Litterär scen

Så debuterar hösten med Kontext igen. Det är en serie litteraturkvällar på vårt mindre kulturhus Ebeneser. 

Ikväll med något annorlunda innehåll. Vanligtvis handlar det om skönlitteratur. En författare presenteras och intervjuas på scen. Denna gång var det natur det handlade om. Fjällnatur, eller rättare sagt urskog på kanten av fjällvärlden. Tomas Öberg (känd radiomänniska) i samarbete med Jan-Erik Nilsson, fotograf, har producerat en vacker och tänkvärd bok om en naturtyp som är väldigt känslig. Inte bara för människans inverkan, utan också för klimatförändringarnas framfart. 

Tomas Öberg inledde kvällen med bildvisning och presentation av boken. Den innehåller även ljud. Nämligen QR.koder, som innehåller inslag av musik och andra ljudillustrationer. 

Boken heter Fjällrand; de krokiga tallarnas land.

*****

Ännu en ...

.. titel avklarad. Snöblind (eller Snörlind, som den började kallas här hemma, p.g.a. layouten på omslaget) av Ragnar Jónasson utläst.

Vad ska jag nu tycka om den? Jo, rätt trivsam. Miljön bra beskriven. Känslan av isolering. Möjligen lite rörig. För många inblandade. 

Jag skulle inte kunna svara på hur personerna "hänger ihop" nu sedan jag stängt igen boken och lagt den i hyllan. Jag skulle nästan inte heller kunna berätta vem som var skyldig, eller till vad.

Men trevlig läsning i stunden. Jag gillar ju Island.

*****

Så blir det Island igen

Jag gillar Island. Det lilla behändiga landet som ligger därute i havet  i väster. (Höll på att skriva där uppe i norr. Men vi i Norrbotten lever nordligare till största delen.) 

Det har blivit en del besök där genom årtiondena. Alltid lika trevligt, och jag hoppas jag får komma dit igen någon gång. 

 

Nu blir det Island litegrann igen, i alla fall. En ny bok. Snöblind av Ragnar Jónasson ska få ta mig dit. "En isande, fängslande thriller", skriver Washington Post. 

*****

 

 

Här går det undan

En bok till på traven av nyligen lästa. Den var luftig och lättläst, även om den handlade om allvarliga och livsviktiga saker. Man måste få leva som man själv bestämmer om det inte är direkt skadligt för en själv eller någon annan.

Här kommer två unga män till den insikten. Inte enkelt. Mycket funderande. Fram och tillbaka. Ska jag våga? Vad händer nu? Vad ska alla andra tycka? 

Det får vi veta när himlabranden uppstår.

Klart läsvärd

*****

Ny bok

 - Den stod på ungdomshyllan, sa tjejen i bokhandeln. Det var därför du inte hittade den därborta.

 - Men så gammal är jag inte, sa jag. Jag tar den.

Hon skrattade.

Det var en bok av den samiska författaren Moa Backe Åstot, som jag hade läst om i något sammanhang och noterat. Dels för att det är rätt ovanligt att få samiska perspektiv på saker och ting via skönlitteraturen, och dels för att intrigen lät spännande. Ovanlig kärlek. Finns det homosexuella renskötare/-ägare? Frågan ställs i början av boken. 

Ett par kapitel avklarade.

*****

Uppdatering: Boken recenserades i tisdagskväll (04 maj) i Go'kväll, med stora lovord.

Till handlingarna

Den trogne läsaren av Max Seeck fick platsa i hyllan från och med idag. Vet inte vad jag tycker om den. En rätt rörig historia skriven i korta kapitel (110 stycken, för att vara exakt.) på bara två tre sidor, ja - ibland ännu kortare. Scener, som gjorda för en film. Kanske är det författarens avsikt. Och bokens titel förstår jag inte riktigt meningen med.

Visst är den spännande på sitt sätt ibland. Huvudpersonen kriminalkommissarie Jessica Niemi, blir kallad till en känd författares hus utanför Helsingfors, där författarens hustru hittas mördad, men arrangerad sittande vid ett bord och med en tillfixad min i ansiktet, och iklädd en tjusig klänning. Vad var det som hade hänt? Den kände författaren hade också skrivit en bok, där en sekt pysslade med häxkonster. Han var nu dessutom spårlöst försvunnen. Mordscenen i huset var uppbyggd efter en historia i boken. Och snart dyker fler fall upp.

Vad Jessica plötsligt gjorde i Venedig fick jag inte helt klart för mig. Inte heller blev jag klok på de hallucinationer hon ibland drabbades av, eller nattliga drömmar. Varför hon hade två lägenheter förstår jag inte heller. 

Men - försök du också. Den är välskriven.

*****

Så var det dags ...

.. för en ny bok. Denna gång en finsk kriminalroman. Det måste vara min första från grannlandet. Vanlig skönlitteratur har jag förstått stött på och läst, men aldrig den här genren. Författarnamnet låter heller inte särskilt finskt; Max Seeck. Men han är tydligen rätt framgångsrik, vilket man får veta om man läser omslagets flikar. Miljön är i vilket fall Helsingfors, som också är författarens hemort.

En thriller är det, enligt baksidestexten. Med seriemord, ja till och med häxkonster. Kan det kanske vara fler än en gärningsman? 

Ja, vi får se.

 

 

*****

Mera rabatt

Bokrean måste jag ju kolla. Det var jag inte ensam om att göra. Jisses vad mycket folk som gick och botaniserade bland bokborden. Hörde också i radion idag att den skrivna boken verkar hålla sina ställningar. Det lästa ordet lär ju också var det som stannar längst i minnet.

Glädjande var också att jag såg många ungdomar, som gick och bar på små boktravar och diskuterade och rekommenderade böcker för varandra. Ett gott tecken, tycker jag. 

Själv fyndade jag alltså inte bara i mataffären idag. Det blev också tre böcker. Men egentligen fyra. Malin Persson Giolitos volym innehåller nämligen två romaner; Bara ett barn och Bortom varje rimligt tvivel. Jag har inte läst något av henne tidigare, men har hört en del gott om hennes författarskap. Hoppas det stämmer.

Ålevangeliet har låtit tala om sig en hel del. Jag har inte satt mig in i vad det egentligen handlar om. Boken fick ett av Augustpriserna 2019. Fakta och filosofi har jag uppfattat som tema i denna bok.

Bok nummer tre 1794 är en fortsättning på Niklas Natt och Dags förra bok som följaktligen hette 1793. En kriminalroman som handlar om just dessa år, med skildringar om livet i Stockholm på den tiden. Spännande och skrämmande. Jag hoppas den här är lika bra som den förra. 

Och billigt blev det. Inbundna böcker till pocketpriser.

Nu har jag mycket att hugga tag i efter den bok jag håller på med just nu. (Se högerkanten här i bloggen!)

Kul om du läst något av dessa böcker. Berätta gärna vad du tycker. Men spoila inte, tack!

*****

Testamente

Hur gör man när man skriver en bok? Den frågan var väldigt aktuell ikväll. Författarinnan Nina Wähä gästade Kontext ikväll. Kontext är en serie litteraturkvällar som äger rum på kulturhuset Ebeneser här i stan, sisådär en gång i månaden.

Nina Wähä är den som är författare till den bok jag läser just nu. Testamente. Den handlar om livet hos en familj i finska Tornedalen. En barnrik familj. 14 syskon, en mor och en far, och deras livsöden. Ja, i alla fall deras öden under 70-80-talet.

Boken är episodiskt skriven. Den handlar om alla personers små individuella liv. Liv som naturligtvis är sammanvävda till en del. Men också liv som levs runt om i Sverige och Finland. Barnen flyttar ju hemifrån. Inte alla, men de flesta.

Den är som en film. Scener växlas ständigt. Underhållande. Tragiskt. Roligt ibland.

Nina berättar också att det egentligen var "noveller", som hon till slut beslutade fick bli en roman.

Ännu har jag inte läst ut den. Men jag är på god väg. Det är en bok som man kan ströläsa då och då, eftersom det inte finns någon genomgående handling. Visst det finns en grund och det är barnaskarans föräldrar, som förstås får representera en sorts kontinuitet.

Välbesökt kväll. Ett glas vin. Några bekanta i publiken. Trevligt.

*****
Läs om ett annat författarmöte.
Eller om ytterligare ett. 
För att inte tala om detta.

Soppa

Jag har flera gånger reflekterat över att det blir vanligare och vanligare med människor som pratar fort. Fortare och fortare. Och nej - det är inte hörseln det är fel på. Folk slarvar i allt större utsträckning. Ett exempel som jag kommer på direkt är Frida Hansdotter, slalomåkerskan, som vid intervjuer har en hastighet som hon hellre skulle försöka överföra till skidorna. Då skulle hon bli ännu duktigare.

Nu får jag höra att en del så kallade strömningstjänster kommer att erbjuda sina abonnenter att reglera hastigheten på ljud och bild. Öka den alltså. Upp till 150% sas det i ett inslag i P1 morgon i morse.

Jag förstår att vissa kan uppskatta det. För jag förstår att många vill se sjuttielva avsnitt av en serie på en helg. Helst. Visserligen från olika serier, men ändå. Men hur ska man annars hinna?

Vad jag däremot inte förstår är hur mycket av det man ser som fastnar. Eller är det bara det kontinuerliga bruset man vill åt?

Tänker bland annat på recensenter, som glatt redovisar sina intryck av någon elvaavsnittsserie, som inte ens har kommit ut till allmänheten. Hur går det till? Samtidigt kan de sitta och berätta om "den där andra serien" som snart kommer på HBO. Den första gick ju på Netflix.

Den där uppsnabbningen erbjuds tydligen också för ljudböcker. Och även där undrar jag vad som blir kvar i hjärnan. Om man nu verkligen har uppfattat något. Egentligen.

Själv prenumererar jag varken på Netflix, HBO, Via Play eller andra liknande tjänster. Inte heller lyssnar jag på ljudböcker. Jag gillar inte att sitta med öronproppar, avskuren från omvärlden. Till det är jag alldeles för nyfiken på vad som händer i omgivningarna. Jag ser ofta hur folk går omkring, totalt avskärmade. Visst finns det en del fördelar med t.ex. ljudböcker också. Men i rätt sammanhang.

En forskare nämnde också att det lästa ordet skapar bättre associationsbanor i hjärnan. Banor som är nyttiga för oss. Stärker vissa förmågor till tänkande. (Kanske motverkar demens, tänkte jag, men det sas inte.) Jag vet också att jag läst att man lär sig mer om man skriver anteckningar för hand, t.ex. under en föreläsning. Hjärnan aktiveras på ett positivt sätt.

Så jag håller mig till ett begränsat utbud av TV-serier, läser böcker på papper och löser ett och annat svårt korsord.

Soppa kan jag laga till lunch.
Eller middag.

*****
Uppdatering: En inringare till Ring P1 nyss påpekade att öronproppar kanske är inblandade i olyckor vid obevakade järnvägsövergångar. En förare, eller annan trafikant kanske inte observerar/hör tåget, eller tågens signal, som är obligatoriska vid varje övergång. 

Näe, Jan Guillou, ...

.. nu fick det vara nog. Jag har uppskattat ditt 1900-talsepos. Särskilt de första böckerna i serien. Men nu tog det stopp. De som dödar drömmar sover aldrig blev för trälig. Vissa avsnitt skummade jag bara. Det var mera facklitteratur än skön dito.

Och på sidan 368 tog jag beslutet. Jag lämnar dig. Jag gör slut. Åtminstone för den här gången. Sedan får vi se.

Kanske rycker du upp dig.

*****

Bokbål

Kristina och Benke sorterar och bär till containern.

Nu blev du skraj, va? 
 - Tänker dom bränna böcker, frågar du, och tänker på gångna tiders illdåd.

Näst intill. Det rensas i husets bibliotek, som svällt över alla bräddar den senaste tiden. Det finns små "bibliotek" på två ställen här i bostadsrättsföreningen. Från början stod en hylla i korridoren vid bastun och förråden. Nu är det tre hyllor. Fyllda till bristningsgränsen.

Men det är lite känsligt med böcker. Meddelande har gått ut till samtliga boende om att rensning kommer att ske. Varsågod och hämta det du vill spara. Ingen kom.

Så nu åker det iväg. Inte allt. Ett visst urval görs. Så nu har vi en hylla kvar, som är fylld. Och en stor som väntar på nya bidrag. För det är en trevlig idé med bibliotek.


*****