Ibland, när jag inte ...

.. har något särskilt för mig kan tankarna förstås vandra iväg. Det skedde idag, när jag läste en artikel i DN om valresultatet i Armenien, som var glädjande.

Men det var inte valet jag reflekterar över. I artikeln fanns också en del historia kring landet Armenien. I stort sett inget känner man ju till om vissa länder här i världen, men här fick vi lära oss att det landet var det första i världen som beslöt att kristendom ska vara statsreligion. Beslutet kom år 301. (!!!) Och nu till min undring; hur vet man det?

Jag har svårt att tänka mig att man hittat något protokoll som bekräftar detta. Och hur kunde Armenierna veta när Kristus skulle vara född? Hur räknade man år på den tiden. 

Men det finns andra förvånande saker när jag börjar tänka efter. Häromdagen hörde jag ett radioinslag, där det berättades att en person (har glömt vem) dog 532 före Kristus. Hur i herrans namn har man kommit fram till detta? 

Jag medger att jag inte funderat över sådana uppgifter förr, utan bara låtit det passera. Men nu denna dag, när tankarna vandrade iväg, så började jag fundera. Den som dog det där året var en känd person. Hur visste hans släktingar att det var 531 år tills Kristus skall födas. Vad finns det för dokumentation som bekräftar detta, och alla andra årsuppgifter som cirkulerar i många sammanhang. Inte bara 532 år, utan ibland tusentals år. Vilken metod används för att bakdatera händelser.

Det vill jag veta, och du får gärna berätta. 

*****

Gör om - gör rätt

Ser du den historiska serien Sverige på SVT? Det gör jag med stort intresse. I och för sig har jag bara sett de två första avsnitten. Jag är ingen s.k. batch-tittare, som ägnar en hel dag med en hel serie. Det räcker med portioner. Jag tror faktiskt det är bättre. Man hinner smälta och tänka igenom vad man sett.

Serien är nog bra, även om viss kritik förekommer. Några har reagerat på att det påstås att vi var mörkhyade med blå ögon på den tiden. Jag kan också hålla med om kritiken på att det pratas om Sverige!? Det fanns väl inte för 2000 år sedan. Man borde benämna det Skandinavien för att vara mer korrekt. 

Avsnitt 2 handlade om romartiden. Det pratas om hur romarna arbetade sig upp genom Europa. Att handel förekom med dem osv. osv. Det jag reagerar lite negativt över är att det bara är de södra delarna av landet som nämns. Tierp är väl den nordligaste orten som nämnts. 

Fler har reagerat över detta och idag blev det bakläxa för serieskaparna. Här i Norrbotten fanns det folk, minsann. Och de tillverkade stål, minsann. Och det skedde redan före romarnas tid, minsann - nämligen för 2300 år sedan. 

I Talkshow i P1 togs detta upp. Två forskare från LTU (Luleå tekniska universitet.) forskar i ämnet. En av dem arbetar också på Norrbottens Museum. På sistnämnda institution har man i minst tre-fyra år haft en utställning om arkeologi i Norrbotten, där ståltillverkningen finns med. 

Själv skrev jag om ämnet redan 2009, så inget är obekant. 

Kommer detta att nämnas ens i den bekostade serien? Det som räknas är ju oftast det som händer i södra delarna av landet. Det som hänt norrut verkar inte så viktigt. Men så har det ju alltid varit. 

Varför ändra vanor?

*****

Lektion

Senioruniversitet är man ju inskriven vid från och med idag. Jag gick på föreläsning. Med fika i pausen. 

Dagens program handlade om Rysland. Gudrun Persson, forskare, m.m. talade om Den ryska ledningens världssyn. Intressant i dagens läge. Det jag mest reagerade för, var att det i Ryslands historia finns flera paralleller till Putins visioner om ett stort imperium. Flera gånger har jag tagit upp frågan om mina egna historiska kunskaper, när det gäller 1800- och 1900-talet. Dit hann vi nämligen aldrig i skolan. Kanske var det för kontroversiellt. Andra världskriget fick vi aldrig lära oss något om, t.ex.

Men här fick jag lära mig en del om Ryslands historia. Och den är inte särskilt smickrande. Putin verkar också vara inne på samma rysliga linje. 

Jag kan inte gå in på allt vi fick höra på denna föreläsning. Det blir för omfattande. Men intressanta paralleller verkar också växa fram under landets ledning i nutid. Skrämmande.

*****

Herrejösses ...

.. vad oerfarna många är, nuförtiden. Det insåg jag när jag hörde dagens nyhetssändningar på förmiddagen.

 - Det är mer än hälften av befolkningen som inte upplevt detta.

Så sas det. 

Mer än hälften, tänkte jag. I mitt huvud har de flesta varit med om det. 

Det handlar om mångubben - ja, inte den du tänker på i första hand. Jag menar det faktum att det i år är 50 år sedan det sist var män på månen. 50 år! Alltså är alla som är yngre än 50 helt oerfarna vad gäller månlandningar. Och de som är så unga är  alltså den stora majoriteten.

Det är aktuellt med nya uppskjutningar. Idag klockan 14.33 var det planerat. Men det blev inget. Åska och ett litet bränsleläckage satte stopp för avresan och avgången sker nu förmodligen på fredag. Nu var det inga människor ombord. Dagens evenemang handlar om en försökstur. Ny sorts utrustning, delvis ny teknologi. Människor på månen kan vi inte räkna med förrän 2025. Och då är det meningen att gumman i månen också ska bli ett faktum. En kvinnlig astronaut, alltså.

Då får alla uppleva en månlandning, med folk ombord. Den erfarenhet som jag fick för 50 år sedan. Herrejösses - man var ju vuxen redan då.

Det ger perspektiv.

*****

Det trodde du inte

Det där med historia har jag berört förr. Särskilt den undervisning man fick i skolan, som aldrig hamnade i 1900-talet och dess konflikter.

Men inte heller någon vidare kännedom om lokal historia, eller förhållanden i hembygden i historisk tid fick vi. Det var sydsverige som gällde.

Här kommer ett exempel på något jag fick lära mig idag! "Sveriges första". Jojo.

Nåja - man ska ju uppskatta livslångt lärande. Och det gör jag.

*****

Här hittar du mer om norrbottnisk historia

Nyheter

Sverige är i krig. Mot ryssarna. De har ockuperat Norrbotten och Västerbotten!

Lugn, lugn - det var för 211 år sedan. Alltså 1809. Detta fick vi aldrig läsa om i skolan. Freden i Månsbyn. Hört talas om den? Nej, kunde väl tro det. Däremot freden i Brömsebro, Kalmar, Roskilde, Malmö och Lund. Och säkert finns en hel del andra "freder" söderut som vi fick traggla på historielektionerna. 

Men hemtrakternas historia - nä nä nä. Inte ett ord. 

Tur då, att jag fick en bok i julklapp. K-G Bergström, känd från TV, har skrivit en innehållsrik berättelse om ofärdstiderna här uppe i norr. Ofärdstider som innebar elände för befolkningen, med svält, sjukdomar och död under den ryska ockupationen i början av 1800-talet. 

Det ska bli mycket intressant att fördjupa sig i den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*****

Karantän

Att Luleå är en sjöfartsstad råder det ingen tvekan om. Här låg t.ex. Sveriges största varv i mitten av 1800-talet. Men numera präglas inte stan av sjöfarten på samma sätt som när jag var barn. Då kunde man gå ner till Södra hamnen och se 10-15 stora fartyg ligga ute på redden och vänta på kajplats. Nuförtiden reagerar man med ett "men va?", när man ser någon större båt ute på fjärden. Det beror förstås på att hamnen delvis flyttat längre ut i havet. Den syns inte från stan längre. 

Här är det Eira från Helsinki, som ankrat upp. Och det har den gjort sedan snart en vecka. Och jag undrar varför. Är det kö till hamnplatserna? Eller har besättningen satts i isolering på grund av Covid? Vem vet. Hoppas i alla fall att de får mat levererat, så att de håller sig vid liv.

Min runda går vidare och snart kommer jag till en vändpunkt där näsan pekar hemåt igen. Jag passerar min gamla gymnasieskola precis i den tid som gymnasisterna strömmar ut från sina lektioner för att gå och äta på "bamba". Men där har inte klockan riktigt ännu slagit för öppet. Vad händer då?

Jo, då köar ett hundratal elever på gården utanför dörren. Köar och köar - de står som packade sillar! Inte en tanke på social distansering. Det är precis som om de aldrig hört talas om det. Men det är klart - Tiktok kanske inte har berättat om smittan. 

Nåja. Snart kanske dessa okunniga får lära sig riktig karantän - The Trump way.

*****

Mer historia

Såg en intressant utställning på muséet. Så intressant att jag har beslutat gå tillbaka och titta en gång till. Det var nämligen så mycket information att ta in, att jag tror jag missade en hel del. Delvis för att det var så mycket folk att man knappt kom fram till alla objekt.

 Vana som vi är med den sydsvenska "standarden", vad gäller historieskrivning, blir det ännu mer angeläget att man får lära sig att den kanske inte gäller i alla lägen. Som jag sagt många gånger, så fick vi i skolan aldrig någonsin läsa om historia med anknytning till hemorten eller hemlänet. Det handlade alltid om vad som skett i de södra delarna av vårt land.

Nu har arkeologer de senaste åren börjat intressera sig för vår landsända på ett mer seriöst sätt. Fynd har de gjort. Många!

Och en hel del företeelser, som är så gamla att stora delar av sydsverige inte ens fanns. I alla fall inte ovan havsytan. Se karta nedan.

För 11000 år sedan, (elva tusen) har människor levt i Norrbotten, i Tornedalen. Närmare bestämst i Aareavaara. Jägarfolk, som enligt de fynd som gjorts jagade ren, bland mycket annat. Fiske ägnade man sig också åt. Det har man konstaterat vid utgrävningar i Vuollerim (Jokkmokks kommun) där boplatser kunnat grävas fram. Boplatser som dateras till 6000 år före kristus.

Dessutom ägnade man sig åt järnhantering, ja till och med stålframställning redan för 2200 år sedan. Det har europeiska forskare (och även då svenska) avfärdat, tills nyligen. Men det var sant.

Mycket av detta skedde alltså långt före Vendeltiden (550 e.Kr. – 793 e.Kr.), då Ales stenar uppfördes. Före Knossos på Kreta, och det Romerska riket. Ja, till och med långt före att de egyptiska pyramiderna tog form.

Och långt före den historia som vi oftast fick oss till livs i skolan. 

Kände du till det?


*****

Historia

Klarar vi oss utan antiken? Det har uppstått debatt i och med att Skolverket gått ut med ett förslag att ta bort hela grekiska och romerska antiken ur historieundervisningen.

Först kom jag inte ihåg vad jag sjäv kan om den tidsperioden och om vi läste något om det. Men ur hjärnvindlingarna dök så småningom upp alla möjliga historier, som handlar om antikens tidsålder. Spännande historier. Iliaden och Odyssén och de romerska sägnerna om Romulus och Remus, är några av hågkomsterna. Egyptens faraoner var också spännande.

Allt det där läste vi i skolan. Till vilken nytta, kanske man kan undra. Jo, den västerländska kulturen byggdes vidare på antikens grunder. Det kan nog vara bra att ha ett hum om den delen av historien. Eller?

Jag vet i och för sig väldigt lite om europeisk 1900-talshistoria. Det slår mig gång efter annan. Första och andra världskriget har jag dåligt hum om. För dit hann vi aldrig. Eller också var det kanske för kontroversiellt ännu på femtio- och sextiotalen, när jag gick i skolan. Jag vet inte.

Dessutom vet jag alldeles för lite om min hembygds historia. Det har jag fått läsa på,och hitta korn om, i vuxen ålder. För Sveriges historia var sydsveriges. Så var det bara. Fredsfördraget i Månsbyn (i Kalixtrakten) med ryssarna. Att Luleå var Sveriges största skeppsvarvsstad en gång. Det fick vi aldrig lära oss. Naturligtvis fick vi heller aldrig höra om tyskarnas stora förråd här utanför stan under andra världskriget. De så kallade Tyskmagasinen. Eftergifter mot tyskarna i neutralitetens namn. För, som sagt, till 1900-talet hann vi aldrig.

Men nog hade det hunnits med. Förutsättningen hade förstås varit att man inte, så att säga började om i historieundervisningen vid varje skifte i skolan. Vi läste historia upp till sjätte klass. Sedan kom realskolan (motsv. högstadiet), då vi backade och började liksom om, vilket också upprepades i gymnasiet. Vi backade inte helt och hållet vid varje stadium, men avstampet gjordes från en punkt som överlappade det tidigare skolstadiets undervisning.

Så fixa till kontinuiteten, Skolverket, så hinns det nog med! Sedan finns det nog mindre viktiga "mellanperioder" i historien, som kan kortas också.

*****

Historielös

Det är inte utan att jag känner mig lite dum. Lite obildad. Inte visste jag mycket om de i midsommarhelgen nedbrunna så kallade Tyskmagasinen. De har nu, som totalförstörda, plötsligt blivit på allas läppar, i alla tidningar, i SVT:s nyhetssändningar och i SR:s Kulturnytt, som i dag hade ett bra inslag i sin sändning.

Som jag nämnt tidigare har jag aldrig fått lära mig något om andra världskriget, när jag gick i skolan. Vi hann liksom aldrig fram till närhistorian, som när jag började skolan var minst ett decennium bort. Och när det borde varit dags att lära om det var det väl nära nog två. Vi snuddade vid det första av världskrigen, men inte mer.

Naturligtvis hade vi också något som hette hembygdskunskap. Men där blev det bara tal om Luleå stads mer avlägsna tid; blivande världsarvet Gammelstad, eller Luleå stads gamla kyrka som brann ner och ersattes av den nuvarande domkyrkan. Så mycket mer blev det inte.

Inte heller fick man veta allt som man nu kan lära sig av små informationsskyltar, som kommunen ställt upp längs populära promenadstråk. De berättar om vad som hänt på den plats där skylten står. Till exempel var Sveriges största skeppsvarv låg en gång i tiden. Sveriges största! Trodde det fanns i Göteborgs- eller Malmöområdena.

Och går vi lite längre från Luleå kan vi tala om "Freden i Månsbyn". Hör talas om den? Förmodligen inte. Men Brömsebro, Roskilde, Knäred. Det var vid kapitulationen i Månsbyn, öster om Kalix, som freden innebar var Sveriges gräns mot Ryssland (Det ryska storfurstendömet Finland) skulle dras. Inte så oviktigt i vår historia.

Som sagt. När- och nutidshistoria var något som var ickeexisterande när jag gick i skolan. Kanske var närhistorian för kontroversiell, när jag var barn. Luleborna härbärgerade ju tyska förnödenheter för dess krigsmakt i de nu brunna byggnaderna. Men de tjänade också som mellanstation för ryska krigsfångar, som skulle åerbördas till sitt hemland efter kriget. Det där sista har jag aldrig någonsin hört talas om. Förrän nu.

Sveriges historia i övrigt och framförallt den dokumentation vi hade, inkluderade knappast något som hänt norr om ....   ja, Sundsvall kanske. Det var väl möjligen historien om Vildhussen, då. Möjligen.

Och nu saknar jag dem.Tyskmagasinen .

*****