Liten presentation

Den ö vi besöker, Brändöskär, ligger längst ute i havsbandet i Luleå skärgård. Ön förlänades byn Brändöns (på fastlandet) bönder, av drottning Kristina, på 1600-talet, att brukas som fiskeläge.

1774 stod kapellet klart och har stått där i ur och skur sedan dess. Väggarna bär spår av den tidens "klotter". Besökare skrev sina namn på timmerväggarna.

Ön består av klippor och sand. Man hittar urskog här och där mellan hedar och gamla steniga strandvallar.

Öns hamn ligger i en väl skyddad vik öppen endast för ostliga vindar. Runt vikens stränder ligger stugor med tillhörande sjöbod. Här får man inte bygga som man vill. Tradition måste följas.

Hamnen är populär för båtfolket. Här finns vatten att hämta, bastu att boka och möjlighet att lämna sopor. Kommunen patrullerar och ser till att det finns ved och att de många grillplatserna  är i gott skick. Fritt för besökare att nyttja.

Vi hyr en av kommunens hyrstugor. Det finns fem stycken här på ön. De är enkla men trevliga stugor. Utan rinnande vatten, endast solpanelsel, som räcker till lite belysning. Gasol till kök och kylskåp. Köksskåpen är välfyllda med porslin och grytor. Bäddutrustning förstås. Hemtrevlig inredning med en del gamla detaljer.

Vatten i handpump en bit bort. Välhållna utedass.

Kort sagt: Ett trevligt ställe att tillbringa några dagar på.

*****

Hej hå ...

.. hej hå,
vi till vår bastu gå ...

*****

Det blir ...

.. en innedag. Mer eller mindre i vilket fall. Halvstorm och regn lockar bara till korta och kanske nödvändiga besök utomhus.

Lite nyfiken är jag ju, så jag erbjuder mig gärna att gå ut med soporna till tunnorna som står i hamnen. Eller går och hämtar vatten. Pumpen av gammal traditionell handdriven typ står borta i närheten av gästhamnen. Det blir en motionsrunda på en halv kilometer; halva sträckan med 20 kilo vatten i händerna.

Och snart är det dags för att förbereda bastubadet. Ved ska kapas och klyvas. Bastun bokad från klockan tre.

Därefter är det bara att sätta igång förberedelserna för middagen. En trerätters.

Sysslolös är man inte.

*****

Installerade

Efter en tretimmars båtfärd tar vi den hyrda kommunstugan i besittning och installerar oss.

Vädret är ganska bra, även om det blåser en del. Men 17 grader får duga. Vi går en liten tur och ser att det hänt en del här sedan vi senast besökte ön för två år sedan. Inget radikalt, eftersom miljön är "skyddad", men huvudstråket har exempelvis blivit spång.

Bokar bastutid i pärmen vid gästhamnen. Och nu blev vi bjudna till ett par grannar på kantarellsmörgås och vin.

Inte dumt.

*****

Jag har ...

.. en psykiskt diagnos. Jo, så är det. Den drabbar mig då och ibland rätt ofta. Men sedan senhösten 2019 har jag inte känt av åkomman en enda gång, vilket faktiskt beror på den pågående pandemin.

Inte förrän nu gör den sig påmind.

Tillståndet - för det är ett sådant - kallas PAD. Det utläses Packing Anxiety Disorder. Packningsångest kan man kalla det på svenska. 

Vad ska jag ha med mig. Hur blir vädret på destinationen. Hur mycket orkar jag bära. Och dessutom mat. Där finns ju ingen affär. Och kollektivtrafiken erbjuder inga särskilt snabba lösningar. Det gäller att tänka klart. Ur alla aspekter. Kläder, föda, elektronik, underhållning ...

Om en och en halv timme avgår vi. 

Vi ses!

*****

Hörrrni fruntimmer!

Skärp er. Er vecka tog slut i fredags. Det är dags för er att dra er tillbaka.

Seså. Schas!

*****

Lätting

Idag har jag bara varit lat. Inte gjort någonting alls, i stort sett. Alltså inget att berätta om, egentligen.

Men, det är klart - jag kan ju meddela att jag börjar ge upp hoppet om broccoliskörd i år. Visserligen har de växt ordentligt. Men tyvärr har också någon börjat tugga på bladen. Massor av hål. Det liknar nästan fjolårets angrepp av kålmal. Konstigt nog har jag inte sett till en enda en av den sorten i år. I fjol svärmade de och satt överallt. Vi får se hur det går.

På eftermiddagen åkte vi hem till stan. Vi har en del att göra. Imorgon ska jag ha träff med läkare, eftersom jag begärt ett möte. Jag vill veta mer om vad som gäller för mig och mitt oroliga hjärta. Lite mer på lång sikt, alltså.

Sedan ska vi ju åka på svemester som kräver lite förberedelser.
Men det får bli en klipphängare.

*****

Nej, jag vet ...

.. att det inte är höst. Men man kan ju tro det, när man tittar ut över fjärden, som skummar gråvit. Det ser ruggigt ut, men skenet bedrar. Det är 18 grader och vi har härligt lä på vår tomt när vindriktningen är sydostlig.

Men inspirationen falnar. Vårt mest aktiva initiativ blir att ta bilen till Kängsön och fiket där, med inbyggd loppis. Det blir dock bara fika för oss och en stunds storögt iakttagande på det skyfall som passar på att nästan trumma hål i taket på serveringen. Att det kan finnas så mycket vatten i luften är rätt fascinerande, när man tänker efter. Men då får man ju tänka efter.

Och det skadar väl inte.

Kängsöns hamn

*****

Fyra tioliters ...

.. hinkar fulla med vatten hade vädret vräkt ner över tomten, när vi återkom till stugan efter ett par dagar i stan. Ja - per kvadratmeter alltså. Det innebär 67 200 liter på vår tomt. 67 kubikmeter, alltså. Vi behöver inte vattna på ett tag, tror jag.

Dagens fråga: Hur stor är vår tomt?

Under tiden du klurar på det kan du ju studera en sländblomfluga, som njuter av vår koreanska spirea.

*****

Nähä - ...

.. det var inget att göra. Det fick rätta till sig själv. Under uppsikt, förstås. Men fick också löfte om ett läkarmöte på måndag, då vi ska diskutera vad som finns att göra om problemet kvarstår.

Att få två arytmiattacker så pass nära inpå varandra har ju i alla fall hittills varit mycket ovanligt. Ibland har det ju gått år emellan, och ibland har attacken varat en kvart. Obehagligt är det i vilket fall, även om det inte är särskilt farligt.

Nu fanns ingen möjlighet till elkonvertering idag. Det kräver en del logistik. Jag fick en dubbel dos av min ordinarie medicin. Men det var mest som förebyggande, eftersom symptomen då redan hade försvunnit.

Jo, jag fick en kopp kaffe och en ostmacka också.

Sedan åkte jag hem.

Tack till härlig personal på akutintaget i Sunderbyn!

*****

Visserligen skulle jag ...

.. på ett återbesök på sjukhuset för att följa upp den elektrokonvertering jag fick göra i slutet av juni.

Men inte såhär!

Nu har jag legat på akuten  i snart fem timmar istället. Ny arytmiattack. Okul! Pulsen hoppar från 61 till 133 och det känns obehagligt. Men jag känner mig trygg. Ett par extra prover visar inga fysiska fel på hjärtat, inga tecken på infarkt  varken nu eller i förfluten tid.

Väntar nu på en ultraljudsundersökning och läkarbesked.

Skulle aldrig ha skrivit gårdagens inlägg.

*****

Här händer ingenting

Lugnt och skönt kanske man skulle kunna kalla det tillstånd som råder i min tillvaro för närvarande. Men det blir lite trist i längden.

Dagens höjdpunkt - ett fönsterbord på Friends med en god caesarsallad. Då fick man ju se lite folk i alla fall. Men inga bekanta. Inte en enda, vilket är rätt ovanligt.

Egenligen var de ungefär samma igår. Vi konstaterade när vi var ute på stan i olika ärenden att vi inte träffade någon som vi kände.

Men plötsligt - där står Anders i en korsning och säger morsning. Han som vi bland annat lånat lägenhet av i Tromsø. Som tyckte att vi kunde låna den fler gånger, eftersom det var så prydligt städat, när vi lämnade den.

Och vad händer två minuter senare? Jo, Ulla och Lars dyker upp. De känner också Anders, så plötsligt är vi fem bekanta allt som allt.

En stund senare passerar vi en uteservering. Och där sitter M.
 - Kan vi inte äta lunch nå'n dag?
 - Jo, gärna säger vi.

Ja, så händelserikt är det.

Man blir ju snudd på utmattad.

*****

På en port ...

.. i närheten av hemmet får jag plötsligt ögonen på den här bilden. I bilden finns också en så kallad QR-kod som leder mig till Luleå kommuns stadsarkiv. Jag trodde att jag skulle få en förklaring till om bilden föreställer just denna plats. Men tyvärr - jag kom bara till arkivets "grundsida".

Det skulle dock förvåna mig, om man på denna port satt upp en bild från något annat kvarter i Luleå, så jag drar nog själv den slutsatsen att detta föreställer kvarterets föregångare.

Trevligt initiativ.

Klicka på bilden, så kan du läsa skyltarna

*****

Dagens designpris

Denna gran är värd att uppmärksammas. Jag passerar den i stort sett varje dag. Har väl slängt ett öga mot den, men ändå inte insett att den är en riktig kämpe.

Någon gång i ungdomen har den legat ner. Men för att göra sig gällande bland de andra gelikarna, beslöt den att omvandla två grenar till "stammar" som fick sträva uppåt. Samtidigt gav den inte upp sin huvudstam utan kamp. Så nu har en gran plötsligt blivit tre.

Bra kämpat, säger jag. Dagens designpris blir det för den bedriften. Ett kreativt initiativ.







*****

Sedan sist ...

.. har hotellnäringen på Rånlandet fått tillökning. Eller tillskott kanske är ett bättre ord.

Härom veckan var endast fyra enkelrum upptagna. Idag på morgonen ligger sju gäster och gonar sig i sina sängar.

Det kunde säkert ha varit ännu fler, om inte en förslagen spindel hade varit framme och spunnit ett nästan osynligt nät över en flygel och därmed fångat upp inkommande gäster. Spindeln är nu avhyst.

*****

I sju decennier ...

.. har jag ofta varit ute i naturen. Som barn förstås genom mina föräldrars försorg. Men också i skolan.

Det var bärplockning. Det var fjällfärder. Det blev så småningom långvandringar i Sarek, Padjelanta eller någon annan av våra nationalparker. 

Svensken hittar ut mer än någonsin nu, när hemester och svemester blivit "inne" av nödvändighet. Och det är bra. Svensken i gemen är nog inte så naturorienterad. Många verkar rädda för den.

Men nu kallas det för skogsbad, och blir plötsligt tjusigt.

Jag kan bara konstatera att jag i så fall varit simkunnig sedan länge.

Dagens djupdykning

*****

Tips

Som vanligt står Godmorgon världen på i P1 till söndagsfrukosten.

Idag hade Ulrika Knutson en krönika, som verkligen leder till eftertanke. God lyssning!

*****

Tesen håller

Jag har skrivit om detta förr och jag blir lika fascinerad varje gång det händer.

Idag var tidningspromenaden ovanligt lugn och tyst. Undantaget var den rödhake som satt och gnisslade på samma ställe efter vägen som igår. Men i övrigt; inte ett ljud.

Vi vänder hemåt igen efter att ha fullgjort vår uppgift, och hinner gå någon minut.

Då hör vi en bil komma emot oss bakom nästa kurva. Den har snart passerat och försvinner. Men det blir inte tyst. För från andra hållet kommer nu, inte bara en, utan två bilar och kör om oss. Sedan blir allt tyst igen. Ja, förutom att vi i nästa ögonblick möter en tjej som är ute på motionstur. Men sedan blir det lugnt.

Just det där märkliga; det där flockbeteendet, det undermedvetna, som gör att på den lugnaste väg möter man aldrig bara en (1) bil.

Möter man en, så möter man tre.

Den tesen håller. Testa själv nästa gång som du är ute på någon mer ödslig väg.

Som sagt ... jag har skrivit om det förr.

*****

I lugnets tecken ...

.. går denna dag. Bara lite småpyssel. En tur in till samhället för att handla inför helgen. Lite trimning, där gräsklipparen inte kommer åt. Jo, vi har lite gräsmatta, eller grönmatta kanske man ska kalla den. Sammanlagt är det väl kanske 100 m² så det är inte läge för motorgräsklippare eller robot, precis. Handjagare ger fler poäng.

Men det var väl ungefär det som har hänt. Förutom att vi kollade in bastuns bro, som börjat svikta. Ställde diagnos - något måste göras och imorgon kanske vi opererar. Vi får se. Sämre väder är utlovat, så vem vet - det kanske regnar.

Finns det då inget annat som man kan se som ett lugnets tecken? Hurra - regeringen har insett att vattenskotrarna behöver striktare regler. Det har jag efterlyst länge. Hoppas nu bara att de tar i på allvar. Femtonåringar ska inte kunna köra omkring på havet, eller sjön, med fordon som kan komma upp i 100 km/tim. Utan utbildning, dessutom. Det säger sig självt att något måste göras. Kanske bara inte åt dem som kör - men de har väl föräldrar också, som borde kunna bötfällas.

Hoppas alltså på lugnet, även på den fronten.

*****

Inte är det alltid ...

.. lugn och ro på landet. I morse ringde vi Luleå kommun, för att få en indikation om när vår  avloppsanläggning ska ses över och tömmas. Det görs ju varje år, även om "tömmaren" tycker det skulle räcka med varannat. Men vi vill ha årlig tömning.
 - Jamen, nästa vecka nån gång blir det för er, svarade mannen på Lumire, Luleå miljöresurs. - Han ringer innan han kommer.

Okej. Då hinner vi röja kring anläggningen i god tid, tänker vi och går ut på dagens andra runda för att samla steg.

Vi hinner halvvägs när vi plötsligt möter, inte en utan två vidunder på skogsvägen, som dundrar iväg mot vårt område. Men vi är lugna. Till oss skulle de ju inte komma förrän nästa vecka.

Men när vi närmar oss hemmet igen, hör vi att något är på väg mot vårt håll. Det blir snabbt fram med trimmer och en snygg insats av mig, gör att killen hittar rätt i anläggningen.

Det är stressigt på landet.

*****

Först ...

.. sedan tidningspromenaden är avklarad med framgång, och till ackompanjemang av en envis rödhakesång, blir det dags för frukost.

Vi vinkar åt nya grannarna, som redan sitter och njuter den på sin terrass. Från Malå. De'du, Elisabet!
Nästa granne har inte vaknat ännu. Där verkar lugnt. Men när vi kommer förbi på återvägen sitter Jennie där och läser.

Så - nu är det dags för fil. Med hjortron.

*****

Logiskt

Dagens nyheter skriver om en Novusundersökning.

Och jag undrar; var finns nyheten?
En av fem är SD-sympatisör. Kan det finnas ett samband?

Det visste jag redan.

*****

Familj hemlös

Hyresvärdarna på Rånlandet utreder för närvarande ett fall av förmodad vandalisering av fågelbostad.

Det var när värdarna återvänt efter några dagar på annan ort, som de upptäckte att gästerna i flugsnapparbostaden försvunnit. Fasaden var riven och hade kastats ner på marken.

 - Jag tror att ungarna i och för sig var flygga, säger en representant för värdarna. Så det kan hända att de kunnat ta sig tiĺl säker plats.

Tekniker kommer dock att fortsätta sin besiktning av platsen.

Ägarna har vid ett styrelsemöte under eftermiddagen beslutat att återuppföra en ny byggnad på platsen, för att kunna hälsa familjen välkommen tillbaka nästa häckningssäsong.

*****

Luleå 14 juli kl. 21.25 - 21.54

Norra hamnen

Norra hamnen

*****

Dagens designpris ...

.. tilldelas denna molnformation, smyckad med en tornseglare. En av mina favoritfåglar.

*****

Uppenbarligen

Visst - det är tråkigt, trist, ledsamt, enahanda ... ja, det finns hur många negativa tankar som helst kring den pågående pandemin. Många drabbas hårt.

Men det finns också ljuspunkter. Sådant som vi kanske kommer att ha nytta av i både nära och framförallt kommande tider. Den nuvarande situationen har nog väckt en del bortdomnad medvetenhet till liv.

Kommer du ihåg skogsbränderna i Västmanland. Det var då vi plötsligt insåg att vi inte har beredskap för något så naturligt. För skogsbränder har alltid funnits. Orsakade av naturen själv ibland. Men nu är det väl oftare mänsklig aktivitet som får ta på sig skulden.

Och den dåliga beredskapen är heller inte någon annans fel. Vi fick ta hit flyg från Italien och Frankrike för att hjälpa till med släckningsarbetet. Polska brandbilar skyndade till med manskap och allt.

För skogslandet Sverige klarade inte biffen.

Nu håller våra styrkor på det där området att byggas upp igen. Brandbekämpningshelikoptrar har plötsligt dykt upp. 
-----

Nu har vi också tagits på sängen och kan plötsligt inse att vi inte har medicinska, eller rättare sagt vårdresurser i tillräcklig mängd, när vi råkar ut för en pandemi. Hoppsan! Inga munskydd! Inga krislager!
 - Nej - dom behövs inte i vår utvecklade tid.
Så tycks många ha resonerat någon gång i en inte alltför avlägsen dåtid.
Så kallad katastrofmedicinsk utbildning, ingår tydligen inte heller i läkarutbildningen nuförtiden. Det rapporteras i ett inlägg på DN debatt härom dagen. Hoppsan, igen!

Alltså - tänks det inte nuförtiden?

Uppenbarligen innebär kriser också fördelar. Det fick jag lära mig i ungdomen, nåväl - den relativa ungdomen. I alla fall i arbetlivet. Kris och utveckling av Johan Cullberg, var en bok som korsat mina spår vid något eller några tillfällen.

Boken finns kvar. Kriserna kommer också att göra det.

Några har vaknat. Kanske alla!
Uppenbarligen.

*****

En dov och kraftig ...

.. duns, ja mer en smäll fick mig vaken vid sjutiden i morse. Det lät nästan som en "köldknäpp", som man brukar höra när man är i stugan på vintern och temperaturen sjunker ner under -25 (vilket den i och för sig inte gjort särskilt ofta nuförtiden).

Men smällen fick mig att vakna till lite extra och jag var förstås tvungen att ta på mig morgonrocken för att göra en inspektion.

Och där låg den, under köksfönstret, och himlade mot mig, med det enda öga som jag kunde se. Den såg "halvdöd" ut. Blicken slocknade emellanåt. Näbben öppnades i flämtningar. Den ena vingen låg utbredd.

Ambulans, dvs. akutlåda och extra personal beordrades till platsen för nedslaget. Det såg ju rätt illa ut. Oron för att denna fågel skulle få rum i akutsalen. Kliniken har ju mest erfarenhet av småfåglar.

Jag gick lugnt fram - pratade lugnande med låg röst och sänkte mina handskbeklädda händer mot patienten. Enkelt kunde jag ta upp den, vika vingarna mot kroppen, hålla om den unga nötskrikan. Den reagerade knappt först. Men bara några sekunder senare öppnade den näbben och gav till ett gällt skrik. Jo, nötskrikor kan. Men jag höll den kvar tills den lugnade sig.

Slutligen satte jag den på en sten, där vi lagt några överblivna körsbär. Jag tänkte att den kanske ville smaka. Men den satt kvar och tittade på mig bara. Så jag gick fram till den och pratade en stund inför utskrivningen från mottagningen. Klappade den på huvudet.

Då blev det plötsligt fart. Ett par gälla nötskrikeskrik och en snabb flygtur upp i närmsta gran. Till synes helt utan problem.

Något tack för hjälpen fick jag inte.
Eller ???

*****

Dagen går ...

.. med en serie åskväder på rad. Det dundrar på rätt ordentligt ibland. Men riktigt nära kommer den inte. Regnet når i alla fall hit.

Det blir mycket soffläge. Man har ju en del att läsa. Man kan ta en slummerstund utan dåligt samvete. Det har jag i och för sig sällan, i det sammanhanget.
Alert får man vara någon annan gång.

Efter åskan.

*****

Kanske skulle skvallra

Genom köksfönstret ser jag en unge av större hackspett som sitter och äter från talgbollarna med god aptit. Hann dock inte få någon bild på den, eftersom den satt delvis skymd.

En stund senare ser jag ungen bli bortskämd. Mamma har dykt upp och hämtar mat från samma talgbollar, medan spolingen sitter och tigger. Kanke mamman inte har sett att lillpojken blivit stor och skulle klara sig själv. 

*****

Vad smakar bättre ...

.. en lördagskväll i solskenet på terrassen än muurikkastekt suovas, med grillad halloumi och nektariner?

Till rökt mat (mycket lättrökt i det här fallet) passar ett Cabernet-Syrah bra.

*****

Fixat

Så kom årsmötesdagen. Vi donade med förberdelser i god tid. Mötet skulle ju vara klockan 11. Tjugotalet sittplatser ordnades.

Vi lyckades bra med möbleringen. Så Coronaanpassat som möjligt. Jag tror faktiskt att deltagarna blev lite smått imponerade av organisationen.

Här valdes ny ordförande för de båda samfälligheterna. Efter 32 år på posten, hade Bengt avsagt sig omval. Jag förstår honom.

Ny ekonomiansvarig valdes också, eftersom Benke hade sagt att han inte ville bli omvald. Jag själv, däremot, står kvar som sekreterare.

Ett par nya arbetsgrupper bildades också. Med nya engagerade.

Foto: Benke
Själv sitter jag ju där och redovisar verksamhetsberättelser.

Sedan blev det kafferep. Och surr. Ett antal kanelbullar åkte ner i magarna. Vi bekantade oss med två nya stugägare, som också ville gå husesyn hos oss. Trevligt folk.

Snart skingrades alla och vi fick jobba med att återställa tillvaron till normalläge. Några regndroppar föll också. Men de var lätt räknade.

*****

Hur organiserar man ...

.. ett årsmöte i Coronatider?

Det är dags för en träff i samfälligheterna imorgon. Och mötet ska ske hos oss. Det har ju aldrig varit problem förr, men nu råder ju lite annorlunda förhållanden med krav på fysisk distans. Det betyder att vi måste sitta utomhus på terrassen. Men den är ju heller inte så stor.

Vördsamt har jag i kallelsen bett deltagarna att bara komma en person från varje hushåll. Det är ju lite trist, förstås. Men nödvändigt.

Nåja - det ska nog lösa sig. 

Bara vi nu kan lösa fikaserveringen, som är tradition efter mötet. Buffé - nej. Vi får agera servitörer. Miljövänliga engångskaffekoppar. Kaffeskedar tillverkade av returprodukter.

Och jag vill inte höra några klagomål.

*****

Någon form ...

.. av UFO landade på förmiddagen i centrala Luleå. En varelse sågs springa därifrån. Det var ingen grön marsian. Artbestämning oklar.

*****

Denna regniga dag ...

.. (Obs! Stark ironi riktad mot SMHI.) åker vi in till stan, för en del olika angelägenheter. Håret växer ju, till exempel. Och så passar jag ju på att hälsa på hos mina gamla arbetskamrater. De som blivit permitterade med 80 procent, och nu har hälften av dem blivit uppsagda. Visserligen har de flesta 6 månaders uppsägningstid, så det kanske hinner bli lite mildare konsekvenser framöver.

En av dem har dock drabbats extra hårt. Uppsagd från jobbet blev hon också av med sin bostad. Den brann upp tillsammans med fem andra lägenheter i huset. Helt bortom räddning. Inte en grej hann hon rädda. Inga möbler, kläder eller det värsta, inga minnen. Hon har nu fått flytta till sin mamma. Sönerna till sin far. Hemsk historia. Tur att hon är en positivt lagd person.

Jag känner mig priviligierad som inte behöver bekymra mig; fast inkomst, två bostäder och rätt frisk. Jag strosar vidare, tillbaka in mot stan i solen.

Vägkanterna blommar friskt. Folk är lediga. Uteserveringarna håller rätt standard, dvs. med rätta avståndet mellan gästerna. En grekisk taverna har uppstått i nere i södra hamnen.

Där ligger lyxbåtarna på rad i gästhamnen.

Sommarluleå är rätt fint.

Strandskator hittar mat i järnvägsparken

*****

Det där med ...

.. lupiner är ju rätt kontroversiellt.  Invasiva. Förstör växtsamhällen. Främmande art.

Jo, vi har lupiner. Men de är tydligen av en art som håller sig på mattan. De som syns här, har stått där åtminstone 15 år, utan att ta för sig särskilt mycket. Hörde begreppet ädellupiner en gång, men har inte stött på begreppet sedan.

Men snygga är de. Och färgerna skiftar från år till år. I år har en gulaktig och en lila variant dykt upp.

Hur har du det med lupinerna?

*****

Dagen kräver ...

.. förstärkt frukost.

*****

Flexibel

 - Nä, men då åker vi till stan, istället. 

Gårdagskvällens SMHI-prognos målade upp regn, regn och risk för kraftigt regn. Då kunde vi göra ärenden i stan istället.

Inte en droppe har fallit. Det är vindstilla och molnigt, men med solglimtar. 18 grader varmt.

 - Men va? Då stannar vi här.

Så fick det bli. Nu har vi klippt gräs och trimmat kanter, varit i Råneå för att handla, skött om broccoliodlingen och andra utesysslor.  

Tror att jag ska börja bojkotta SMHI.

*****

Dagens designpris ...

.. går till den mindre igelkottspinnaren. Snyggt mönstrad. Den här var också väldigt samarbetsvillig, som lät mig arrangera om vingarna, för att jag ville visa de orangemönstrade bakvingarna. Det gick inte helt, men lite blygsamt i alla fall.

*****

Rekommendation

Dagens Sommar med Betlehem Isaak. Det borde alla lyssna på. Inte bara för att hon är dotter till fängslade pappa Dawit i Eritrea. Utan också för att hon blottlägger så kallade kärnsvenskars bristande intelligens.

Dessutom spännande annorlunda och bra musik.

*****

Det gäller att passa på ...

.. gå och hämta tidningen så tidigt som möjligt idag. För här väntas gråväder och regn.

Det är bara 10 grader och frisk nordostvind över fjärden när vi går iväg. Väl en bit inne i skogen blir det lä och solen gör sitt bästa genom tjockt dis. Den värmer faktiskt lite ibland. 

På hemvägen piper telefonen till. Det är en supportförfrågan. Datafrågor. Jag ber att få återkomma. Jag är ju upptagen med att fotografera linnea i vägkanten. Sedan tänkte jag äta frukost också.

*****

Vid kvällsronden ...

.. kan jag konstatera att sammanlagt fyra gäster checkat in på hotellet ikväll.

Suck! Det är inte lätt i besöksbranschen i dessa tider. Jag hoppas på bättre beläggning inom kort.

*****

Vi tar oss ...

.. i kragen och åker ut till stugan i skogen vid havet, som vi vilat från i några dagar. Skyllt på vädret har vi gjort, när någon har frågat.
 - Va.! Är ni i stan?
Jo. Kyligt och regn. Då kan vi lika gärna ligga på soffan hemma, istället för soffan på Rånlandet. Kul att se lite folk också. Vi har ju en fin balkong med utsikt över stadsliv. Omväxling förnöjer. Särskilt i dessa tider när man ändå inte känner sig fri.

17 millimeter regn hade passat på att ramla ner under de dagar vi varit härifrån. Och nu har SMHI lovat att "solen kommer att lysa i eftermiddag". Jo, kanske någonstans i "hela norra Norrland". Ett område stort som Göta- och Svealand tillsammans. De två områdena delas ju upp i sydvästra, nordöstra, ölands inland (jo, det har faktiskt hörts), eller Skånes östkust. Detajerat så det förslår.

Nåväl. Nu ligger jag här på soffan. Klockan är halvtre och jag väntar på solen.

*****

Det var precis när ...

.. jag knölade ihop gårdagens kalenderblad som jag lade märke till fredagens namnsdagsbarn. (Varför heter det -barn, förresten? Namnsdags- och födelsedags-.)

Den Aurora jag känner till var definitivt vuxen. Inte för att jag vet hur gammal hon var, när hon tog hand om nioåringarna i klass 3 i Lövskataskolan 1958. Men vi säger väl övre medelåldern.

Aurora Strömberg hette hon. En bestämd, elegant dam med stor integritet. Med mild, men ändå järnhand styrde hon både i klassrummet som utanför. Hon var respekterad.

Vi hade vårt klassrum i ett hörn. Dörren ut till korridoren fanns på kortväggen, bakom klassen. Dåtidens disciplin krävde lydnad. Inte bara av oss. Fröken (fast hon var gift) var ju också tvungen att följa regler.

Det ringer till rast vid ett tillfälle, när det blev lite fel.

 - Stå upp! Marsch!

Här blev det lite virrigt i klassen. Hon glömde ju "helt om". Alla tog i alla fall beslutet att vända sig mot dörren.

Utom jag, som gick baklänges.

Det uppmärksammades av fru Strömberg.

 - Bert stannar här! Ingen kräftgång, tack.

Och så ådömdes jag raststraff, vilket betydde att jag inte fick gå ut. (Nuförtiden skulle det väl ses som en förmån.)

I vilket fall, trots min trots, kom jag under terminen att röstas fram som "Lövskataskolans artigaste elev" av mina kamrater. För det blev jag vederbörligen diplomerad vid skolavslutningen. Det var Lions club som stod för det initiativet. Vet inte vad jag kände. Stolthet - njae. Generad - snarare. 

Men man ställde ju upp för Aurora. Hon var nog stolt.

Där står jag och rodnar. 

*****