Torkan ...

.. får blåbärsriset till höstfärger redan nu i juli. Det är ju faktiskt inte augusti förrän imorgon.

Men konstigt nog verkar blåbären bli fina, trots allt. Stora och smakrika. Det trodde jag inte i början av månaden.

Det blir bra. Har bara en påse kvar i frysen av fjolårets skörd.

*****

Kan konstatera ...

.. att vi blir tvungna att förlita oss på köpt broccoli i höst.

Kan man få skördeskadeersättning, månne?

*****

Varianter

En av orsakerna till att jag gillar mina hemtrakter är klimatet. Även om jag ibland gnäller över att det är för varmt ibland (särskilt på vintrarna), och för kallt ibland (på somrarna) är det just variationerna jag tycker om.

Jag skulle för allt i världen inte vilja ha en tillvaro, som ser likadan ut året om. Varken åt ena eller andra hållet. Nej, fyra årstider ska det vara. Inget blaj. Vackra höstar. Snörika vintrar, en fin vårvinter. Sedan kan det bli sommar. Direkt! Så som det ofta blir, även om vintrarna tyvärr ibland börjar tappa geisten. Undantaget den senaste, som var helt fantastisk.

Jag kom att tänka på detta när vi idag vid elvakaffet (du vet det där som alltid serveras klockan 12.30 hos oss) sökte oss till bron (och det har du nu lärt dig vad det betyder). Vi ville söka oss från värmen och solen.

I februari, mars och april, sitter vi helst i solen, på andra sidan huset. Där solen är stark och ger frisk, brun hy lite för fort, om man inte skyddar sig.

Så har vi det. Och det vill vi fortsätta med.

Vive la différence, som fransmannen säger.

Gobrödet hade vi redan ätit upp till första tåren

Vårvinter är trevligt. Man slipper klippa gräs.

*****

Plötsligt

Tack för att ni finns, slamtömmare. En gång om året, för att ta hand om vårt bidrag till biomassa att användas till bussbränsle eller något annat nyttigt.

Men den här killen tyckte vi hade lite lite och kanske bara skulle behöva tömning vartannat år.
- De här eco-anläggningarna är ju så stora, sa han.

Men vi fortsätter som vanligt. Vi vill ju inte att lokaltrafiken ska stoppas, därhemma i stan.

*****

Noterat

Natten blev tropisk. Jag anade det redan igår kväll, när jag kunde sitta ute och filosofera i shorts och pikétröja fast klockan var närmare 23. Termometern visade samma siffror som klockan, och det var lätt molnigt.

Vaknar av störtskur och åskmuller tidigt på morgonen. Och den tropiska natten var ett faktum. 20 grader som kallast.

Frukost på altanen under lätt dramatisk himmel med löften om molngluggar.

Vi får se hur det blir.

*****

Tillvaro

Så gick den plötsligt. Dagen. Ja, inte hela förstås. Men en stor del bara svischade förbi. Inget blev gjort. Jo i och för sig rensade jag både ogräs och en golvbrunn. Men mycket mer blev det inte.

Solen kom, så småningom. Och värmen. Det blev hett och blåsigt, så vi avvaktar med den löst planerade kajakturen. Vita gäss på vågorna går inte så bra ihop med kajaker, även om det funkar utmärkt, och kan vara rätt kul.

Men om man drar iväg i vågornas riktning måste man ju någon gång vända. Det kan bli tufft. Har en gång varit med om att vi fick kliva ur kajakerna på grunt vatten och promenera hemåt med dem på släp. Varje paddeltag resulterade nämligen i 20 cm framåtfärd, ungefär. Och en kort paus i paddeltagen innebar att man plötsligt hamnade två meter bakåt och fick börja om.

Så det blev en liten promenad på land istället. Jag hade en del "jobb" med att söka upp de som ska justera protokollet från samfällighetsmötet i början av månaden. Men jag fick tji. Ingen av dem fanns på plats.

Istället blev det en stund i skuggan på bron (förstukvisten för dig som inte behärskar norrbottniska) med ett korsord. VI:s svåraste. Lär mig vad "yberboren" betyder, och en del annat jag inte kände till.

Plötsligt får vi besök. Vanessa Atalanta flyger in och landar några meter ifrån mig och börjar dricka nektar från en ölandstok. Amiral; så heter den på svenska av någon anledning. Fascinerande fjäril, som inte klarar att reproducera sig här i landet. Den migrerar årligen från Europa, till och med från södra Europa, bara för att få njuta av våra ljusa och soliga dagar.

Idag var den dessutom villig att låta sig fotograferas. En amiral passerade också för några veckor sedan, med betoning på "passerade", till min stora besvikelse.

Hoppas på fler positiva överraskningar. Dagen fortsätter ju. 

Tur man har mobilen till hands.

*****

Där fick vi ...

.. för att vi igår, lite löst nämnde, att vi kanske skulle ut på kajaktur idag.

Grått (inte regn) och tråkig blåst, som dessutom ska öka till frisk vind, enligt SMHI.

Man ska aldrig planera. I vilket fall aldrig offentliggöra det ens för oss själva.

Man lär sig.
Aldrig.

*****

Dagens designpris ...

.. går till denna larv, som så småningom blir en fjäril som heter Blågrått aftonfly.

Snygg larv. Men sedan blir det inte mycket till prålighet.

*****

Tidningsrundan ...

.. sker under flyende dimmoln och större och större solfläckar. Men rätt så tvärt vänder det. När vi är hemma igen och frukostbuffén är framdukad, är det helmulet. Men varmt.

Så var det inte utlovat.

Men att vi haft torrt syns bland annat på blåbärsljungen, som antagit höstfärger redan i juli. Blåbär blir det också, men inte något överflöd. Rätt små verkar de också bli.

Vi får se.

*****

Enkelheten

Det är en stark trend mot ökat vandrande i Sverige. Både i fjäll och på lågland. Det berättas i dagens Studio 1 i P1. Intressant att höra. Fler och fler - ja, många fler beger sig ut på olika typer av vandringar, eller bara längre utevistelser i naturen.

En sorts mindfulness, säger en representant för Svenska Turistföreningen. Enkelheten i upplevelsen. Att klara av livet utan de flesta bekvämligheter som man är van med.

Själv kan jag bara hålla med. Jag har fjällvandrat i stort sett i hela mitt liv. Sedan jag var barn. På idrottsdagarna i skolan i Kiruna var fjällvandring ett alternativ man kunde välja, och så bar det iväg med tåg upp mot Riksgränsen, eller över på norska sidan för en dagsvandring.

Men man behöver inte vandra. Vistelsen i kommunstuga på Brändöskär för två veckor sedan ger samma upplevelse. Här lever man utan elström, utan rinnande vatten, och med torrdass. Det är naturen som ställer villkoren. Vi hade denna gång fantastiskt väder därute. Men vi har också varit med under "storm", då vi till och med fick evakueras med nödbåt för att kunna ta oss hem.

För mig betyder vandring, eller vistelser i naturen längre tid, en ren lyx. Tänk att det går att leva utan alla prylar, tjusiga köksbänkar, självstängande grytskåp, induktionshällar, 260 kvadratmeter att dammsuga, dörrar man måste öppna själv, med mera med mera.

Och tänk vad nyttigt det är att klara av några dygn i enkelhet. Lärorikt, och bra träning "om krisen kommer".

*****

Jodå

Vi har faktiskt klippt "gräsmattan". I alla fall den gröna delen. Konstigt nog har vi kvar lite grönt, trots att just den där plätten ligger i solen mest hela dagen. På andra sidor av huset är det fortfarande rätt "saftigt" grönt. Men så har ju också juli bjudit på regn. Hela 13 mm hittills! Wow. I juli förra året hade vi 72 mm, vilket väl får anses som mera normalt. Även juni i år har bjudit på mer regn: 29 mm.

Men torkan är rätt påtaglig på så sätt att allt blommar över så snabbt. Här hinner man inte med i svängarna. Knopp ena veckan, och efter en vecka i Sörmland, så har det blommat över. Inte alla sorter förstås. Men det går väldigt snabbt. Vi har visserligen inte vattningsförbud, men alla här undviker alltför blomstrande rabatter och gräsmattor. Vi använder ju samfällighetens källa på somrarna.

Några blommor överraskar. Som idag, när jag plötsligt träffade på en vit ängsklocka. Tror aldrig jag sett det förr, även om jag vet att vanlig blåklockor ibland kan vara vita.
Nåja - snygg var den i alla fall, och sparsmakad. Bara två blommor.

Nu ska vi åka och handla.











*****

Men kolla!

Efter fjolårets rekordskörd och vinterns hårda beskärning, trodde jag väl aldrig att kumquatbusken skulle orka med att bära frukt redan i år.

Men se! Det gör den tydligen trots allt. Blomknoppar har börjat skönjas i toppskotten. Inte på alla, men i några stycken. Vi får väl se hur det blir. Skörd tidigast nästa sommar.

Man får vara tålmodig som kumquatodlare.



*****

Luleå 26 juli kl. 07.06

Varmt regn. 20 grader. Uppfriskande och behövligt.

*****

Hemma igen

Visst är det trevligt att resa iväg, se något annat, umgås med andra än de vanliga, ta det lugnt, och få nya infallsvinklar på tillvaron. Vi ha haft ljuvliga, om än lite väl heta dagar i Gnestatrakten.

Men nu är vi hemma. Jo, vi flög. Den där tågbilden i förra inlägget var bara från den första sträckan på väg till Arlanda.

Men när det gäller resenärer kan jag inte bli klok på folk. Hur många uppträder. Så egoistiskt. Ett strålande exempel på det inträffade idag, när vi skulle börja gå ombord på vårt flyg. Personalen i gaten gjorde sitt allra bästa, men folk verkade ignorera instruktionerna.

Vi blev ombedda att titta på våra boardingkort för att där se vilken "kategori" vi var bokade i. I klartext - vilken del av kabinen; långt bak, eller långt fram. Alltså bjöd personalen alla med kategori A att gå först. Bäst är att de som har sittplats längst bak i planet går på först. Sedan fyller man på framifrån med kategori B och C. Lätt som en plätt för varje intelligent människa. Det blev ju lite komplicerat redan från början, eftersom tre fjärdedelar av oss som väntat, ställt sig i kö, så fort de trodde att de skulle få gå ombord. Alla vill in först. Alla vill in samtidigt. Det verkar vara så att folk tror att de inte får följa med om de inte går på först av alla.

Det blev ju kaos förstås. De som hade A-kategori hann inte genom gaten först, eftersom andra struntade i instruktionerna. Det betydde att A-arna hamnade lite hipp som happ i korridoren mot planet. De skulle också gå via den bakre flygplansdörren. Men hela korridoren var ju igenproppad av "fel" människor. Hela kön stoppades opp. Allt stod stilla ända upp till gaten.

Personalen gick in i korridoren och höjde rösten. Bad alla att kliva åt sidan, så att de som skulle kliva på först och genom den bakre ingången fick passera förbi. Två, tre gånger var de tvungna att säga till.

Nåväl - Jag ska inte gå igenom alla detaljer. Men planet blev försenat för att ombordstigningen gick så lusigt.

Sedan hör det ju till saken att många, för att inte säga de flesta, har halva bohaget med sig och ska försöka stuva in det någonstans. Det säger sig självt att alla inte kan ha halva bohaget med sig in i kabinen. Det är därför man kan checka in bagaget redan innan. Men det verkar folk inte ha förstått. Korkskallar. Nu fylls bagagehyllorna med stora kabinväskor på nolltid. Där har flygbolagen blivit mesiga som inte säger ifrån på skarpen.

Sedan har vi inkompetensen, vad gäller bagagebandet också.

Jag kan bara konstatera att den resande svensken i gemen inte har kompetens att resa.

Punkt!



Det är skönt att vara hemma också. Bara 25 grader varmt.

*****

Folk orkar inte ...

.. ens åka tåg, verkar det som.

Vi har i vilket fall startat resan mot norr. Lämnar Sörmland, men verkar få behålla värmen, om man kan lita på prognoserna.

Pust.

*****

Hettan håller i sig ...

.. och tilltar till och med. 31 grader står det på termometern på eftermiddagen.  Det räcker för mig, och blir över. Tio grader lägre hade räckt.

Funderar på hur detta påverkar oss. För det ska tydligen fortsätta även nästa vecka. Visst, vi kan skydda oss; söka skugga, dricka vatten och undvika alltför stor kroppsansträngning. Men växtligheten lider. Träd slokar. Ekarna på vårt tillfälliga boende kastar av sig sina ollon långt innan de är färdigutvecklade.

Här råder förstås också eldnings- och grillningsförbud. Givetvis är det heller inte tillåtet att vattna. Det syns tydligt i slänten nedanför "vårt" hus.

Tur att inga tåg gnisslar förbi här.

*****

Vi tänker på ...

.. vår vän Märit, som idag skulle ha fyllt 65. Hon fick ledsamt nog sluta sina dagar förra hösten, efter lång sjukdom.

En dag i lugnets tecken. Med undantag av två yrväder som besökte oss vid tretiden på eftermiddagen. Arvid och Klara. 5 respektive 8 år. Systerbarnbarn till vår värdinna.
- Aj baj pink skit. (I buy pink sheet.)
Det hade Arvid snappat upp. Kanske från morfar.

Glass och rabarberpaj serverades. Allt gick åt. Ja, jag hjälpte också till.

Lugnet återinträdde och jag kunde koppla av med en bok, tills det var dags för mig att inta köket. Middagsansvarig.

Kvällen förflöt som en medelhavsdito. Varmt. Vindstilla. En promenad i dunklet. Jag ser de första stjärnorna för säsongen. De ser vi inte hemma i norr ännu.

En stjärnögd katt vill hälsa. Högljutt jamande vill den bli kliad under hakan. Vi fortsätter sedan åt varsitt håll i kvällen.

*****

Dagen svalnar

*****

Jag går gärna ...

.. med soporna, när vägen till tunnorna ser ut såhär. Fram till alla brevlådorna på ladugårdsväggen och sedan till höger.

Hälsar på hästen i hagen. En helsvart och rätt stor häst. Måste vara jobbigt att vara just den färgen i dessa månader.

På hemväg igen ser jag den vita kamomillängen ner mot sjön.

Jo. Det är fint i Svealand.

*****

På savannen

Lite svalare idag. Nästan så att frukosten ute på brotrappen krävde solsken, vilket också bjöds, men som de höga ekarna ofta dolde. Men jag  kan inte förneka att det kändes lite uppfriskande i motsats till det vi upplevt en längre tid nu. Hemma har vi inte kunnat sitta ute och äta frukost på flera veckor. Luleå leder ju som bekant årets solliga. (Hehe ... Så fick jag det sagt också.)

Men en morgonrunda blir det. Jordbrukslandskap med vidsträckta sädesfält mellan sjöar. En bergknalle här och där och fina sörmlandslängor ofta kompletterade med en SUV, parkerad på infarten. Jo. Det är ju vildmark det här, man måste vara välutrustad. Och vi som är hitskjutsade med en 15 år gammal Nissan av mindre modell. Nisse kallad. Och det gick bra det med.

I övrigt gör vi som antilo ... eeh .. hästarna på savannen; söker skugga under ett träd. För nu har värmen återinträtt på scenen.

*****

Nostalgi

Säger dig gruppnamnet Nynningen något? Själv minns jag det vagt, som något från 70-talets proggmusik. Och så var det.

Nu har de återuppstått.
 - Vi tog paus i 36 år. Men nu är vi här igen, berättade f.d. lulebon Thomas Forsell, när spelningen i Skottvångs gruva i Gnesta, som samlat en 150-hövdad publik på lördagskvällen drog igång.

Vi var bjudna. Försenade födelsedagspresenter. Och vi startade med en god grillbuffé medan konsertpubliken strömmade till. I publiken sågs även ett känt ansikte.

Vilken trevlig kväll det blev. Rockjazzprogg för hela slanten. Gamla dängor. Tänkvärt mellansnack. Lite politik.

Vi var första hungriga kunderna till grillbuffén

Känt folk i publiken

Härlig musik

*****
Läs mer om Nynningen

Lurad - kanske

Hahaha! Du trodde säkert att den där humlan snart får en påhälsning av en genomelak geting. Erkänn!

Men båda de där tillhör familjen blomflugor. Den stora är en Mörk slamfluga. Den lilla är en Nyfiken blomfluga (Jo, den heter faktiskt så.)

Döm inte för fort.

*****

Ögonblick i söder

Raka spåret, nja. Men smidigt ändå var det att ta sig till vår sörmlandsvistelse. Tåget var till och med något före tidtabell till Uppsala. Natten var rätt skön i sin luftkonditionerade miljö. Men att det svänger och kränger lite kan man inte komma ifrån. Sömnen dög, trots allt.

Uppsala var alltså vår första bytesstation, vilket kan tyckas lite märkligt. Men smart. Här klev vi på en SL-pendel med destination Flemingsberg, söder om Stockholm. Den gick via nya citybanan och smet alltså förbi trasslet kring den så kallade getingmidjan i Stockholm. Vi körde alltså under jord och under vatten och dök upp vid Stockholm syd och fortsatte obekymrat till vår nästa bytesstation, som alltså var Flemingsberg. Ett regionaltåg tog oss vidare till slutstationen Läggesta, där vår värdinna väntade för de sista kilometerna. Allt på tid.

Värmen håller ju i sig. Passiviteten breder ut sig. Men vi trivs i den tillvaron. Snart stod en sillunch på bordet. Men efter den tog krafterna slut och det blev siesta i någon timme, innan jag tog en kall dusch för att komma i balans. En middag i bufféform skulle också fixas. Det gick bra med förenade krafter. Där fanns jordgubbs-tomatsallad. Grönsallad med fetaost. Där fanns serrano och prosciutto. Gravat reninnanlår, chorizo, pirr och halloumi. Med mera, med mera. Det dracks champagne (nej, inte bubbel. Champagne!) och surrades. Nu med värdinnans syster och svåger, som anslutit.

Och den skönaste tiden på dagen, är kvällen. Ljum, vindstilla och rofylld.

*****

Genom natten

När åkte jag nattåg senast. Ja, det kommer jag inte ihåg. Förmodligen någon gång på 80-talet.

Men nu hade vi bestämt oss. Bokade en förstaklasskupe med egen dusch och toalett. Och med A/C!

Snabbt installerade vi oss. Gjorde något olagligt så snart den trevlige konduktören hade kollat biljetterna. Vi öppnade en liten flaska gott rödvin, skar upp torkat renkött och satt sedan och pratade, läste, eller bara filosoferade.

Alltmedan det mjölkörtsrosa landskapet susade förbi utanför fönstret.

*****

På väg ...

.. mot nya äventyr.

*****

En sak som ...

.. jag blir glad åt, är att vi har tornseglare i kvarteren där vi bor. 

Denna fascinerande fågel som tillbringar största delen av sitt liv på vingarna. Äter flygande. Sover flygande.

De landar bara när de ska häcka. Och det sägs att när ungarna väl lämnar boet, så blir de kvar flygande i minst tio månader utan att landa.

Svåra att fotografera. Den här bilen tog jag nyss med mobilen. Alltid något.

*****

Inte om. Utan när

Det brinner i Sverige. Snart sagt i alla län norr om Vänern och Vättern. Det jobbas och slits för att få bukt med elden. Brandbekämpare till yrket och frivilliga krafter sida vid sida.

Men hur är det med krisberedskapen i gamla Sverige. Här uppmanades vi för en tid sedan i en broschyr att vi skulle förbereda oss på än det ena, än det andra, om kanske inte krig, så åtminstone kris.

Nu sitter vi här med en kris, som kanske inte drabbar just dig eller mig, men medmänniskor i olika bygder, som evakueras. Berättelserna är flera om hur man fått packa ihop det nödvändiga och fly mer eller mindre hals över huvud till säkrare trakter. Vad tar man med sig från ett hem, som man, om det värsta inträffar, inte kan komma tillbaka till?

Hur klarar Sverige detta? Ska vi plocka på oss det nödvändigaste och sticka till Finland. Ge upp? Ja, man undrar ju. För Sverige (läs staten) verkar inte ha läst broschyren. Inte förberett sig särskilt noga. Nej, Sverige får istället lita på Norge och Italien. Vi har en del resurser. Försvaret har stora helikoptrar som kan bära 2,5 kubik vatten, och vräka ut det över brandhärdarna.
 - Nämen vi har semester, vräkte en försvarsrepresentant ur sig i en TV-intervju.

Sjöfartsverket köpte in nya helikoptrar härom året. De har ingen krok undertill för att fästa en vattenhink i, ens. Å andra sidan klarar de inte att flyga om de snöar heller, så kanske är även värmen lite för mycket för dem.

Det brinner även i Norge. Men inte så mycket. De har möjlighet att låna ut de flesta av sina helikoptrar till oss. Men vad hade hänt om de skulle ha behövt hela sin kapacitet därhemma. Och tänk om de skulle brinna i Italien också, vilket det gjorde i fjol. Är vi förlorade då? Ja förmodligen.

Och vems fel är det?

Uschligt, Sverige! När krisen kom.

*****

När jag ser ...

.. detta vid åttatiden på morgonen, förstår jag att det kanske blir en varm dag. Igen!

*****

Drabbad

Två artiklar i senaste numret av tidningen Vi träffar mig hårt och skoningslöst. Guldkanten som blev en snara heter den första. Den handlar om vårt (mitt och ditt) behov av att visa upp hur bra vi har det.

Tjusiga bilder från middagar, utekvällar, bara fötter på en strand och andra guldkanter i parti och minut. Ser du hur härligt jag har det? Hur snygg jag är.

Skyldig, skyldig och skyldig.

Vi unnar oss in i undergången. Cava på tisdagskvällen, salta bad i november, barfotatorpet i juli. Att njuta har blivit en prestation att visa upp.

Så inleds artikeln. Och sedan analyserar den mitt internetliv, punkt för punkt tills jag blir generad.

Vårt guldkantsbegär blir en form av Titanicbeteende. Vi är orkestern som fortsätter att spela fast båten sjunker. Ja, värre än så. Vi spelar högre och högre.

Men sedan läser jag nästa artikel. Rubriken lyder Åhh ... Jakten på en svårfångad känsla.

Den handlar om den sekulära heligheten. Och eftersom jag sagt ett absolut nej till allt vad religion och gamla irrläror representerar, passar detta mig perfekt. Enkelhetens lov, kanske man kunde säga. Eller kan jag det. Jag som har två bostäder. Båda av god standard. Används både sommar som vinter.

Men enkelheten kan också drabba mig. Hårt. Som nu senast i den hyrda kommunstugan i skärgården. Där det inte finns el. Inte heller rinnande vatten. Och ett utedass (perfekt skött av stugvärden). Här blir det ofta "åååh-känsla". Den där som slår en i huvudet också när man vandrar i fjällen, som jag gjorde veckan innan skärgårdsvistelsen.

Enkelheten blir fullkomlig. Ganska, i alla fall. Och så skriver jag och visar upp även den sidan. Jäklar! Tillbaka i den första artikeln.

Jag  är nog oförbätterlig. Det trodde jag inte om mig.

*****

Dagens designpris

Lygistopterus sanguineus. Så heter den här snygga skalbaggen som njöt av vår koreanska spiraea.

Jag hickade till, när jag upptäckte den.
- Hjälp. En liljebagge, tänkte jag, väl medveten om att en rejäl "dunge" krolliljor är närmaste granne till spiraean.

Men så var det alltså inte.

Något svenskt namn verkar inte denna art ha. Men att det handlar om den röda färgen vittnar latinet om. "Sanguineus" för tanken till blod och blodrött.

*****

Å'så fick jag ...

.. en kompis. Från Kungsängen. Veckobesökare i grannstugan och mycket sällskaplig. I alla fall med oss.

*****

Skönt

Äntligen är det över! Låt oss nu slippa timmar av gissningar och spekulerande. Timmar av hysteriska män, som skriker av testosteronöverskott och eoner av analyser, sammanfattningar och ytterligare spekulationer, följda av timmar av återblickar ...

Äntligen är det över.

*****

Men ...

.. eldkronan och krolliljorna mår finfint i värmen.

*****

Greek style

Nog för att vi har närmare 30 grader just den här perioden. Men även svalare perioder dessförinnan har varit torra. Mycket torra.

Tillbaka i stugan på Rånlandet idag, och kan konstatera att gräsmattan - den lilla vi har - börjat anta grekiska nyanser.

På en annan sida av huset, där "gräsmattan" består av vitklöver, är det fortfarande grönt.

Tyvärr tvingas jag också konstatera att broccolin fått besök av kålmask, eller någon annan grönsaksälskare.

Det blir kanske nödår i år.

*****

Så säger vi ...

.. hej hej till denna den finaste ön i skärgården. Denna gång har vi bjudits på vackert väder, trevligt sällskap och god mat, som vi förstås har lagat själva.

Idag bara en kort promenad efter att vi städat stugan. I kapellet har det varit musikstund. En operasångare med anknytning till ön gjorde ett framträdande, och ikväll är det ännu en konsert där. Det missar vi förstås.

Nu har vi tre och en halv timmes båtfärd innan vi når hemmahamnen.

Konsertpubliken strömmar ut

I stugan som skymtar bakom flaggstången bodde vi.

Jesus vinkar hejdå.

*****

Undrar ...

.. om man egentligen gör rätt i att åka in till fastlandet idag?

*****

Brändöskär 13 juli kl. 23.30

Allt är lugnt.

*****

Jaha

Och inte nog med att vi bjudit hit bekanta på eftermiddagsdrink; till desserten dök plötsligt några medlemmar av morgondagens konsertsångare upp och slog sig ner på terassen.

Tyvärr hinner vi inte höra dem, eftersom vår båt till stan går redan 14.40.

Hm!

*****

Givetvis ...

.. hinner vi ta en bastu nere vid badviken, innan vi får gäster i stugan. Det är två "bofasta" på ön; alltså, de har egen stuga på andra sidan viken. "Den bästa" hävdar de. På skämt förstås.

Bastun bokar man per timme. Den är gratis. Kommunen håller med ved, men man får såga den själv. Och naturligtvis lämnar man lite ved kvar till nästa brukare, och hämtar vatten. Man ska ju inte behöva börja med sådana sysslor, när  bokningstimmen börjar.

Och tänk - det fungerar!

*****

Torsdagkväll

Ännu en fantastisk dag avslutas med en vidunderlig kväll, då vi sitter ute på terassen och äter god mat.

Men sjöluften tar ut sin rätt, och innan solen sänker sig bortom skogen på andra sidan viken, kryper vi till kojs.

*****

Lättjans lov

Vad hittar vi på en dag när solen givmilt öser sina strålar över oss?
Svar: Minsta möjliga.

Visst. Man kan ju gå upp på klipporna och skåda konst. Ola Taubes Hornsimpor till exempel. De har funnits där sedan 2007.

Samtidigt stävar en turbåt in mot hamnen och då kan man ju beglo de människor som kliver av. Några är halvbekanta. Andra, okända turister. Vår närmsta grannstuga får nya invånare.

Därefter kan man ju gå en promenad förbi kapellet från 1770-talet och ut mot klipporna på öns sydspets. Beundra den unika Haparandamonzoniten, här och var genombruten av svarta lavaströmmar från något i tiden mycket avlägset vulkanutbrott.

Eller också sätter man sig ner och kollar ett växtarrangemang i en skreva.

Ja ... Det var väl det.

*****