Jag fascineras ...

.. ofta av vanligt folks beteenden. Ett märkligt finner jag speciellt märkligt såhär i 27 minusgrader ute på stan.

Jag gjorde ett ärende och klädde mig efter termometern och lite till, eftersom viss vind drar ner kylfaktorn. Det biter i kinderna. Rejält. 

På trottoaren möter jag fyra tonåriga tjejer. En av dem har inte stängt jackan, den midjekorta, utan går med armarna i kors över bröstet/magen. Ingen mössa, inga handskar.

Tjej nummer två är modigare. Också hon i midjekort jacka, men här helt öppen. Totalt öppen och utan vare sig halsduk eller vantar. Ingen mössa heller, förstås. På fötterna 'gympaskor', utan strumpor ser jag eftersom byxorna är lite för korta. 

De två återstående tjejerna hann jag inte notera detaljer om.

Igår var det lika kallt. En lite äldre tjej gick omkring i matbutiken och handlade. Mer än midjekort jacka. Magen syntes. Byxor av trikåtyp.

Alltså - hur funkar det för de här individerna?

------

Samtidigt kan jag komma ihåg hur en del av mina kvinnliga kolleger ibland satt och huttrade på sin arbetsplats och klagade över att det var så kallt. Termometern inomhus stod på ca 22-23 grader. Plus förstås.  

*****

Zombievarning

Människan genomgår förmodligen flera olika skeden under sin livstid. Förmodligen också utan att märka det. Det gäller i alla fall rätt många av oss, säkert mig själv också. Men jag tror också att vi utvecklas olika, tack och lov.

 

Jag är rätt fascinerad över människors beteende, och försöker spana efter likartade beteenden hos många jag möter, eller ser ute i stadslivet. Oftast gäller det tyvärr lite negativt laddade mönster. Sådana som jag ibland kan reta mig på, till den grad att jag vill påpeka det för den jag ser. Men hittills har jag hållit mig.

 

Mobilzombien är en människotyp som blivit vanlig de senaste åren. Du har säkert upplevt dem också. Du kanske till och med tillhör gruppen. Aja baja!

 

Dessa människor är sådana som går och stirrar ner i sin mobil - ofta traskande framåt, förutsättande att alla som kommer i motsatt riktning väjer undan för att undvika krock. Detta oavsett hur trångt det är vid passagen.

 

Sedan finns det de, som plötsligt stannar upp och läser inlägg fastnaglade i marken precis där de råkade stå. Oftast mitt i en gång, eller mitt på trottoaren, helt omedvetna om omgivningen. Man står i vägen, helt enkelt. 

 

Själv är jag av den människotypen att jag går åt sidan - ställer mig vid en vägg, eller ett hörn om jag måste ta fram mobilen för att kolla något. För mig är det naturligt. Rannsaka gärna dig själv. Hur gör du?

-----

Ett annat beteende som stör mig är högpratarna. De som går med hörlurar inkopplade och som därför inte hör sin egen röst, vilket får till följd att de höjer rösten och avslöjar allt i sitt samtal. Lägg därtill att de kanske har högtalarfunktionen inkopplad, vilket får till följd att även den de pratar med sprids ut i omgivningen. Är mottagaren medveten om det? Jag betvivlar. 

Fast egentligen är benämningen zombie lite felaktigt, för en zombie är nog rätt nyfiken på omgivningen, när de klivit upp ur sin grav, eller var de nu tillbringat den senaste tiden.

Nej - vi får helt enkelt kalla den här människotypen för egocentriker. Inte så smickrande, tycker jag.

 

*****

Bete dig

Jag är rätt så intresserad av mänskligt beteende. Inte uppträdande vid speciella tillfällen, utan det allmänna skicket. 

Nedanstående noteringar är förstås inte allmängiltiga. Men jag pekar på vissa mönster. Jag hoppas ingen av dem  är du.

Dagens stadsrunda redovisade ett par fall av den diagnos jag kallar osocialitet. Det innebär totalt ointresse för medmänniskor. Går man, som jag, på en promenadstig där man kanske möter en människa var tredje minut - det är lugnt, alltså - så förundrar jag mig över att den man möter går och stirrar ner i marken hela tiden. Inte en enda höjd blick, när vi passerar varandra med en meter emellan oss. Jag kunde lika gärna ha varit en blodtörstig tiger, eller vampyr, och kunnat ta för mig ett skrovmål om jag var lagd åt det hållet. Den jag möter har ingen aaaaning om omvärlden.

Sedan har vi ju förstås de där som går med hörlurar. Helt avskärmade från allt och alla runtomkring. Ser dem till och med på trafikerade gator mitt i stan, där de traskar ut i körbanan utan att ens snegla åt höger eller vänster. Självmordskandidater, kanske?

Omvärldsförnekare av annan art finns också. För några år sedan läste jag på ett facebook-forum där det diskuterades om nedskräpning. Främst det som 'vanliga människor' står för. Karamellpapper, fimpar och annat liknande.

 - Men det finns ju ingenstans där man kan göra sig av med det.

Så skrev en kvinna med omvärldsförnekandediagnos. 

Idag kollade jag, liksom då, hur det ser ut med papperskorgar längs vår gågata. Det var dit hennes klagomål var riktade. På den kilometerlånga sträckan fann jag inte mindre än 32 papperskorgar. Och då är det korgar av soptunnestorlek. Väl synliga. Mycket väl synliga. Till och med olika behållare för olika sorter av avfall. Tydliga anvisningar i färgglad formgivning.

 

När det där inlägget skrevs minns jag att jag hittade 25 stycken, vilket jag också skrev till henne. Någon respons på kommentaren dök aldrig upp.

 

Var detta sista fall ett exempel på osocialiet? Dvs. att hon gick omkring med blicken ner i marken hela tiden och missade omvärlden?

 

När jag går ut är jag nyfiken. Jag vill se, jag vill höra, jag vill ta in min omvärld. Notera händelser. Höra fågelsång. Gärna heja på folk jag möter efter en promenadstig, vilket i sanningens namn också inträffar. Men det är när jag träffar en annan nyfiken människa, som möter min blick, och registrerar att jag är där. 

 

Eller är det fel på mig?

*****

Jag gillar ...

.. att studera människor, och människors beteenden. Ofta blir jag förundrad. Ibland går ett beteende i vågor. Plötsligt syns det inte alls, men kommer tillbaka senare.

Jag har nämnt ett för en tid sedan. 

På väg att dela ut pris i Guldbaggegalan. Filip Berg med händerna säkrade.

När jag var barn/ung fick jag lära mig att det var fult, eller åtminstone fel som pojke eller man, att gå med händerna i byxfickorna. Usch och fy, sa fröken i skolan. Vad ser man idag på stan? Jo, varenda mansvarelse under 20 år (och rätt ofta även äldre) har händerna djupt nedstuckna i fickorna. Med tanke på denna årstids ibland hala underlag, skulle jag inte våga. För hur snabbt får man upp dem om man faller? Och visst har jag hört att svängande armar, när man går, är bra för både det ena och det andra. Mer hälsosamt än låsta.

Sedan har vi tjejerna eller de unga damerna, ja upp till 40-årsåldern. En övervägande del av dem verkar inte ha upptäckt att jackan, kappan, eller vad man nu har för ytterplagg, är utrustad med någon form av stängningsanordning. Nä - här ska det fladdra. Ibland oavsett väder. Och blir det lite för kallt, så drar man eventuellt ihop plagget och håller ihop det, antingen med ena handen, men vanligast med korsade armar. 

Alltså - vad handlar det om? Är det influerare som inte vet bättre, eller ...?

*****

Alfons

Är du en så´n där "ska bara"-typ. Jag erkänner att jag nog kan hänföras till den skaran. I alla fall då och då. Det retar mig ibland. Men andra gånger är jag väldigt tolerant mot mig själv och tycker mest det är lustigt. För jag kommer på mig själv, när jag råkar in i beteendet.

Vad talar jag då om? Jo - jag står där i bara mässingen och väljer kläder för dagen, då jag plötsligt får syn på att dörrhandtaget i klädkammaren är smutsigt, varpå jag springer iväg efter en trasa. Och på vägen efter trasan ser jag plötsligt hur en krukväxt är i desperat behov av vatten. Det är akut, så då går jag och hämtar vattenkannan. Lite för hastigt, så jag råkar skvätta ut lite på väg till krukan, men då har jag ju en trasa i handen, tack och lov. Jag kan alltså torka upp spillet direkt, och när jag vattnat färdigt och går tillbaka med kannan lägger jag ifrån mig trasan också och går tillbaka till klädkammaren. Jäklar - jag skulle ju torka dörrhandtaget. Nåja, jag klär mig först och hämtar trasan sedan. Så får det bli. Och då hör jag hur brevlådan därute på loftgången slår igen med en smäll. Oj - post. Det får man ju på sin höjd bara varannan dag nuförtiden. Måste se vad det är som kommit. Går ut och tömmer lådan, går in till köksbordet och börjar öppna de två försändelserna som kommit. Va!?? Har jag inte betalat prenumerationen på tidningen VI. Det måste jag kolla. Går in på "kontoret" öppnar datorn och loggar in på banken. Jovisst. Det är betalt, men jag ser att jag lagt in fel förfallodatum, så pengarna har kanske kommit in först idag. Då förstår jag. Men, vad är det där för meddelande som har kommit i e-posten? Bläddrar in för att undersöka, bara för att konstatera att det inte var viktigt. Men kolla ... syrran fyller ju år idag. Jag måste ringa bums. 

Ja, sådär kan det hålla på ... vänta nu - torkade jag av dörrhandtaget ...?

*****

Inte vet jag ...

.. men jag tycker att det finns många dagar då inget händer. Denna dag är ett utmärkt exempel. Ofta finns det något i nyhetssändningarna att diskutera, kritisera, eller lovorda (jodå - det förekommer), men inte ens det hjälper upp situationen. Eller också har jag blivit mer kräsen. Jag ids inte kommentera alla dumheter som man får sig till livs via media. 

Fast det är klart - jag har ju varit till frisören, som vanligt, efter sex veckor sedan förra gången. Alltid nå't. Ätit lunch på stan har jag också gjort. Med goda vänner. Det kan väl också räknas som en händelse av någorlunda dignitet. 

Med frissan avhandlades bland annat folkbeteende. Jag berättade bland annat hur covidrestriktioner verkar gå många förbi. Särskilt när man flyger. Det är ju ett känt faktum att folks beteenden vid flygresor lämnar mycket i övrigt att önska. Alla ska på flyget först. Och samma alla ska kliva av på destinationen. Först. Gäller även om man sitter längst bak i planet. 

Igår var det mycket strålande exempel på det där beteendet. Personalen i gaten upprepade flera gånger att "nu kan ni som sitter på rad 25 till 30 stiga på". Samtliga 160 personer i väntsalen reste sig upp. Utom vi erfarna, förstås. 

 - Nu kan ni som sitter på rad 18 till 25 gå ombord.

I den gruppen fanns vi. Och vi fick mer eller mindre tränga oss fram i folkmassorna för att lyckas. 

 

Ombord manade besättningen till försiktighet. Jag lyssnade. Det gjorde långt ifrån alla.

 - Munskydd ska bäras under hela resan. Det ska täcka mun och näsa. 

Två rader framför vår satt en dam med munskyddet på sin höjd täckande delar av munnen. Hela resan. På raden bakom henne satt en pojke på sisådär 13-14 år med munskyddet nedanför hakan under stor del av resan. Hans pappa satt bredvid. Honom kunde jag inte se. Men han kunde väl ha sagt till. Nej - jag tror inte ens de lyssnade på vad som sas i högtalarna. De var helt upptagna av att spela spel på mobilen. Undrar om de ens hade kopplat i "flygplansläge".

 

Sedan hade vi ju de vanliga och klassiska "hela-bohaget-som-handbagage-packet". Jag förstår inte flygbolagens flathet i det sammanhanget.

 

Sådär'ja! Det fanns ju en del att reflektera över. 

Det är bra att gå till frissan. 

Förresten - känner du dig träffad?

Bra! Då har du en uppgift att ta tag i.

*****

Bortskämd

Tisdagar och torsdagar äter vi oftast lunch ute på restaurang. Det har blivit lite av tradition att vi då också träffar vänner kring bordet. 

Imorgon är det alltså tisdag. Och för att vara förutseende kollar vi de vanligaste ställenas veckomeny, för att vara lite förberedda på vart vi ska gå. Det är oftast vi som "bestämmer" mötesplats, nämligen. 

Men jag måste säga att vi är bortskämda. Förr, när jag jobbade, så hade jag ett stamställe dit jag gick varje lunch. Visserligen hade jag ju valt en bra krog, så jag kände mig ganska säker på att få ett mål bra mat. Man traskade dit och tog i stort sett vad som bjöds som dagens rätt. Det fanns två att välja mellan. 

På den tiden tyckte jag också att folk var bortskämda. Man kunde varje dag se folk som stod och studerade menyn och ingenting dög. De gick vidare. Och jag tänkte: Att de orkar! Bortskämda typer. 

Nu kollar vi runt på ett tiotal olika restauranger. Sej på den ena. Kummel på den andra. Röding på den tredje. Schnitzel på Savoy. Viltskav på Friends. Högrevsgryta på Bistron. Och ingenting duger!!!

Naturligtvis duger det. Men många val gör oss bortskämda. Det blir jobbigt att bestämma sig. Men till slut så blir det något av de presenterade alternativen. 

Och det är förmodligen bra.

*****

Obäddat

Jag såg säsongens första Vem bor här i SVT igårkväll. Lite intresserad av heminredning är jag från och till. Det där programmet är intressant på en del sätt. Framförallt fascineras jag över hur folk kan gå in 347 procent för sitt hem. Minst!

Det är genomtänkt till minsta detalj. Och det är för det mesta prylar, prylar och prylar. Min fundering stannar ofta vid "vem städar"?

Men en annan sak som jag reagerade över igår var sovrummen. Stora "herrskapssängar" (Fast man måste väl säga "fruskapssängar" nuförtiden, eller kanske "henskapssängar" så att man inte får me too på halsen.), ibland med sänghimmel till och med. Men vad jag mest reagerar över är, att sängarna ska se mer eller mindre obäddade ut. Eller i alla fall nästan färdigbäddade. Det är minst sagt rufsigt i en del av dem. 

Vad är det för trend?

En annan som gjort lumpen, är ju van vid att sängen ska bäddas stramt. Så stramt att en enkrona (om ni nu vet vad det är) ska studsa på sängen om man släpper den från en halvmeters höjd. Skulle man göra det i de sängar som visades i programmet, skulle enkronan vara borta för evigt bland bolstren. 

Såhär såg det ut, nästan i varje sovrum.

Sån´t kan man fundera över en tisdagsförmiddag.

En annan sak som man också kan grubbla på är varför den nya innesporten padel ska uttalas på samma sätt som kanotverktyget paddel?

Eller varför alla radiopratare uttalar ljudteknikern Sebastian Ahokas efternamn Ahókas (gärna med ett jäääättelångt å-ljud) när han heter Áhokas, ett inte alltför ovanligt finskt efternamn.

*****

Undran

Det var när jag sett "Lerins lärjungar" igår kväll, som jag råkade knappa över till TV3 och "Paradise hotel".
 - Men ...?, tänkte jag. Var det inte Lerins lärjungar som skulle handla om ungdomar med funktionsvariation???

*****