig inte. Sedan kom Carin S. Hon såg mig inte heller. Sedan kom Peter, en gammal elev till mig från det som på den tiden kallades Yrkesskolan, där jag undervisade 1969. Han såg mig inte heller, förrän efter ett tag. Han satt så att jag hade ryggen åt honom, men ändå kände han tydligen igen mig till slut och kom och klappade om mig. Sedan dök Britta Bergström upp. Henne känner jag inte annat än från Allsång på Skansen och Så mycket bättre. Och inte tog det slut där. Benkes systerson kom in genom dörren och gled förbi, trots att vi vinkade ivrigt. När han gick för att hämta kaffet efter maten smög jag efter och klappade honom på axeln. Vi fick en pratstund. Sedan passerade Janne W vårt bord och hejade.

Ja, så där gick det an. Vi hade ju två kompisar med oss till bords och de hälsade och vinkade åt en massa håll också. Det var bekantskapsstimsdag. Uppenbarligen.

Och visst fick jag kontakt med Carin S, också. Nere i foajén satt hon och jag gick fram och vinkade åt henne, där hon satt och pratade i sin telefon.

Senare på eftermiddagen gick vi en runda i stan. Bara för att det var så vackert. Snön förgyller. Det är 7 minusgrader. Mörkret kommer vid tretiden. Men jag är inte känslig för det. Lika lite som jag värjer mig från sommaljuset. Det är fina företeelser, båda.

Finlule!

Norra hamnen. Norrbottensteatern och teaterhögskolan i bakgrunden.

Mys hemma hos fåglarna i höghuset i Hermelinsparken. I bakgrunden landshövdingeresidenset.
*****

onsdag, december 05, 2018

Var det ingen mer ...

.. än jag, som gillade den här snubben?
 
*****

Fullmatat


Hur påverkas vi av ljud? Ja, jag vet att jag kan bli väldigt irriterad på ljud ibland. Men andra ljud är ju angenäma. En porlande bäck, till exempel. Men med omotiverad musik i teve- eller radioinslag är det annorlunda. Eller med julmusik i kubik i affärerna. Nu är jag ju inte speciellt drabbad av sistnämnda, eftersom jag inte är någon shoppare av rang.

Klicka på bilden för läsbarhet.
Idag var jag på Vetenskapens hus och lyssnade på en lunchföreläsning om ljud och hur de påverkar människan. Det var professor Örjan Johansson från Luleå tekniska universitet, som berättade intressanta fakta om ljud, och påverkan. Hur man förebygger hörselskador. Hur man bygger för att dämpa ljud. Hur man planerar städer på bästa sätt. Fläktljud som hjärnan rationaliserar bort och som man inser att man hört hela tiden, när fläkten stängs av, och det blir tyst. Sådant berättade han om.

En frågestund blev det också och jag hade tänkt ställa frågan om varför man blir så irriterad av julmusik i affären. Men jag insåg att det kanske mera hörde till psykologi.

Som med alla professorer blir det mycket detaljerat, så jag har inte förmåga att redovisa alla detaljer här. Men intressant var det. Du får nöja dig med det.
-----

Efter föreläsningen var det bara att gå iväg åt ett annat håll i stan. Folkets bio och eftermiddagsföreställning av filmen Gräns.

Den handlar om Tina, som jobbar i ett färjeläge där hon står i tullen. Hon har en märklig egenskap, som gör att hon kan lukta sig till människor som försöker smuggla. Hon känner bland annat lukten av skam, säger hon. Hon är egentligen ett troll.

Filmen är belönad i Cannes.

Vad säger man om den då? Fascinerande, fantasieggande, skrämmande. Rätt bra alltså, även om jag tyckte den stundtals blev lite seg. Klart sevärd, om utanförskap, om annorlundahet (nytt ord påhittat av mig), om människan.

Läs mer om filmen här.

-----

 Ibland blir det körigt i pensionärslivet.

*****