Vill du se en film ...

.. som i mycket lugnt tempo, berättar en hemsk händelse, eller egentligen hemska händelser. Barndom och nutid, som jag inte tänker berätta om slutet på? Jag såg den igår, onsdag.

Den irländska filmen Small things like these, höjd till högsta poäng i Go'kväll av Fransesca Quartey (som förresten blir ny teaterchef här i Luleå under 2026).

Under den lugna ytan i den lilla stan, där Bill Furlong som äger en kolfirma, där han kör ut kolsäckar till kunderna, upptäcker konstigheter i och omkring nunneklostret i grannskapet.

Han kämpar också med sina barndomsminnen, där det finns frågetecken.

Mer säger jag inte.

Men när du sett filmen får du titta här.

*****

Möte

I den lilla staden Sneem i grevskapet Kerry träffade vi på den här herren, med sin get. Har aldrig sett en get med sådana ståtliga horn förr.

Gubben satt på den här muren varje dag i stort sett, sas det. Han pratade gärna med turister och andra som passerade. En keps låg vid sidan om lämplig att lägga ett bidrag i. 

Vi fick senare intygat att han inte samlade in pengar för personligt ändamål, utan för att donera till någon njurforskning. Hans fru gick bort i en njursjukdom för en tid sedan. 

Geten var godmodig och snäll. Den var också väldigt välskött, vilket också intygades via lokalbefolkningen.Verkade tycka om att bli klappad. 

Jag pratade lite med mannen. Han berättade att hans vän var nio år gammal.

Trevligt möte.

*****

Vad tänkte jag ...

.. om Irland innan jag reste dit? Det var alltså mitt första besök på ön. Och jag måste medge att mina kunskaper har ökat. Det är väl också en del av meningen med att resa.

Kanske hade jag en bild som bara visade pittoreska stadsmiljöer, vackra vyer och massor med får. Jag får väl erkänna att mycket av det där fanns. Fem miljoner invånare bor här på en yta som skulle fylla två tredjedelar av Norrbottens län. Då talar jag bara om republiken Eire. Lägger jag till resten av ön, dvs Nordirland, så saknas bara 14000 km² för att fylla ut hela vårt län.

 

Nyaste bron i stan.

Dublinområdet huserar en stor del av befolkningen. Av de fem miljonerna irländare bor tre miljoner i och nära huvudstaden. Här finns förstås det mesta som en storstad brukar innefatta. Det finns många historiska byggnader, men även skyskrapor - nåja, av modest höjd. Men modernt och gammalt är blandat i stadsbilden. Floden Liffey är en extra krydda, där den flyter fram i stilla mak. Broarna över den visar vilken period var och en är byggd. Från snirkelsnirkel till hypermodern.

 

Människorna såg ut som hemma i Luleå. Samma klädstilar. Samma etniska mix. Eftersom vädret var lite höstlikt (Temperaturen var högre hemma i Luleå under den där veckan.) såg man dunjacksklädda män likväl som kvinnor i parkas med huva. Och sedan kom folk i shorts och linne i nästa kvarter. Precis som hemma, alltså. Vi hade ju tur med vädret, som höll sig från att regna på dagarna. Det hände väl en gång att blötan kom, och någon eller några nätter läckte också. Klar sol var det inte många stunder av. 

Vy från Guinnessbryggeriets takbar.

 

Kossor på väg till mjölkning?

Övriga delar av landet består huvudsakligen av gröna odlingar, förutom i söder där bergstrakterna visar mer hedlandskap. Vackert är det i vilket fall. Men det där med får fick jag äta upp. Här vimlade det istället av kor. Svartvit ras. I massor. Det kunde gå hundratals och beta på ett område. Får såg man sällan. Jordbruk är en stor inkomstkälla för landet. Men sedan har IT-sektorn vuxit sig stor. Här finns stora dataföretag, supportcentraler, och liknande företag. Google och Facebook är också etablerade här. Bolagsskatterna är låga vilket lockar utländska aktörer. 

Det jag också förvånades över var att landsbygden på många ställen hade nya fina villor längs vägarna. Jag undrade var människorna var, för jag såg inte till dem. Jag undrade också var alla människor som bodde i dessa hus jobbade, hur tog de sig till jobbet. Vägarna var smala och trafiken rätt krånglig emellanåt. Tomterna där husen fanns bestod av en cementerad plan, framför entrén till huset. Husen oftast vita stenhus. Ibland snygga blomsteruppsättningar. Ibland helt sterilt. Och grannen hade det likadant. Det blev ibland lite enahanda. Pittoreskt - nej, det var det bara i småstäderna. 

Men landet verkar välmående, vilket är väl unt med tanke på den historia det har. I många tider utsatt från skottar, vikingar, fransmän, engelsmän, som försökt ta kontroll. Men kelterna fann sig inte i det. Historien är krigisk och våldsam i många stycken. Men nu är det lugnt, som jämförelse. 

Ja, det finns mycket att berätta. Men jag nöjer mig med detta. Du får åka dit själv och kolla.

Där ute i diset syns Aranöarna. Kända för sin textilkonst. Bilden tagen från Cliffs of Moher.

 *****

Vår irländska resa ...

.. börjar närma sig sitt slut. Sista etappen går från Kilkenny till Dublin. Genom gröna omgivningar och lugna byar. Efter en och en halv timme snirklar vi oss in i stan. Men vi har ett besök att göra innan vi åker till hotellet. Nämligen Guinnessbryggeriet. Något som Irland är berömt för. Alla gillar inte öl. Jag är heller ingen fantast, även om jag ibland tycker det är gott. Och just det jättemörka Guinness faller mig faktiskt i smaken.

Vi får en rundtur i deras sju våningar höga besökscentret. På egen hand. Imponerande byggnad. Arthur Guinness startade produktionen 1759. Nu är det en jättekoncern med 10000 anställda. De äger också Kilkennybryggeriet i ... just det, Kilkenny, som jag berättat om tidigare.

Det berättas att Arthur med fru fick 21 barn. Elva av dem tog de hand om. Övriga tio överlevde inte. Konstigt att frun klarade sig.

Det berättas också om hur Arthur lyckades hyra in sig i en fastighet i St James gate i Dublin, för 50 pund per år. Kontraktet löper på 9000 år!!! Ingen kan ändra på det.

Rundvandringen avslutade vi högst upp i huset i en glasrotunda där vi fick slå oss ner med ett glas av det goda ölet, och med utsikt över hela stan.

Sedan åkte vi för att checka in, på vårt hotell, som låg mitt i smeten. Efter en sen lunch gick vi ut och strosade utan mål. Dublin är betydligt modernare och större än jag föreställt mig. Visst finns här pittoreska gator och mysiga kvarter. Men också spännande ny arkitektur. Floden Liffey kryddar också bilden med sina båtar och broar. Alla i olika design.

Foto: Benke

När kvällen kommer blir det middag på Arlington, med uppträdande. Celtic night bestod av både musik och dans. Traditionell sådan. Nöjda vandrar vi så småningom tillbaka till vårt hotell för att sova en sista natt. Torsdagen blir det tidig avfärd till flygplatsen och hemfärd mot Sverige.

*****

Från Killarney ...

.. till Kilkenny, två städer jag blandar ihop flera gånger under denna resa. Me nu säger jag otvetydigt att vi ska till Kilkenny. Kanske känner du igen namnet. Det finns ett ölmärke här i Sverige som heter så. Det ölet bryggs på orten, men är då döpt till Smithwick's. 

Gräsmattorna vid slottet var som sammet.

Nu styr vi kosan ditåt. Inte för att dricka öl, utan för att besöka bland annat Kilkenny castle. Slottet är från 1100-talet, ägdes av en känd släkt, Butlers, i många århundraden. Slottet såldes till Kilkenny kommun för 50 pund 1956. Det har delvis restaurerats och är en populär sevärdhet. 

Vi strosar runt i stan, innan vi checkar in på ett mysigt hotell delvis hopbyggt med en gammal ruin. Vi avslutar dagen med middag där, som följs av pubbesök med glad livemusik. 

Ingången till en galleria

Baren på vårt hotell andades historia.

Färden fortsatte...

... på slingriga vägar, och hamnade någon timme senare i den lilla fina staden Sneem. Där letade vi upp ett matställe. Lunchdags. Det blev fish-and-chips. Gott.

Vi tog efteråt en liten fotvandring längs den lilla ån, som strömmade förbi stans centrum. Idyll i kubik.

Men snart var det dags att dra vidare. Vi skulle ju hem till vårt hotell i Killarney. Mycket vacker väg i bergstrakterna. 

Hit skulle jag vilja åka fler gånger.

*****

Ring of Kerry

Vi åker ännu längre söderut från vårt senaste stopp i Cill Airne (Killarney). Den runda som kallas Ring of Kerry är vad som gäller idag. Som namnet säger så är det en rundtur i grevskapet Kerry. 17 mil blir det. Flera stopp. Kaffe, lunch, irish coffee, eller bara små strövtåg. 

Här bjuds vackra vyer. Landskapet är grönt, förstås. Men bitvis också dramatiskt. Bergen är branta och de smala vägarna klamrar sig fast i sluttningarna. 

Första stopp blir Kerry Bog Village, där vi besöker ett museum och får lära oss om livet här på 17- och 1800-talet. Torvbrytning var det som var ortens näring. Vi fick träffa invånarnas husdjur. Åsnor, hästar, getter, får och irländska varghundar. Sistnämnda stora och respektingivande, men godmodiga och snälla. Jag fick klia en på huvudet.

En irish coffee är tradition här även om det bara är förmiddag.  Varför det blivit så fick vi ingen förklaring till, men här minglade folk utanför muséet med gräddiga drinkar i glasen.

Vidare ut mot kusten. Nästa stopp blir den lilla staden Waterville. Strandpromenad. Här i närheten förenades Europa och USA i och med Atlantkabeln som efter flera försök blev klar 1875. Jag hade inte trott att en sådan teknisk sak etablerades så tidigt.

Waterville var också sommarstad för Charlie Chaplin. Han gillade stan och tillbringade tid här. Spåren finns kvar. Bland annat en årlig festival i augusti månad.

Fortsättning följer.

*****

Cliffs ...

.. of moher blev dagens mål. I halv storm och regn gav vi oss iväg ut mot kusten. Regnet avtog så småningom, och vi kunde njuta av vyerna över de kända klipporna. I och för sig blev det lite upprepning av de klippor vi besökte i Portugal i april. Men vackert - det kan inte förnekas.

Här följer några bilder.

Utanför klipporna finns Aranöarna. Kända för sin ull, och sina stickade tröjor.

Det blåste friskt.

*****