Ljuspunkt

Min åsikt om AI skrattas det åt ibland. 'Alla' tycker att det är så bra, så bra, och använder det i alla möjliga sammanhang.

Visst - man kan få snabba besked om i stort sett allt man vill veta något om. Men är det pålitlig information? Ibland, kanske. Men de svar man får bör man kolla upp på andra vägar, för att bli mer säker.

Nu har ett av världens största AI-företag börjat tveka. Vi kanske går för fort fram, menar de. De tänker på risken för att artificiell intelligens ska 'ta över' och manövrera ut människan. Hemsk tanke. 

Det här rapporteras det om idag. Läs mer här.

Jag kanske inte är så dum ändå, som tvekar.

Icke AI-manipulerad maskros.

 *****

Debut

Jag har just avslutat mitt livs första Teams-möte. Det gick ju förhållandevis bra, måste jag säga. Men nog är det en nödlösning.

Den här gången var det styrelsen i samfälligheten ute på Rånlandet, dvs området där vi har fritidshuset. Tänk om alla som är med i samfälligheten skulle vet hur mycket som händer i kulisserna, för att allt gemensamt ska fungera. De borde få prya.

Men åter till Teams. Jag hörde idag något inslag om hur folk har vant sig vid att mötas på det här sättet i sina jobb. För en del passar det. För andra inte alls. Det verkar som att många upplever att mötena har blivit fler, och att de går mer eller mindre i varandra, vilket gör att man inte hinner avsluta det ena förrän det andra är igång. 

Det talas om "mötesinflation".

Hur bra är det med hybridmöten?

Pandemin har ju påverkat många delar av vår vardag och en av dem är möteskulturen. Vi har blivit tvungna att hålla möten på digitala plattformar, utan att träffas i verkligheten.

Nu har många börjat komma tillbaka till sina arbeten samtidigt som vi har vant oss vid att i större utsträckning jobba hemifrån vilket skapar halvdigitala möten - så kallade hybridmöten.

Den digitala möteskulturen under pandemin har dessutom gjort att vi nu lägger ännu mer tid på möten och har färre pauser mellan dem.

 Klipp från Sveriges radios Gomorron världen.

 

Jag måste säga att jag skulle sakna den sociala biten väldigt mycket om jag skulle sitta hemma och jobba för jämnan. Men det kanske är en personlighetsfråga. Och en fråga om vad det är för slags arbetsplats det handlar om.

*****

Loj

Funderingar frodas bäst när man inte gör något annat. I alla fall är det så för mig. Idag har inte gjorts särskilt många knop. Lite frukost. Lite lunch. Lite läsning, korsord, soffläge och så småningom middag.

Vädret har inte varit inbjudande. Grått och regn.

Men lite luft hann jag få innan regnet släppte loss på allvar. Det var då en av dagens första funderingar tog form: Vad är det som är så lockande med mobilen?

Vid åtminstone tre tillfällen idag råkade jag på människor, som till synes helt isolerade från omvärlden stod och stirrade ner i mobilen utan att ens märka att jag närmade mig och gick förbi, på pin kiv, på högst en halvmeters avstånd. Inte en blick, inte en reaktion. Det här var på ställen som i övrigt var folktomma. De här människorna kommer förmodligen att råka ut för något hemskt någon gång. Rånade, påkörda, eller helt bortglömda, när alla andra flytt en annalkande eldsvåda eller något annat.

Visst - det fanns förstås de där vanliga mobilskådarna också. Du vet, de där som bekymmerslösa går gatan fram (eller till och med cyklar), med blicken någon helt annanstans än omgivningen. Gud, vad trist det måste vara att komma hem från en dag på stan, utan att ha sett vad som hänt omkring en.

Jag är alldeles för nyfiken. Jag vill se medmänniskor i ögonen. Jag vill se vad som händer.

Kanske får jag svar imorgon. Då sänds det andra programmet om vår hjärna. SVT1 klockan 20.00. Det här avsnittet handlar just om mobilens påverkan på hjärnan.

Spännande.

*****

Säljer du ...

.. dig själv? Utan att få betalt!

Ja, så är det för många. Den där telefonen du går och bär på kanske berättar exakt vad du gör, och var du befinner dig när du gör det.

Det är bra information för många olika aktörer. De som övervakar dina steg och sedan anpassar sin information till just dig.

Jag har berört ämnet förr och idag har Dagens Nyheter en stort uppslagen artikel om "problemet". De har fått tillgång till information om en enskild människa och kan se exakt vad personen gjort under en dag.

Men det går förstås att komma undan. Man kan gömma sig. Det har jag i stort sett alltid gjort. Jag tycker inte att Google, Facebook, Instagram (och inte bara dom) har någon anledning att veta var jag i varje ögonblick befinner mig.

Därför

• har jag aldrig "droppen" (den där symbolen som du ser på bilden till höger) påslagen. 
• "checkar" jag aldrig in när jag är någonstans, via Facebook.
• stänger jag alltid wifi-funktionen, när jag lämnar hemmet (om jag har eget lösenordsskyddat wifi hemma).
• stänger jag förstås av telefonen på natten.

Hur gör du?

Givetvis använder jag platsmarkören ibland. När jag behöver GPS-tjänster. Men det blir ju bara en kort stund. Sedan försvinner jag från jordens yta igen.




*****

Storebror Google

Vi oroar oss över integritetsfrågor. Skall FRA få övervaka våra göranden och låtanden på nätet, i telefon och e-post. Diskussionernas vågor går höga.

Google ser också vad vi gör. Och registrerar. Du googlar och får rätt på det ena och det andra om det ena och det andra. Allt finns där. Även det du bloggat. Visst - Lägger man ut saker på en blogg, så bör man vara medveten om att det blir offentligt. Sökbart för var och en.

Blogger och därmed Blogspot ägs av Google. Jag använder verktyget för egen del. Det fungerar bra för det mesta. Så jag är fast. Och registrerad. Hos Google.

Nu kryper företaget närmare. Närmare mig. Enligt Dagens Industri har Luleåföretaget Marratech köpts upp av jätten.

Och frågan är: Blir världen större, mindre, eller bara lite mer skrämmande?

*****



Tina nosade upp artikeln.
Marratechs grundare bloggar själv, och kommenterar emellanåt hos mig.

Andra bloggar om: Google, Marratech, Luleå, Storebror, Integritet, FRA

Cykel

Det mesta går runt. Hjul. Jorden. Tankarna. Och en del andra företeelser. Undrar hur länge till som alla grabbar som går och väntar på att föda profeten Muhammed på nytt skall behöva vänta. Jag menar, så att de kan hissa upp brallgrenen åtminstone någon decimeter ovan fotknölarna. Snubbelrisken är uppenbar. Aldrig hade jag väl trott att Gällivarehänget skulle bli en sådan succé.

Men det var inte det jag skulle berätta.

Hela min uppväxt på femtio- och början av sextiotalet åkte vår familj iväg till fjälls. Ofta blev det den lilla fjällstationen i Katterjåkk, 2 km öster om det mer kända Riksgränsen. Det blev både vinter och höst.

På den tiden fanns inte ens radio i den trakten. Alltså inte ens en radiosändning från den enda kanal som då existerade hördes. Men i sällskapsrummet på övre våningen stod i vilket fall en radioapparat. En trådradio.

Så var det. Man kunde lyssna på väderrapporten, grammofonmusiken, eller kanske högmässan. (Ja, det sistnämnda var inte så aktuellt, förstås. Vi är inte så kyrkliga i min släkt. Men mamma blev ändå lite bestört när hon en regnig söndag upptäckte mig och min kompis spelandes kort, när ett par allvarliga damer och herrar satt vid bordet intill och lyssnade på högmässan. Mamma förpassade oss direkt därifrån. Men med ett fniss.) Radio sändes alltså över telenätet. Det var i alla fall utbyggt.

Det fanns från centralt håll klara ambitioner att bygga ut trådradion till avlägsna trakter av Sverige. Men tekniken hann tydligen ifatt, och Marconi kunde bli stilla i sin grav i full förvissning om att hans idé ändå var överlägsen. Radio skall sändas genom luften.

Men nu är vi tillbaka.

Marconi får antagligen ge upp. Lars Magnus Ericsson och Graham Bell tar över igen.



Läs mer om:
Trådradiosatsningen på femitotalet.
Guiglielmo Marconi.

Andra bloggar om: Radio, Marconi, Rundgång

Möter henne på Storgatan.

Hon är nyss uppsagd från sitt jobb. Branschkollega till mig. Samma ålder, samma status, dvs snygg, duktig och fräsch.

"Hur är det", frågar jag.
"Ja, man känner ju pressen", svarar hon. "Tror du man får något nytt jobb i den här åldern?"
"Hm, ja man undrar, men hoppas."
"Egentligen tror jag det är enklare för män."
"Jaså", säger jag. "Det har jag inte märkt." Vi skrattar till i samförstånd.
"Jo, jag tror du har mycket större chans än jag."
"Äsch", svarar jag. "Det där är bara nys. Hur är stämningen på jobbet, då?"
"Nä - den är trist. Men det är ju inte så länge kvar."
"Svårt att hålla humöret uppe. Så var det för oss också", sade jag.
"Ja. Och vet du vad det värsta är? Nu har dom anställt 19 personer på ett callcenter. Nybörjare, som skickar upp samtal till oss, när det blir för krångligt. Jag blir så förbannad."
"Det kallas att utnyttja tekniken. IT och avancerad telefoni skulle ju rädda världen en gång. Distansarbete skulle bli modellen".
"Precis - Och det verkar vara det som dom tycker att dom håller på med."
"Visst", säger jag, "så fungerar det när huvudkontor tänker till lite extra. Var finns det callcentret då?"
"I Stockholm förstås. - Vad trodde du?"
"Nä - det var dumt. Jag borde ha förstått. Det är ju där kollektivtrafiken funkar så bra. Det är ju där alla har jättefina bostäder i sjunde hand, 27 kvadrat, med dusch i handfatet."
Hon skrattar. "Så sant."
"Men nu har jag inte tid att stå här längre. Jag skall gå och se om jag kan ta ett jobb", säger jag.
"Ta ett åt mig med!"
"Lovar. Hej!"

Nej - vad var att vänta. Dumheten, provinsialismen, och isolationismen innanför tullarna förnekar sig inte.

Nytänkandet, däremot lyser med sin frånvaro.
Men det är klart.
Det har väl inte nått dit.
Än!
Det är ju bara 16-17 år sedan, som tekniken kom.



Andra bloggar om: IT, Trögskallar

Vi förblir alfabeter

Några analfabeter blir vi inte i alla fall på ett tag. Inte om man läser kommentarerna till mitt inlägg nedan.

LindaLotta är inte ett dugg orolig, men har riktat in sig på en lite annorlunda aspekt:

Det där oroar mig inte det minsta.
Däremot tycker jag det är hemskt med ungar som inte kan skriva läsligt eftersom de endast skriver på tangentbord.
Ens handstil är väl en del av personligheten? Men den måste ju kunna tydas, annars är den inte till någon nytta.

Mitt svar till henne:

LindaLotta: Det där har jag inte ens tänkt på. Men så måste det ju vara. Ja, det blir knepigt att skriva köplistan i fortsättningen om man måste ha datorn i närheten. Fast då har man väl den i telefonen, förstås. Talad. Så att man måste gå med sin egen röst malande i öronen under hela shoppingturen: "3 liter mjölk, jäst, en gurka, lite kålrot, 4 gösfiléer, västerbottenost, hushållspapper, elproppar, chips, lök, ....."

Nä - tacka vet jag papper och penna. Oöverträffat. Enkelt. Överskådligt.

---
En annan har ju vuxit upp i båda världarna, och fått lära sig både välskrivning för hand och maskinskrivning.

Det var bättre förr. Tydligen!

Men nu kommer poängen. I dagens DN skrevs en del om Microsofts nya operativsystem Windows Vista, som släpps till allmänheten idag. "Vista hjälper familjen hålla koll", lyder rubriken.

Och min lilla lustighet om inköpslappen i mitt svar till LindaLotta fick en fantastisk stöttning.

Länge leve handstilen!

(Klicka på bilden från DN,
för detaljer!)

Andra bloggar om: Windows Vista, IT