Rörigt

Arlanda flygplats måste vara den sämsta i landet, när det gäller logistik. Jag har undrat över hur det kan vara så illa. Den fungerar helt enkelt uselt för det mesta. Det är inte lätt att orientera sig där. Skyltningen är ofta förvirrande och förvillande. Avstånden är långa mellan terminalerna. Men vi tog oss hem till slut. 

Vårt plan skulle avgå 15.00. Vi var ute i mycket god tid, för vi planerade att äta lunch på något av flygplatsens alla ställen. Redan vid 13-tiden checkade vi in efter att först ha undrat vilken terminal vi skulle resa ifrån, bråkat med en incheckningsautomat som inte ville skriva ut bagagelapp mer än till mig. Benke blev utan, och fick ställa sig i lång kö för att skicka iväg sin väska. 

Vilken gate vår flight skulle avgå ifrån fanns inga uppgifter om. Vi tänkte att det vore bra om vi kunde hitta ett matställe i närheten. Men avgångsskärmen var tom på information. Så kom ett meddelande via SMS. Norwegian beklagade att vår avgång skulle bli 15.30 istället för 15.00. Nåja - tänkte vi. Det var väl inte hela världen. Och plötsligt fick vi veta att den skulle gå från D12. Vi drog oss ditåt.

Tio minuter senare kom ny information. Nu skulle vi åka från E8. Dessutom kom information om att vi nu skulle åka klockan 16.10. Nu från E6. Många var förvirrade, då en del inte verkade få meddelanden, utan bara undrade vart alla som satt och väntade vid gaten skulle gå. 

För ytterligare tio minuter senare kom ett nytt meddelande. Flighten skulle gå 16.10, men nu från F34. Såååå långt åt det andra hållet. Det blev till att traska en halv kilometer (eller mer) längst bort i F-piren, bara för att där få veta att avgångstiden nu var 16.30.

För att summera: Ombordstigning startade kl 17.00. Visserligen från just den sistnämnda gaten, men där kunde inte vårt plan ansluta. När det så småningom blev ombordstigning fick vi gå ut i snöslaskyran i motvind och promenera en bit över plattan för att ställa oss i kö nedanför trappan upp till planets ingång. 

Väl inne i planet fick vi sedan vänta och vänta och vänta. 17.35 startade vi och landade 18.45 i Luleå, bara för att stå och vänta på bagage i en halvtimme. 

Bussen in till stan gick på rätt tid och strax före På spåret klev vi innanför dörren därhemma. Istället för 16.30 som det var tänkt.

Tror jag tar tåg nästa gång. 

Nä'visst'nä. De går ju knappast heller. 

*****

Vår dåliga standard

Svenska tåg är en sorglig historia. Standarden ofta usel, i alla fall på nattågen. Priserna för resa är skyhöga och helt otroliga ibland. Försökte själv boka biljett till Stockholm förra sommaren. En enkel biljett för två personer i sovvagn skulle ha kostat mer än 6000:- kronor. Det fick bli flyg.

En ledare i dagens DN är läsvärd. Det är Lisa Magnusson som resonerar kring resande både med flyg och tåg. Jag hänger med till 100 procent i hennes resonemang. Det komplicerade flygandet, med incheckningstider, säkerhetskontroller, dyr mat på flygplatserna, med mera. Och dessutom hamnar man oftast på en flygplats mitt ute i ingenstans, som kräver en ansenlig marktransport. Tåg, däremot, går från stadens centrum till stadens centrum. Inte släpper de ut några farliga substanser i miljön heller.

Men det krävs att staten tar itu med infrastrukturen kring tågen - vilket borde ha gjorts för decennier sedan.

Artikeln är kanske låst för ickeprenumeranter.

*****

Låt själen hinna med

Rubriken hämtad från tidningen Vi, som idag överraskar med ett specialnummer. Ett magasin som bara handlar om tåg. Tåg ur alla synvinklar. För arbete och för fritid. Tågluffning och sightseeing. Och hur blir framtiden. Ska vi ha snabbtåg? Nej, låt själen hinna med, tycker Unn Edberg, chefredaktör.

Själv skulle jag åka betydligt mer med tåg om bara möjligheten ges. Men standarden på våra nattåg är nu usel, enligt många. Senast såg jag ett reportage om en kvinna i Arvidsjaur, som beslutade åka tåg till Stockholm, köpte en singelkupé med egen dusch och toalett. Det var ingen rolig läsning. Smutsigt och trasigt i kupén. Och dyrt. 3000 kronor för en enkelbiljett. Ja, då blir ju flyget billigare.

Operatörerna SJ och Vy skyller ifrån sig. Men SJ kryper faktiskt till korset och erkänner att underhållet på vagnparken halkat efter. Det beror på att de för tio år sedan trodde att tågåkandet skulle minska, och sedan kom pandemin som spiken i kistan. 

Nu har det visat sig att tåget vinner framgångar vad gäller kunder, och det i en större omfattning än vad man kunnat ana. 

Så nu gäller det att ta tag i saken. Bygg ny infrastruktur. Norrbotniabanan borde ha varit klar nu, men vi får nog vänta 10 år till. 

Idag läser jag också att all tågtrafik mellan Skåne och Göteborg kommer att ställas in under sommaren. Juni, juli och augusti. För att underhålla banan. Lite segtänkt, tycker jag. 

Stolt. Och har anledning till det.

I specialnumret av Vi läser jag också om järnvägen i Ukraina.

Den funkar. Trots krig.

*****

Finland går före

Kommer du ihåg inlägget om tåg för en tid sedan? Där diskuterade vi priser och jämförelser med flyg och framförallt med Finlands järnvägar.

I bästa Kunskapskanalen går nu en serie (Jag tror den gått förr också.) som heter Natursköna järnvägsresor i världen. Igår visades ett avsnitt, som berättar ungefär det jag skrev i mitt inlägg, nämligen hur järnvägen i Finland fungerar. Statlig och inte utsatt för privata experiment, som i Sverige med känt resultat. IG, alltså.

I programmet får vi följa med på en resa från Helsingfors till Kemijärvi, en sträcka på cirka 100 mil. Fräscha tåg. Panoramavagnar. Utmärkt restaurangvagn. Lekvagn för barnen, med mera. Året om i kall vinter med snö. Här i Sverige ställer vi ju in om det hamnar löv på banan. Och standarden på våra tåg vittnar snarare om fångtransport istället för behaglig resa. Jag tänker nu närmast på nattågstrafiken från norr till söder och vv. I södra Sverige är det väl något bättre standard. 

Tyvärr är det bara dagtrafik vi får följa. Det var ju det natursköna vi skulle se. Här får vi också lära oss om de större städer och orter vi passerar. En del krigshistoria också. Men det hade varit kul att få följa nattågstrafiken lite också. Den lär vara perfekt.

Se det strålande exemplet här.
 

*****

Tomprat

Jag gillar att åka tåg. Eller snarare gillade. För i mina trakter är det ingen barnlek. 

Idag hörde jag en intervju med SJ:s VD Monica Lingegård, som mycket kom att handla om deras kris med bemanning; brist på lokförare bland annat. Intervjuaren koncentrerade sig också på prissättningen. Det är dyrt att åka tåg, kostaterade hon. Varför?

VD:n försökte hela tiden hävda att priset var 450:- Stockholm - Göteborg. Och detta var den sträcka hon envist återkom till i hela intervjun. Jag blev bara mer och mer irriterad.

Här har vi inte ens SJ som operatör. De har svikit oss för Norrtåg och norska Vy. De förra har hand om "lokaltrafiken". Och med lokaltrafik i detta enorma landområde räknas 30-milasträckan Luleå - Umeå, eller 50-mila upp till Narvik. 

Norska Vy tar hand om fjärrtrafiken söderut mot Svealand. 

I somras planerade vi att åka tåg till Stockholm. Det föll. Priset var förstås inga 450:-, det har jag full förståelse för. Här gäller ju nattåg, med sovvagn eller liggvagn. Vi föredrog sovvagn. Egen kupé. Priset för enkel resa uppgick till hårresande 6200:- för två personer. Enkel resa!!!

Så det blev flyg.

Å andra sidan vete sjutton om vi hade vågat ta tåget ändå. Maskinparken är minst sagt eftersatt. Järnvägen likaså, och det har inneburit många oregelmässigheter den senaste tiden. Senast igår var tåget från Stockholm tre timmar försenat. Anledningen var en uppförsbacke norr om Umeå, som tåget inte kunde ta sig uppför på grund av blöta spår. (??!!!)

Sverige är ett u-land när det gäller tåg. Det har vuxit fram efter att någon borgerlig regering fick för sig att tågtrafiken skulle konkurrensutsättas. Som enda land i Europa, och med inspiration från Storbritannien. Där blev det snart ett fiasko, vilket vår regering aldrig observerade, utan raskt klev vidare i klaveret.

Och apropå regering, så har vi fått en liknande modell efter årets val, så det ser inte ljust ut. Det stora projektet Norrbotniabanan kanske går i graven också. 

Se här!

Så att hela landet ska leva är nog bara tomprat.

*****

Här kan du lyssna på intervjun med SJ:s VD Monica Lingegård

Prioriteringar

Jag blir oerhört provocerad när jag läser dagens tidning.I södra Sverige pratas det om investeringar i snabbtågsjärnvägar, så att man ska kunna åka från Stockholm till Malmö på två och en halv timme, eller till Göteborg på två (idag tar det tre). Vad det nu skulle kosta har jag ingen aning om, men miljarderna skulle rulla. Till vilken nytta. I och för sig finns det ju problem med järnvägstrafiken i den landsänden, men det beror väl mer på bristande underhåll. Och varför ska man ha så jädrans bråttom i alla lägen?

Sedan finns en annan landsända som skriker efter bättre infrastruktur. I julhelgen satt inte mindre än 400 personer fast i ett tåg, på en station i Västerbotten. De som skulle norrut till Luleå och Kiruna blev upp till 14 timmar försenade.  Det berodde på en felbedömning av en godstågslokförare, som råkade köra mot rött ljus, kom på det efter några meter, men blev stående och blockerade linjen. 

Tågoperatören Vy, som står för nattågen verkar något amatörmässiga, när det gäller att ta tag i besvärligheter i trafiken. Å andra sidan är maskinparken ärvd och skruttig i mångt och mycket. Där behövs också insatser. 

Jätteinvesteringar i nya företag. Landets tyngsta transporter, malm och stål, som ger ofantliga rikedomar till Sverige.

Men här får det tydligen inte kosta några miljarder. Visserligen har man nu beslutat om att bygga Norrbotniabanan. Faktiskt! Men det har suttit väldigt långt inne. Och jag tror inte det kommer att vara klart under min livstid. 

I Finland går tågen som tåget. I hela landet. Moderna tåg, som klarar snö (hör och häpna). Föredöme. 

Strunta i snabbtågsbanor i sydsverige!

Felprioriteringar kostar också.

Tänk på det!

*****