måndag, juni 17, 2019

Nu förstår jag

Så har vi påbörjat en ny vecka. Midsommarveckan. Med förväntningar om finväder, god mat och kanske dans och sju örter under kudden. Traditioner kan behövas. Skönt att någonting är sig likt.

För jag måste säga att jag tycker att världen är rätt skruvad nuförtiden. Vansinnet sprider sig på olika områden, politiskt, nationellt såväl som internationellt. Konflikter här och konflikter där. Tokerier som man ofta häpnar över, och undrar om det verkligen är sant. Det är som att hela mänskligheten har förändrats på bara några år.

Jag behöver kanske inte gå in på detaljer, men tyvärr så ser jag inte framtiden särskilt ljus. Tack och lov har miljöfrågorna äntligen kommit mer i fokus än någonsin. Kanske är det försent, men vi kan ju alltid försöka göra något åt vår värld. Det lilla var och en kan göra är värdefullt.

Men hur har det nu blivit såhär. Kan det vara plasten? Haven fylls av skräp. Sopor dumpas lite här och där. Plast bryts ner; så är det. Men det går långsamt. Slutligen blir det så kallad mikroplast. Den försvinner inte. Den vandrar runt i näringskedjan. Fisken äter plast. Vi äter fisk. Mikroplasten hamnar i din mage. Sedan kanske den vandrar vidare in i din kropps alla skrymslen. 

I veckan kom en rapport som berättar att vi antagligen får i oss ett kreditkort i veckan. Ett nytt inslag i midsommarmenyn.

Alltså - vi tuggar i oss motsvarande ett helt kreditkort! 52 stycken om året. Sätter det sig någonstans i kroppen, tro. I hjärnan, kanske?
Selfie?

Kanske har vi en ledtråd där. Snart är vi som badankor allihop. Lite gulligt. Men jag tror inte det är bra i längden.


Vansinnet lär fortsätta. Kvack kvack.

*****
Här finns två artiklar, där du kan fördjupa dig. 
Nr 1 från DN (Kanske bara för prenumeranter.) 

Båda artiklarna är rätt likartade.






söndag, juni 16, 2019

Generöst

För precis en månad sedan svedjebrände jag en del områden på tomten. Slänten ner mot havet, som i juli ger rikligt med ängsblommor.

Vägkanten längs vår infart brändes också av vid samma tidpunkt. Det ser svart och trist ut någon vecka.

Och nu efter fyra veckor ser det ut såhär:


Hela sträckan grönskar. Åkerbären står i blom. Orkidén som vi är så stolta över, har börjat skjuta sina fläckiga blad.

Naturen är givmild.

*****

Skärpning

Så händer det igen. Har svensken verkligen ingen smak? Förra året och förrförra dråsade hyllorna av drivor med rån. På sommaren. Även i år ligger drivorna djupa längst ner i skeppen. Och rån vill jag ha. Så det är väl bara att ta för sig, tänker jag.

Men jag vill inte ha bleksiktiga vaniljditon. Eller chokladfyllda. Det ska vara Citronrån! Ska det vara så svårt att fatta?

Inte på Coop. Inte på ICA. Jag fattar inte. Är det citronbrist?

Nåja. Jag får väl kontakta någon langare. Som i fjol.

Jag får väl nöja mig med amatörvarianten tills vidare.

*****

lördag, juni 15, 2019

3000


Vi tog en tur till stan. Lördag och folkliv även idag. Igår studentstoj. Idag Pridefestival.

Vi var drygt 3000 i paraden i år. Inget rekord, men det imponerar ändå. Glatt och trevligt. Musik och dans. Träffar bekanta. Mest utanför tåget, bland åskådarna.

Inga intermezzon med nazistgrupper. Polisen hade förstärkt, visa av fjolårets incident.

Luleås pride imponerar.

*****

Stoj

Ja, det där norrfönstret som porträtteras i föregående inlägg finns förstås i stugan på Rånlandet.

Vi åkte ut från en studentstojande stad efter lunch med Lena.




*****

Stilla natt

Fönster mot norr. I många trakter ingen attraktiv egenskap. I alla fall inte i mäklarannonser.

Men bor man i min del av världen, kan man vakna vid ettiden på natten och se en ny "tavla" på väggen. I det här fallet del av skorstensmuren.

Givetvis öppnar jag mobilen, tar några bilder. Stänger av, och sluter ögonen på nytt.

Ögonblicket finns ju kvar.


*****

fredag, juni 14, 2019

Ingen idé

Här försöker man komma undan. Resa bort och få lugn och ro, när man fyller år.

Men, men ... inte funkar det! Någon kalenderbitar(f.d.-)kollega "slår larm" i sociala medier, och så är det hela igång. Gratulationerna strömmar in. Egentligen är det väl kul, men det ställer ju till att man får sitta och tacka hela tiden.

Alltså gjorde jag inte det, utan skrev i slutet på dagen ett inlägg, där jag tackade för alla gratulationer. Kollektivt, alltså.

Vad händer då? Jo - då rasar det in ännu fler. De som har glömt, eller missat kommer med förseningsursäkter dagen efter. Och sen har man bara att lajka sjuttielva inlägg.

Nej, jag är inte sådär negativ, egentligen. Man får ta det, när nu tillvaron fungerar så.

Och tro mig. Jag har inte mitt födelsedatum offentligt på t.ex. FB.

Men hur det än är, så sprider det sig. Från kolleger på mitt jobb på 80-talet kommer kort. Från ICA kommer en princesstårta. Från SIFO (Jag är med i SIFO-panelen) kommer grattis och tips på att lösa in mina poäng till biobiljetter, eller trisslotter. På hotellet där jag bodde på Rhodos springer städerskan ikapp mig i hotellkorridoren.
 - Mister Bert. Mister Bert.
Jag stannar förstås till och tar emot den utsträckta handen. Sedan fick jag kram och kindpussar.
 - Congratiulations. It's your birthday today.

Senare på dagen, när vi kommer hem till hotellrummet, står en flaska exklusiv olivolja på vårt bord.

Och inte nog med det. Som för att försäkra sig, skickade hotelldirektören även ett mail:


Så det är ingen idé att man försöker ta det diskret.

Nu är jag hemma igen. Och firandet är slut.

Tror jag.

Jag är i alla fall nöjd.



*****

torsdag, juni 13, 2019

Ögonblick i Grekland

Några bilder i förbifarten.






*****

Besviken

Så skulle vi då få uppleva något speciellt. Ett besök i Petaloudes. Fjärilsdalen.

Där svärmar en speciell fjäril i tusental på somrarna, lockade av saven i träden.

Såg vi några? Jo, med betoning på ordet några! En av kändisarna lyckades jag få på bild, men hens fyra kamrater, som satt alldeles intill, försvann så fort jag fått in skärpan. Skärpa och skärpa, förresten.

Citronfjärilen var lite mer poseringsvillig.

Men, som sagt. Lite turistfälla blev det. Jag såg fler fjärilar av fler arter hemma vid stugan i maj.

Kanske skulle man börja locka turister ... Hm???

Där sitter den, kändisfjärilen. En art av björnspinnare.
Citronfjärilen har vi hemma också.
Men dalen var rätt fin på sina ställen.

*****

onsdag, juni 12, 2019

Att sitta ...

.. i en liten grekisk by, på en liten grekisk ö, Chalki, efter en god lunch med kycklingfilé som skulle få både Kronfågeln och Guldfågeln att skämmas, är livskvalitet.


Lägg därtill den rofyllda, biltrafikfria miljön, där vågskvalpet mot fiskebåtarna i hamnen hörs fem meter från tavernans bord, gör inte saken sämre.



*****

tisdag, juni 11, 2019

För en kvart sedan ...

.. lämnade jag 49+ och inträdde i Cinquante Nouveau.

Bara så du vet.


Det känns inte alls.
Faktiskt.

*****

måndag, juni 10, 2019

Hur det än blev ...

.. så blev det mål. Inte många knop idag. Strandliv för hela, eller åtminstone halva slanten.

Men med paus från tillvaron under parasollen i det 33-gradiga vädret, då till exempel ett lunchställe skulle sökas, och den senare middagen inte intogs nästgårds, så fick jag ihop 11090 steg.

Mål alltså. Med fyrverkeri på aktivitetsarmbandet.


*****

söndag, juni 09, 2019

Bara en bild

Soldis


*****

DNA

Alla gånger jag varit i Grekland (och det är många, kanske tjugo) har det slagit mig hur jag så fort jag kommit på plats, känt mig hemma. Tillvaron har snabbt blivit hemtam utan att fördenskull bli tråkig. 

Jag har alltid mått bra här. Det gäller även maten. Jag har trivts med den och jag har aldrig  blivit magsjuk. 
Och tänk - jag har så gott som alltid druckit kranvattnet. Inga problem.

Kanske finns det en liten grek gömd någonstans i mina gener, bredvid den där åttondelsvallonen, som jag ännu inte sett någon märkbar egenskap av.

Frankrike är nog det andra land, som jag besökt mest. Främst vintertid då alperna lockat. Men också Provence, rivieran och Paris har förärats av mig. Sammanlagt har jag nog haft samma mängd vistelser i landet som i Grekland. Om inte fler!
Och jag lovar; inte en endaste gång har jag sluppit magsjuka.

Så några franska gener har jag förmodligen inte förärats.


καλή όρεξη

*****

lördag, juni 08, 2019

Varför

När man inte har något annat för sig, kan man ju fundera över varför fjäril heter "smörfluga" på engelska.

Eller hur?

*****

fredag, juni 07, 2019

Ännu ett ...

.. återseende. Ikväll styrde vi kosan till en liten grekisk restaurang, som vi blev så väl mottagna på förra gången vi besökte ön, hösten 2016. Du vet, en sådan där krog med stolssitsar som gör en rutig i baken.

Till Maria och Giorgos. Glatt återseende. God mat. Vi åt zucchinibollar, tsatsiki oc calamares. Till dessert bjöds vi en sorts plättar med jordgubbssås.

Vinet serverades i handmålade glas. Det
visar sig att de tillverkas i en ateljé bara fem-sex meter bort. På andra sidan gränden.

Skön kväll, med långsam promenad hem till hotellet via hamnkvarteren. Det är sammetsmörkt och varmt. 25 grader i sena kvällen. Månen står i ny.


*****

Efter ett par timmar ...


.. på stranden (vilket är fullt tillräckligt för mig), kan man dra sig in mot någon restaurang på en lugn bakgata för lunch.

Att studera livet som pågår på gatan, eller på andra sidan, är också livet. Det är också tillräckligt för mig. Ibland.


*****

Att gå ut ...

.. på balkongen på sjätte våningen och möta en livs levande pilgrimsfalk ryttlande fem meter utanför räcket, är en stor förmån.

Tyvärr flög den ut till vänster innan jag hann ta bilden.

Såg du? Nä - jäklar. Den flög ut ur bild.

*****

torsdag, juni 06, 2019

Återseenden

Fyra och en halv timme senare är vi där. I den grekiska övärlden. Med skam i kroppen.
 - Jaha, ute och flyger igen.
 - Jo. Det går inga tåg från Luleå till Rhodos.

Mitt första besök på ön var för snart tre år sedan. Jag var väl lite tveksam redan då. Rhodos - en sådan turistfälla. Men vi lyckades inte fastna i den fällan. Istället bodde vi i stan, som har mycket annat att erbjuda.

Därför hamnade vi här igen. Med en förunderlig utsikt över havet och den turkiska sydkusten.

En promenad i omgivningen av vårt hotell ger oss en rekapitulation och en fräsch mental karta över stan.

Den har vi nytta av, när vi går ut på kvällen för att ta en drink före maten och hittar samma hörn och samma bar som vi ofta satt i förra gången också.
 - Hello. I regognise you.
Den unge inkastaren känner igen oss och hälsar oss innerligt välkomna.
Hans kollega frågar oss senare, när vi sitter med vår drink, varifrån vi kommer.
 - Sweden, säger vi.
 - But I hear that you have thirty degrees in your country. What are you doing here?
 - We are cooling down, sa jag.
Här var det bara 27 idag.

Senare söker vi upp en restaurang som vi besökte flera gånger förra gången vi var här. Vi återsåg alltså restaurangen, men där hade tydligen ett ägarbyte ägt rum. Men det var lika trevligt ändå.

En grekisk kleftiko norpade vi åt oss.
 -  Oh. You are lucky. I have still three portions, säger den trevliga tjejen, som serverar.

Den var gudomligt god. Hit hittar vi nog minst en gång till.

På hemvägen lyckas vi även finna George och Marias restaurang, som vi blev så förtjusta i för tre år sedan.

Det blir en fin vecka.


Utsikt från vår balkong.



Kleftiko. Lammgryta på grekiskt vis.

*****

onsdag, juni 05, 2019

Så sant ...

.. jag heter Ove, visserligen som andra namn, men ändå. Jag har varit gnällig idag. Två "myndigheter" har fått veta att de lever. Ja, åtminstone fått veta att jag gör det.

I det första fallet gällde det ett gammalt ärende, som jag inte godkänner resultatet av. Slarvigt och halvhjärtat, skrev jag till dem. Dessutom lade jag till att det ser nästan lika bedrövligt ut på andra sidan av detta P-hus.


Det andra ärendet gäller en helt annan sak. Radioutsändningen av SR P1 låter bedrövlig i vår radio i vardagsrummet. Det skrapar och skorrar och ibland försvinner ljudet helt. Och det påverkas av hur vi rör oss i rummet.

Det sker ibland, och symptomen började i vintras. Dessförinnan har det varit utan anmärkning. Och tro inte att jag har fel frekvens inställd. Vi har två olika master att välja på här i Luleå och radion är inställd enligt den frekvenstabell som Post- och Telestyrelsen ger ut.

Jag vet också att jag riktat anmärkningar mot dem en gång för länge, länge sedan, och då visade det sig att de sände ut just P1 med lägre effekt "eftersom det är en kanal som inte så många lyssnar på". Struntprat, sa jag.

Utan anmärkning är konstigt nog kvaliten på ljudet i övriga kanaler. Alla Sveriges Radios och alla kommersiella stationer.

Så nå't mysko är det.

Nu får vi se hur det går, när dessa två instanser ställer sig på tå.

*****

På bettet

Att hålla tand för tunga innebär att man håller tyst om något. Ibland är det en väldigt bra princip och borde gälla många, som går omkring på stan och bladdrar i sin telefon. Högt och ljudligt och med högtalarfunktionen påkopplad. Jag har väldigt svårt för att tycka det är okej. Väldigt svårt. Dels för att jag inte är intresserad av samtalets innehåll, men också av respekt för den som vederbörande talar med, som kanske inte vill föra samtal offentligt.

Till dig som praktiserar ovanstående vill jag bara säga: Tönt!

Att bita sig i tungan är en annat uttryck. Det betyder att man råkat säga något som man i samma sekund ångrar. Man försäger sig och skulle helst ha velat ha det osagt. Pinsamt är ordet. Men sån't händer.

Med stigande ålder har jag märkt att jag mer och mer ofta biter mig i tungan. Dock inte av ovanstående skäl. Jag har märkt att tungan ibland slinker iväg och lägger sig i vägen för käkarna, som just då råkar smälla ihop. Det gör förskräckligt ont. Senast idag hände det också när jag låg och slumrade till på soffan under min obligatoriska tupplur. Precis när jag skulle till att somna, så "höll jag tand för tunga" och bet till. Det gjorde förstås att jag vaknade till och insåg att min stund på soffan var över.

Det känns tungt.

*****

tisdag, juni 04, 2019

Jojo

Det är inte tält som gäller på militärövningarna nuförtiden. Nej - på ett av stans bättre hotell latar dom sig, NATO-killarna.

Råkade komma förbi när en stor buss släppte ut ett femtiotal soldater, som raskt tågade in, i baren kanske.

Hm?!


*****

En sista länk

Idag sade jag adjö till den siste släktingen i min föräldrageneration. Farbror Inge begravdes. En mycket trivsam person. Han skulle ha kunnat bli 93, men dit hann han inte med bara några dagars marginal.

Begravningen skedde i Öjeby kyrka, en så kallad korskyrka, som ligger mitt i Öjebyn. En kyrkstad med gamla kyrkstugor ligger i anslutning till kyrkan. Inte lika stor som den i Gammelstad (vårt världsarv), men 150 stugor finns kvar i gränderna. Kyrktornet, som är fristående räknas som den äldsta bevarade byggnaden i Norrbotten. Från 1400-talet.

Förutom min kusin Göran (Jag har bara tre stycken, totalt.) fick jag förstås även träffa andra släktingar och bekanta till farbror Inge. Han hade ett stort socialt umgänge och var allmänt känd i byn som "postmästarn". För det var vad han var.

En man kom fram till mig.
 - Känner du igen mig?
 - Jo, erkände jag. Men jag vet inte vem du är.
 - Anders heter jag. Vi är släkt och jag har även varit kund till dig på resebyrån. Det var när jag jobbade på Banverket som jag reste en del i tjänsten.
Då gick det upp ett ljus för mig. Och släktskapet finns på min farmors sida. Den vallonska delen av oss.

En annan man undrade också om det inte var någon släkting till oss som hade stuga i Jävrebodarna.
 - Jo, sa jag och min syster som också var med. Det är mamma och pappa.
 - Ja dit har jag levererat gruslass en gång. Men det måste vara 50 år sedan.

Efter ceremonin i kyrkan var det minnesstund i närheten, med mat och umgänge. Glada minnen, som det ska vara. Tal och telegram. En tårbit till. Ja, det är så det går till.

Då var pappas syskonskara borta. Tord, Börje och Karin gick bort i engelska sjukan i början av 1900-talet. Bosse förlorade livet vid 52 års ålder i cancer, förmodligen orsakad av att han jobbade i försvaret. Flygbränsle. Min pappa dog 70 år gammal, långvarig astma. Och nu Inge, snudd på 93. 

Öjeby kyrka. Det gamla klocktornet är fristående.


*****

måndag, juni 03, 2019

Grannt

Varje vår placeras en stor container på gården i stan, som är till för att vi ska kunna göra oss av med både det ena och det andra. Allt från möbler till gamla skidor, trasiga blomkrukor, eller annat av större natur.

Det var där de utrensade böckerna hamnade också.

 - Åh, skulle jag kunna få hjälp med att skicka ut en fåtölj.
Vår nästan närmaste granne kommer förbi bokrensarna
 - Jovisst, sa jag. Det fixar vi.

Den var rätt stor och otymplig, den där öronlappsfåtöljen. Men vi kånkade iväg den till containern.
 - Hejdå, stolen, sa hon och klappade om den, med lite sorg i blicken.
Det var hennes makes favoritfåtölj. Han gick bort för tjugo år sedan. 
 - Tack för hjälpen. Vill ni ha kaffe?
 - Nejtack. Jag tror vi behöver lunch.
 - Javisst, ja. Ni svenskar äter ju den här tiden på dagen. Själv äter jag middag vid tretiden.
Hon är norska, och där är luncherna sparsamt förekommande.

Vi återgick till vårt - hon till sitt.

Alltmedan körsbärsträdet stod och blommade intill.


*****

Bokbål

Kristina och Benke sorterar och bär till containern.
Nu blev du skraj, va? 
 - Tänker dom bränna böcker, frågar du, och tänker på gångna tiders illdåd.

Näst intill. Det rensas i husets bibliotek, som svällt över alla bräddar den senaste tiden. Det finns små "bibliotek" på två ställen här i bostadsrättsföreningen. Från början stod en hylla i korridoren vid bastun och förråden. Nu är det tre hyllor. Fyllda till bristningsgränsen.

Men det är lite känsligt med böcker. Meddelande har gått ut till samtliga boende om att rensning kommer att ske. Varsågod och hämta det du vill spara. Ingen kom.

Så nu åker det iväg. Inte allt. Ett visst urval görs. Så nu har vi en hylla kvar, som är fylld. Och en stor som väntar på nya bidrag. För det är en trevlig idé med bibliotek.


*****

- Men vad gör du ...

.. med saint paulan?
Grannen Siv stannar ibland till på loftgången utanför vårt köksfönster och kan inte låta bli att titta in.
 - För den är väl äkta, va?
 - Jodå, svarar jag. Vill du ha ett skott?
 - Nä det är ingen idé. Jag har aldrig lyckats få dom att blomma.

Och snart kommer grannarna att svimma, när jag ställer ut hortensian på loftgången, för att den ska få sommar.

Det är säkert femte året på raken, som den står där och visar upp sig.

*****

söndag, juni 02, 2019

Lite

Inte mycket har timat denna dag i min värld. Den yttre har jag inte brytt mig om så mycket. Den fick sköta sig själv, även om jag känner en viss skyldighet att hjälpa till för att få den att tillfriskna.

Vi pysslade med lite av varje där på Rånlandet, innan vi pysslade oss hem till stan på eftermiddagen. Veckan som kommer har en del på gång för oss båda. Och det slog oss att vi inte kommer att kunna vara ute på Rånlandet förrän om sisådär 11-12 dagar.

Nåja - det får vi tåla.

Lite.

*****

lördag, juni 01, 2019

Vacker kväll

Det blev en del gjort idag. Vädret delvis soligt, men kraftiga vindbyar drog ner betyget på juni månads första dag. Det gick inte ens att sitta ute och fika.

Men "gräset" blev klippt och en del plantor satta. Andra blev ansade. Det blev prydligt till slut.


Kvällen blev kall och vacker. Äntligen avtog vinden och havet lade sig till ro.


*****

På vår vakt

Sommaren brukar också innebära att ligor åker omkring och gör sattyg i stugområden.

Därför håller vi grannar koll. Vårt område ligger ju vid vägs ände, vilket gör att den trafik vi ser här oftast ska hit på besök.

Ikväll sent (22.30) råkade en stor skåpbil ut för att bli lite extra kollad av oss. Den körde in på alla nerfarter och vände.

Jag lyckades ta bilder. Någon annan fick tag i registreringsnummer. Bilen såg lite mysko ut. Krockskadad på förarsidan och bara en fungerande strålkastare.

Här blev den uppmärksammad. Grannsamverkan.


*****

fredag, maj 31, 2019

Jodå, sånt händer ...

.. i de bästa familjer. Till och med en fredagkväll.


*****

Två hinkar ...

.. vatten per kvadratmeter, ramlade ner från skyn i natt och under förmiddagen. Sedan hamnade vi i stormens öga och den sydvästliga kulingen dog fullständigt. Havet blev blankt.

Men så snart lågtryckets centrum flyttade sig, så tilltog vindbyarna igen. Nu från motsatt håll, nordost. Kyligt. Sex sju grader. Det känns bistert, när vi ändå inser att vi måste röra på oss, efter en halv innedag. Bullarna är ju gräddade, den sena lunchen uppäten och dessutom försöker solen göra försök att tränga igenom.

Det blir ingen långvandring. Vi inspekterar stället för gårdagens vattenläcka, som nu blivit proffslagad, efter min, i och för sig dugliga. Men det känns tryggt att veta att det blir ordentligt gjort. De två "specialisterna" råkade dessutom komma in på en kopp kaffe, sådär av en slump. (Hm hm!)

Blåbären blommar rikligt och trädpiplärkan ägnar sig åt spelflykt med sin vemodiga refräng uppe i trädtopparna.

Det är stora upplevelser man får vara med om.


*****

Jösses!

Det regnar. 


*****

torsdag, maj 30, 2019

Inte fick vi ...

.. göra det vi tänkt, när vi kom ut till Rånlandet med en skrälldus plantor av olika slag, som skulle planteras.

Istället märkte vi tryckfall i vattensystemet och anade läckage någonstans. Det fanns en misstanke. Vi lagade nämligen en koppling för en tid sedan. Och misstankarna stämde. Den kopplingen hade pajat igen. Vatten strömmade ut i en liten bäck ner mot havet på en av tomterna. Ingen fanns hemma i den, eller den närmaste grannen till den stugan, så ingen hade märkt av läckan. Vädret har inte lockat ut så många till området.

Vi fixade det hela, men fick sedan veta att någon känt till läckan sedan i tisdags, och glömt anmäla det. Otur. För nu visar det sig att pumpen tröttnat där nere i underjorden. Den verkar ha somnat in.
Tur att vi har egen anläggning att ta till. Raskt kopplar jag in den, som vi normalt bara använder vintertid.

Nu på kvällen har en del stugor fått invånare, och jag gick ut med ett meddelande till dem på vår facebooksida:

INGET VATTEN.
Det hjälpte inte fullt ut, att vi lagat en läcka. Vi har inte lyckats få upp trycket i systemet.

Vi får kanske anlita "specialist" under fredagen.

För dig som vill, finns vatten att hämta i trädgårdsslangen på vår norrgavel. Friskt, fint och radonfritt, och med ett jäkla tryck.
-----

Plantera får vi göra imorgon, om vi inte blåst bort. Det råder vintrig kuling.

*****

Överraskning

Vi var 14-15 personer som lyckades hålla hemligheten vid liv. Ända tills 60-åringen kom in på gården. Han visste överhuvudtaget ingenting. Det hade varit en del smusslande och planerande för att få allt att gå i lås. Födelsedagsbarnet hade under förespegling att det behövdes lite komplettering till solskyddsjalusierna i nya stugan, och att tillverkaren hade hört av sig och ville träffa honom för diskussion i "ateljen" gått med på att träffa honom efter kontorstid.

Den tillverkaren finns på andra sidan gatan från den villa, där festen skulle hållas. Vad var inte naturligare än att han efter mötet, som i verkligheten aldrig blev av (ingen öppnade dörren), blev övertalad att titta in till goda vännerna som bodde där.

Och där stod vi. Hela gänget. Det var Barbro. Det var Gunnar, Elisabet, Hamid. Det var Lena, Terje och många andra. En var med på direktlänk från Toronto (Tänk vad man kan göra nuförtiden!) och jag sprang runt och serverade cava.

En fantastisk buffé stod framdukad. Det var knytkalas. Det åts, diskuterades och skrattades. På givna uppehåll var vi tvungna att skifta plats kring bordet. Bara för att. Det ger nya infall och ännu flera berättelser.

Natten infann sig innan vi så småningom tackade för oss och tog en taxi hem genom försommarljuset.

Mingel och skratt.



Jubilaren tar för sig först av alla. Som sig bör.

Kaffe avec, förstås.

*****