Jag är rätt så intresserad av mänskligt beteende. Inte uppträdande vid speciella tillfällen, utan det allmänna skicket.
Nedanstående noteringar är förstås inte allmängiltiga. Men jag pekar på vissa mönster. Jag hoppas ingen av dem är du.
Dagens stadsrunda redovisade ett par fall av den diagnos jag kallar osocialitet. Det innebär totalt ointresse för medmänniskor. Går man, som jag, på en promenadstig där man kanske möter en människa var tredje minut - det är lugnt, alltså - så förundrar jag mig över att den man möter går och stirrar ner i marken hela tiden. Inte en enda höjd blick, när vi passerar varandra med en meter emellan oss. Jag kunde lika gärna ha varit en blodtörstig tiger, eller vampyr, och kunnat ta för mig ett skrovmål om jag var lagd åt det hållet. Den jag möter har ingen aaaaning om omvärlden.
Sedan har vi ju förstås de där som går med hörlurar. Helt avskärmade från allt och alla runtomkring. Ser dem till och med på trafikerade gator mitt i stan, där de traskar ut i körbanan utan att ens snegla åt höger eller vänster. Självmordskandidater, kanske?
Omvärldsförnekare av annan art finns också. För några år sedan läste jag på ett facebook-forum där det diskuterades om nedskräpning. Främst det som 'vanliga människor' står för. Karamellpapper, fimpar och annat liknande.
- Men det finns ju ingenstans där man kan göra sig av med det.
Så skrev en kvinna med omvärldsförnekandediagnos.
Idag kollade jag, liksom då, hur det ser ut med papperskorgar längs vår gågata. Det var dit hennes klagomål var riktade. På den kilometerlånga sträckan fann jag inte mindre än 32 papperskorgar. Och då är det korgar av soptunnestorlek. Väl synliga. Mycket väl synliga. Till och med olika behållare för olika sorter av avfall. Tydliga anvisningar i färgglad formgivning.
När det där inlägget skrevs minns jag att jag hittade 25 stycken, vilket jag också skrev till henne. Någon respons på kommentaren dök aldrig upp.
Var detta sista fall ett exempel på osocialiet? Dvs. att hon gick omkring med blicken ner i marken hela tiden och missade omvärlden?
När jag går ut är jag nyfiken. Jag vill se, jag vill höra, jag vill ta in min omvärld. Notera händelser. Höra fågelsång. Gärna heja på folk jag möter efter en promenadstig, vilket i sanningens namn också inträffar. Men det är när jag träffar en annan nyfiken människa, som möter min blick, och registrerar att jag är där.
Eller är det fel på mig?
*****