När man kommit upp i ålder som jag, så förstår man ju att ens framtid inte är så himla lång. Så är det bara. I dagens program (nä - inte podd, vad nu skillnaden är) pratade
Spanarna om att framtiden kommer rusande mot oss.
Och jag funderar över, om det inte är det vi egentligen vill och önskar. Det kan vara ett skapat behov. Vi påverkas förmodligen av vår omvärld mer än vi anar, oavsett vad du själv påstår. Det är ju det som kommersialismen lever av. Själv värjer jag mig så gott det går.
Utmärkta exempel är alla dessa "träjlers", eller trailrar som SAOL vill att det ska heta. Jag retar mig ibland till bristningsgräns på de där snuttarna ur kommande program, som ibland får ta plats i alla pauser mellan programpunkterna i TV. Och något sorts tvångssyndrom måste det finnas hos de som producerar. För även om en direktsändning dragit ut lite på tiden, utöver schemat, så nog sjutton ska träjlarna in. Till varje pris. Till mitt tålamods gräns.
Andra exempel finns i radion. Det har hänt att t.ex. väderrapporten huggits av innan den är färdig, för att det ska informeras om vad
Ekot om någon minut ska innehålla. Och när
Ekot väl drar igång, så är det första man får höra ... just det - rubrikerna på vad sändningen ska innehålla.
Ett annat exempel är den nya filmen av Amanda Kernell -
Charter -, som jag nu hört om i ett par veckor. Det har visats snuttar, intervjuats, och pratats om den i allt från
Go'kväll till olika kulturnyhetsprogram i både TV och radio. Den har till och med recenserats. Premiären däremot, den har vi fått vänta på till ikväll. Vadan denna brådska?
Ytterligare ett filmexempel. Henrik Schyfferts
Spring Uje, spring! har jag också fått höra en hel del om sedan någon månad tillbaka. Den har premiär den 20 mars! Eller skulle ha haft. Nu ska den inte komma förrän i höst.(!!!)
Hallå, alla psykologer och terapeuter. Ni har en ny uppgift att ta tag i. Det måste finnas en stor marknad för er på det nya området eller diagnosen: Framtidsinkontinens.
*****
