Spänningen stiger

Så har vi då fått en fortsättning på den historia som ingen vet hur den slutar, eller ens hur den utvecklar sig i nästa avsnitt.

Det är Maj som bidragit. Hon har en egen blogg, men har blygsamt bett mig lägga ut texten här.

Om du inte varit med från början, rekommenderar jag att du läser de inledande avsnitten först:

• avsnitt 1
• avsnitt 2

Här följer nu Majs klarsynta fortsättning på historien:

---

Avsnitt 3.

- Vadå såg mig? Vad menar du? Vem är det?

- Jag såg att du försökte hjälpa mig den där kvällen i januari, när jag låg skadad i snön. Men du hann inte, de hämtade mig innan ambulansen kom.

Kvällen när det hade hänt kom tillbaka till henne. Så tydligt att hon kunde känna den kyliga vinden som rufsat hennes hår när hon stod och pratade med de misstroende ambulansmännen.

- Du finns alltså på riktigt? Hon hade börjat tro att hennes fanastin hade skenat iväg och att han var ett foster av den.

- Vad hade hänt och vad menar du med att de hämtade dig?

Gunilla kände hur orden och frågorna stockade sig i halsen och hon tryckte mobilen tätt emot örat för att uppfatta hans svar.

- Ja, jag finns. Eller, jag fanns. Jag vet inte riktigt. Jag har varit varit inlåst sedan det hände och jag tror jag har varit drogad för jag har ingen uppfattning om hur lång tid som gått och vet inte var jag är. Men jag har inte sagt något om hemligheten. Inte ett ord. Jag svär! Jag har lovat dig att inget säga och inget har jag sagt.

Ett statiskt brus avbryter hans röst och förbindelsen bryts. Gunilla tittar på mobilen i sin svettiga hand som om den kunde fortsätta att besvara det hon inte fått veta. Hur hade han hennes nummer? Vad var det för hemlighet och hur kunde han tro att hon var inblandad? I samma sekund som hon tänker den tanken känner hon hur hon nästan fångar mardrömmen som hon ofta drömmer men aldrig minns.

Drömmen börjar alltid likadant. Hon är ensam i en hytt på en båt. Den har två väggfasta britsar, båda hårt bäddade med grå filtar som har ett svart tryck av bokstäver som hon inte förstår. Hon håller något omlindat tätt emot kroppen, som för att skydda det, när hon hör stegen i korridoren utanför och hyttdörren öppnas.

---

Grip tillfället! Ge dig i kast med en fortsättning. Publicera på din egen blogg, eller be mig lägga ut din berättelse. Det är valfritt. Bara vi får veta att en fortsättning finns.

Kom igen!
*****

Läs den spännande fortsättningen

Här kommer mitt bidrag till stafetten, som jag hoppat på, anmodad av Niklas. Läs början av historien hos honom innan du fortsätter här.


- - - - -

Att det var en ung man, såg hon. Han såg lite luggsliten ut. Men det var nog bara håret som blivit lite för långt. Och skägget. Han var välklädd för kyla. Han var rätt lång och verkade atletiskt byggd. Mössan hade nästan fallit av honom och hon såg att han hade ett skrapsår vid ena tinningen.
- Hemlighet. Vad då för hemlighet. Vad är det som hänt?
Hennes frågor förblev obesvarade. Mannen sjönk in i medvetslöshet. Hon försökte skaka liv i honom, men det hjälpte inte.
- Han lever i alla fall, sa hon tyst för sig själv, sedan hon lite valhänt hade hittat pulsen på hans hals. Andningen verkade också normal, men kanske lite svag. Hon bannade sig själv för att hon inte fick med sig mobilen när hon sprang ut från lägenheten. Ingen människa syntes, som kunde hjälpa henne. Traktorn som hon sett röja snö längre ner efter gatan, var nu försvunnen. Nu var hon ju tvungen att lämna honom där, för att gå in och ringa 112. Snön började falla igen och hon skyndade in.

Det som sedan hände är svårt att förklara. Ett mysterium. Så här en månad efter den där natten, var det som om det aldrig hänt. Ambulansen kom rätt snabbt efter att hon larmat. Hon beredde sig på att gå ut och möta den, efter att ha fått på sig mera kläder. Det hade börjat blåsa nu och kändes rätt otrevligt, när hon kom ut på gården och skyndade mot blåljusen. Ambulansmännen såg henne där hon kom springande och viftade med armarna, för att visa var de skulle köra in i tvärgränden. De bromsade in och stannade. Gränden var tom! Helt tom. Mannen var borta. Spårlöst. Snö hade nu på den korta tiden sedan hon varit borta drivit in på platsen där han legat, eller där hon förmodade att han legat. Ambulansmännen tittade lite misstroget på henne.
- Menar du att det låg en medvetslös kille här, frågade den yngre av de två.
- Det är väl klart att jag menar. Hon sade det lite väl bryskt. Irriterat. Ville inte bli misstrodd.
Den andre ambulanskillen sparkade lite i snön för att se om några spår efter en kropp kunde upptäckas.
- Vad heter du, frågade han.
- Gunilla Albrechtson. Hurså?
- Ja, vi måste rapportera vem vi mött på platsen för utryckningen. Han tog upp ett block och antecknade i ljuset från strålkastarna. Tog upp namn, adress och telefonnummer.
- Men vad gör vi nu då, frågade hon. Han måste ju ha irrat iväg någonstans.
- Tja, säg det. Han tittade menande och lite frågande på sin kollega, men fick inget svar.
- Nä, vi får nog ta det här som ett falsklarm.
- Falsklarm? Hon var nu upprörd. Skulle jag ha larmat er för nöjes skull.
- Ja.. näe. Men vi kan ju inte kalla det något annat.
De båda sjukvårdarna började göra sig reda att åka därifrån.
- Jag tycker du ska ringa polisen och prata med dem, sa han som steg in på förarsidan.
Ambulansen försvann neråt stan. Snöröken yrde och gjorde det hela nästan surrealistiskt. Som en dröm.

Hon kände sig rätt förvirrad och frusen, när hon kom in hemma igen. Allt hade skett så snabbt. Det hade knappt gått en halvtimme sedan hon rusat ut till gränden första gången.

Visst! Hon hade ringt polisen. Gjort en anmälan. Försökt göra en anmälan.
- Vad vill du anmäla?
Hon medgav att hon nästan inte visste vad hon ville. Men hon berättade i alla fall vad som hänt. Hon hörde sucken från kvinnan i andra änden av linjen. Ännu en knäppskalle i natt, verkade hon tänka.

Det där var alltså i slutet av januari. Nu närmade sig mars, och inget hade hörts. Ingen hade tydligen sökt vård. Inget hade skrivits i tidningarna. Inte minsta lilla notis. Det förblev tyst. Gunilla hade inte ens berättat för någon på jobbet. Bara dottern hade fått höra historien. Hon tyckte att det verkade kusligt, men verkade skaka av sig det hela.

En kväll, när dottern just hade lämnat henne, efter att de hade suttit och sett en dålig komedi på TV, och Gunilla gjorde sig i ordning för att sova, ringde hennes mobil.
- Så här sent, tänkte hon. Klockan närmade sig en halvtimme efter midnatt. Kanske var det Camilla, som hade glömt något när hon gick och stod nu utanför den låsta porten och ville in igen.
Mobilens display visade "privat nummer". Det var alltså inte dottern, men hon svarade i alla fall.
- Albrechtson! Hon försökte låta alert, trots att hon var trött efter slötittandet på TV-filmen och rödvinet som hon och Camilla hade kostat på sig.
Det var tyst i luren.
- Hallå, vem där, frågade hon.
Fortfarande tyst. Men hon hörde att någon fanns där i alla fall. Det kändes otäckt. Hon tänkte precis lägga på...
- Jag såg dig.

- - - - -

Någon som känner sig manad att fortsätta? Kort, eller långt. Varsågod. Men kontakta mig gärna först, så att Niklas och jag vet att pinnen gått vidare.

*****