Inte min tekopp

Nej - det blev ingen succe med Hans Olov Ohlsons bok Sånt som händer. Den blev lite ältande. Handlingen hade visserligen en röd tråd, men den var tunn. Det handlar mest om tänkande, funderande och grubblande. 

Visst - det var trevligt med miljöer jag känner igen. Hågkomster som även var mina. Men det räckte inte för min del.
 

Åter till spänningslitteratur. Nu blir det Michael Hjort och Hans Rosenfeldt som får fixa kusligheter i Jämtlandsfjällen. Skelettdelar hittas under en fjällvandring. Och inte bara från en kropp. 

Fjällgraven väntar på sängbordet från och med nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*****

Vi fegar ur ...

Ensam skrake.

.. och åker hem till stan, när vi hör väderutsikterna som varnar för underkylt regn. Det fenomenet är inte att leka med. Och vi vill vara hemma för andra aktiviteter imorgon.

Men vi hinner med en promenad runt stan, utan störande inslag. Jag förvånas ofta över att jag inte ser en enda bekant, när jag går en runda i centrala stan. I och för sig är vi ju nästan 80000 lulebor, så det finns en del att välja på. 

Idag däremot var det precis tvärtom. Där nere i södra hamnen möter vi tandläkarparet Bea och Bo och stannar och pratar en stund. Bo har råkat ut för allvarlig sjukdom, men har fått bra behandling. Vi såg dem i Umeå i samband med min ablation, men fick då aldrig tillfälle att prata. 

När vi står där ansluter två andra bekanta och när jag råkar titta upp över fasaden på huset intill, ser jag att Lasse och Anita sitter och fikar på sin balkong 7-8 meter ovanför våra huvuden. 

 - Hej, hej.

Bakom ryggen på oss, där vi står och pratar, passerar  Anna och Lennart och vinkar. Universitetsfolk. Vi kommer senare ikapp dem på vår vidare vandring och slår följe en bit. 

Längre fram vinkar Per och tipsar om berusade sidensvansar i rönnen intill. 

 - Dom blir ju det av rönnbären, säger han och springer ikapp sin medgångare som hunnit före en bit. 

Vi vänder snart på klackarna och börjar traska hemåt. Och då var det slut på bekantingar. Men kvoten är ju välfylld. 

 

Undrar hur det blir nästa gång.

 

 Fyllkaja? Nä - sidensvans!

*****

Orange ...

.. morgon med 9 minusgrader. 

*****

Glädjen var stor ...

.. bland traktens småfåglar över att vi äntligen masat oss hit och startat fågelrestaurangerna igen. De svirrade stundals med stor iver. Men när det blev dags för fotografering blev de flesta gästerna blyga och ville inte vara med på bild. Bara blåmesen och talltitan ställde upp.

*****

Vintring

Sådär'ja - då var det fixat. Nu kan vintern komma på allvar. Utekrukor flyttade till ladan. Haren hade passat på att äta upp de blommor som fanns kvar så sent som vid vårt förra besök på Rånlandet. Väl bekomme!

Rensar i pallkragarna. Perennrabatten får sköta sig själv under vintern. 

Sätter ut snökäppar på vår infart så att plogarkillen hittar rätt. Fixar fram motorvärmarsladden till bilen. Men sedan är det klart. 

Välkommen vinter!

*****

Vi avvaktar

Planen var, att vi skulle åka till stugan i skogen vid havet idag. Det finns en del småfix att ta hand om inför vintern.

Men vädret uppmuntrar inte. Visserligen är vinterdäcken på i god ordning. Men omväxlande snö, blötsnö, regn och kraftiga vindar, har redan orsakat flera trafikolyckor på E4 på den sträcka vi måste åka, får oss att ta vårt ansvar. Vi blir hemma. 

Imorgon ska solen skina.

*****

Skymningen ...

.. kommer rätt tidigt den här tiden på året. (Nåja - vid halvfemtiden.) Jag känner mig rastlös, efter gym på förmiddagen och lunch med goda vänner, som jag inte träffat på länge. 

Alltså känner jag på mig att jag skulle gilla en promenad och titta på den nypudrade staden. För visst "snöar" det. Eller "duggsnöar". Och det är rätt skönt, faktiskt. Snön ljusar upp landskap, stadsskap och sinne. 

Går planlöst och hamnar i Museiparken. Stenlabyrinten har ännu inte hamnat helt under snön. Läste i den bok som ligger på sängbordet (Sånt som händer, av Hans Olov Ohlson.) att ingenstans finns denna typ av labyrinter så talrikt som i Norrbottens skärgård. Det överraskar mig. Men jag medger att jag stött på dem lite här och där. Även på fastlandet. Den på bilden är dock en mer nutida skapelse. 

Traskar hemåt i tätnande trafik. Folk på väg hem från jobbet.

*****

Labyrinter är vanliga lite överallt.

Här kan du läsa mer om labyrinterna.

Och här finns ännu mer.

Tack och lov ...

.. så gick det hyfsat att ta sig till däckhotellet idag. Dags att byta till vinterskor på bilen, alltså. Men det var lite oroande när jag hörde prognosen igår, för hur vädret skulle bli idag. Snökaos!!! 

Däckhotellet ligger en bit utanför stan i Storhedens handelscentrum. Och när jag vaknade på morgonen så började jag oroa mig för hur det skulle vara att köra dit ut på sommardäck. Men förmiddagen gick. Vi hade tid till klockan 13, och snällt nog så steg termometern upp till 3 plus och regn. Ibland är regn välkommet. Egentligen behövs ingen väta såhär års. Regnigare oktober var det länge sedan vi upplevde. 

Men idag passade det bra. Vägarna var befriade från snömoset som låg där på morgonen. 

Det märktes att många vaknat till. Hotellobbyn var full med folk, som checkade in och ut, men också hann med en kopp kaffe medan man väntade. Trots allt är det lite ovanligt att det dråsar ner så mycket snö i början av säsongen. Det blir en överraskning. Också för oss nordbor. 

Vintertofflorna på. Nu kan det få snöa.

*****

Ljus i tunneln

Visst har vissa restriktioner släppts. Det har blivit lite roligare i tillvaron. Igår kunde vi uppvakta syster och svåger på 80-årsjubileum. För syrran gällde ett år i efterhand. För svågern var det dagsaktuellt. 

Men vi tar det lite lugnt tills vidare ändå. Undviker trängsel med mera. 

Det som varit trist är bland annat butiksdöden i våra stadskärnor. Men se - där verkar det finnas en ljusning. E-handel är då inget att längta efter. Resurskrävande och skräpfrämjande. Nej, tacka vet jag att gå i en affär och handla. Envis har jag varit, och kanske får jag rätt. Jag tror nämligen att folk börjar lessna på att beställa allt på nätet. Kläder som fraktas jorden runt ända fram till din dörr, varpå du kanske skickar tillbaka hälften, eftersom det inte dög av en eller annan anledning. Skildringarna är många på vad det egetnligen kostar för exempelvis klimatet. 

Därför blev jag lite upplyft när jag svängde runt på stan idag och upptäckte tre nyetableringar i vår största galleria. Dessutom var det stora aktiviteter i en lokal som stått tom länge en bit längre ner efter gågatan. 

Det reder sig kanske. Det gäller bara att just du bestämmer dig. För en tyst och tom stadskärna vill du väl inte ha?

*****

Man blir ju alltid beskylld ...

.. för att skapa moralpanik, när man tar upp frågor om våld i TV-serier. Därför tänkte jag göra det, för att se om min teori stämmer.

En koreansk TV-serie går nu på Netflix. Squid game heter den. Handlingen går ut på att skuldsatta personer erbjuds att vara med i en tävling, eller kamp. Lyckas man bra, så väntar belöning. Förlorar man däremot, så är insatsen skyhög. Man avrättas. Visst låter det spännande. Här kan du få en uppfattning om hur det går till.

Nu ryktas om att den här modellen av "lek" börjar sprida sig ut bland ungdomar, eller ungar. Man har tydligen börjat spela något liknande på skolgårdar här och där i landet. 

I England har det tydligen gått längre. Här avråds starkt från att låta barn och ungdom se Netflix-serien.

Och naturligtvis hakar den sjuka spelindustrin (som så ofta höjs till skyarna i olika sammanhang) på det hela. Det finns ett rykte åtminstone. Ett rykte om att hela företeelsen ska komma ut som dataspel. Det låter ju utmärkt. Då behöver inte ungarna praktisera det i verkligheten. Och påverkade av dataspel blir de ju inte. Neeeeejdå! Varför skulle de det?

Det är det där sista som jag för mitt liv inte kan begripa. Det finns till och med forskare som hävdar att folk inte påverkas av våldsskildringar. Sedan finns det forskare som hävdar att det är precis vad som sker. Och jag är böjd att hålla med de senare. Vi påverkas ju alla av reklam. Omedvetet. Varför skulle vi då inte påverkas av våld i dataspel. 

 - Men du ser ju deckare på TV. 

 

Jo, det gör jag ju visserligen. Men som åskådare. Inte som aktiv deltagare, mördare, krypskytt, terrorist.

*****

Ovanför sänggaveln ...

.. försöker solen konkurrera med att hänga ny konst.

*****

"Förgiftad"

Jag är ingen "batchtittare" på TV. Förundras ofta över hur det går till när vissa recensenter berättar att "jo - den serien har jag sett alla avsnitt av. Och den där andra också". De måste ha ägnat dubbla skift framför TV:n i tre veckor, eller så. 

Nej, det är ingenting för mig. Men jag gillar förstås vissa serier. Numera ganska noga utvalda. Jag skippar hellre. Svenska Deg fick ett avsnitt innan den spolades. 

Däremot tittar jag gärna i efterhand på "klassiker". Unge kommissarie Morse, och Scott & Bailey till exempel.

Igår började en ny thrillerserie i SVT1. Vigil - död man ombord som handlar om händelser på en brittisk ubåt. Mycket proffsigt gjord. 

Ursäkta! Var har vi setts förr. Line of duty, va?

Men så händer det; jag ser ett bekant ansikte där i besättningen. Och genast börjar min egen play-funktion (dvs. hjärnan) att leta i skrymslena. 

 - Var har jag sett människan förr?

Och så följer jag nästan inte med i den aktuella handlingen ett tag. 

 

Samma sak inträffade härom dagen. Det var något avsnitt i ... ja, vilken serie då? Hm? Nå, i alla fall såg jag ett bekant ansikte bland ett antal middagsgäster, och började grubbla. Snart gick det upp ett ljus.

 - Men det är ju chefsabbedissan på Nonnatus House, alltså Barnmorskan i East end. Nu helt civil.

 

Tillbaka till ovanståend Vigil.  Där hittas en medarbetare död i sin hytt. Eller i sin koj, som de säger. Det måste ju utredas. En poliskommisarie får i uppdrag att ta itu med detta. Hon skickas till ubåten genom att hissas ner från helikopter och ska bli kvar ombord i tre dygn. Inte odelat positiv till uppdraget. Det är trångt och mörkt ombord. Men ibland ljusnar det: - Det är ju Rachel (Suranne Jones) från Scott & Bailey.

Och så förgiftas man av det. Hon är nästan identiskt "castad", samma frisyr, samma sorts uppdrag, lika märkliga hemförhållanden. Jag undrar om hon bara bytt arbetsgivare. 

 

Tro det eller ej. Unge kommissarie Morse finns också med i rollistan. Alltså Shaun Evans. Men honom lyckades jag inte riktigt lokalisera där ombord, eller i något av de landbaserade scenerna. Månne han var maskerad till den man som benämndes "förvaltaren" ombord. Den personen var med nästan hela tiden, men om det var Shaun, så var han omgjord på något sätt. (En omtittning visade att det var han. Lite smalare, lite yngre såg han faktiskt ut.)

Se serien. Den blir nog spännande.

Det måste vara rätt knepigt för skådespelare, när de blir så förknippade med en roll, att man inte kan låta bli att tänka på tidigare prestationer. Nästan för evigt, känns det som. Ser man Inger Nilsson i något sammanhang, så är hon Pippi Långstrump. Så är det bara. 

De blir förgiftade. Eller är det jag som är det?

*****

Jag är ...

.. naturintresserad sedan barndomen då vår familj ofta var ute både sommar och vinter. Det var fjällvandringar och bärplockning i skärgården och annat.

I vuxen ålder har det naturligtvis fortsatt. Naturligtvis betyder det att jag även tittar på naturprogram i TV. Kunskapskanalen har ett stort utbud, som ibland även spiller över till SVT1 och SVT2. 

BBC i England producerar fantastiska naturdokumentärer. Då får man följa med till världens alla hörn och träffa märkliga djur, på nära håll. Ibland undrar jag hur det går till, när man filmar de där skildringarna. Men de har tyvärr också en del flisor i kanten, tycker jag. En sak som jag ofta retar mig på, är att naturscenerierna alltför ofta ackompanjeras av storvulen stråkmusik. Som för att understryka det dramatiska bilderna. Jag tycker att det stör. 

En annan sak är de där molnhimlarna i tredubbel hastighet som också är något som producenterna verkar älska. 

Det är nästan så jag tycker att SVT:s egna produktioner, t.ex. älgvandringen i så kallad slow-tv, är bättre.

I Medierna, P1:s program varje vecka som handlar om journalistik och allmänna frågor kring våra viktiga medier, pratades det idag bl. a. om just dessa natur"dokumentärer", som de ifrågasatte. Hur dokumentära är de, egentligen. Förekommer fusk? Ja - det finns misstankar om det. Någon kallade vissa utländska naturproduktioner som "såpor", helt enkelt. En serie som gått i höst - Serengeti - togs upp speciellt. Där hade någon uppmärksam även observerat att det var fejkade effekter i vissa scener. Och storvulna orkesterstycken nämndes också.

Hm, säger jag. 

*****

Öppnar dörren ...

.. för att hämta tidningen i brevlådan.

*****

Om rullen ...

.. var full igår, så är den rätt ofylld idag. Visst händer det saker i världen. Knivmördad brittisk parlamentsledamot. Norsk pilbågsskytt häktad. 30 dödade i sprängdåd i Afghanistan.

Men här är det väldigt lugnt. Delvis beror det på vädret, som är synnerligen ogynnsamt för utevistelse. Regnet har öst ner hela natten, som var mild. Plus 8 grader på morgonen. Men dagen har ändrat karaktär och bjuder nu bara på en enda plusgrad och regnet övergår så sakteliga till höstens första snöfall. 

 

Även om det inte på något sätt angår mig, så kan jag inte låta bli att reagera över hur folk klär sig. Jag gick några ärenden i regnet. Regnjacka på, huvan uppfälld, halsduk (visserligen av tunnare slag), handskar. "Vindrutetorkare" hade varit fint att ha på glasögonen. Då möter jag två unga kvinnor. Lätt klädda, minst sagt. Den som var lite mer voluminös hade någon kofta i tunn trikå. Av hängigare modell med generös vidd kring halsen. Hon verkade helt oberörd av vädret. 

Det gick inte länge förrän jag träffade två andra unga tjejer. Den ena av dem med öppen midjekort jacka (som antagligen helt saknade knäppfunktion), och under den en topp som lämnade mycket generös insyn till stor byst. Oberörd.

Nästa människa kom med tjock dunjacka, huvtröja, och huvan uppfälld över alltihop.

Som sagt - det angår mig inte, men hur går det till? Sommarskor utan sockar, mer regel än undantag. 

Nog lever jag ett spännande liv, eller hur. Jag var glad när jag kom innanför dörren därhemma och fick hänga upp jackan i badrummet för att den skulle rinna av. 

Resten av dagen är ett oskrivet kort.

*****

Full rulle

Efter gymet blir det lunch på stan. En avocado-rökt lax-bowl (som det heter nuförtiden) fick det bli, varefter det bar iväg till Kulturens hus för att hämta bokade biljetter till författarträffen med Jerker Wirdborg, som vi tipsades om av Kerstin Wixe och Sven Wollters fru Lisa, som vi träffade på Coop igår. 

 - Det gäller att vara ute i tid och boka. Jerker är så rolig, sa Kerstin, som också är producent för Kontext som författarkvällarna heter. Hon producerar också radions romanuppläsningar i P1.

Nästa punkt på mitt eget program blir frisörbesök. Men först liten paus hemma. På gården pågår vinbärsbuskbeskärning och balkongräckesutbyte. Vi ska få specialdesignade glasräcken i hela föreningen. Men stackars jobbare. Några plusgrader, regn och starka vindbyar. Inte kul.

Men fint blir det.

*****

Premiär

Första gången på länge. Gymet har fått vänta ett bra tag. Dels brukar jag sommartid ha kortet avställt, eftersom jag inte bor i stan då. Sedan har jag ju varit "konvalescent" sedan 28 augusti efter min ablation. Förbjuden att träna helt enkelt.

Lägg därtill att jag var väldigt försiktig med tanke på smittoläge under våren och innan vaccination. Det blir mer än ett halvårs paus, totalt.

Men nu så ...

*****

Ny bok

Så åkte Tove Alsterdals Rotvälta in i hyllan. Den var bra, även om jag tyckte att persongalleriet blev lite för rörigt. Men snyggt skriven, spännande, och oförutsägbar. 

Ny bok blir Hans Olov Ohlsons Sånt som händer. Inte någon nyutkommen bok. Den har några år på nacken och jag hittade den i husets minibibliotek en trappa ned. Författaren är lulebo och journalist på en av lokaltidningarna.

Jag har hunnit en bit och tycker att de inledande kapitlen är lite för mångordiga. Det händer liksom ingenting. Men jag ger inte upp. Det är alltid kul att läsa historier som äger rum i ens egen närhet. Hur huvudpersonen tar en promenad runt Skurholmsfjärden, precis som jag själv gjorde igår. Välkända miljöer, alltså.

Vi får se hur den utvecklar sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 *****

Fara å färde!

Elsparkcyklarna diskuteras dagligen i olika media. Och nästan bara i negativa ordalag. Även om vi här i Luleå är befriade från hyrcyklarna, har egenägda börjat dyka upp på gågator, trottoarer och andra olämpliga ställen. Att det inte är hyrcyklar är förstås en fördel. Det finns inga strösslade överallt, som jag sett exempel på i t.ex. Stockholm. Sitt eget fordon har man förstås lite mer ansvar för. 

Men ansvar verkar inte vara användarnas motto. Jisses vad fort de kör. Tysta är de också. Och minst, jag säger minst mopedfart. Bland folk. Helt huvudlöst, enligt mig.

Elsparkcyklar är fordon. Därför bör de framföras enligt samma bestämmelser som cyklar, mopeder, vespor, bilar, bussar, långtradare, det vill säga på gatan. I körbanan! Men det är vi för fega att säga till om. Som jag sagt har vi inte hyrvarianten här i stan, men jag ser snart en kommande olycka. Detsamma gäller många cyklar/cyklister, som helt verkar ha tappat vett och sans nuförtiden. 

Läs också den insändare jag hittade i dagens DN. Även om jag inte kan kontrollera vissa fakta i den, så håller jag med om det mesta som insändarförfattaren skrivit. 

 Vad tycker du? 

*****

Skattkistan fylld

I morse levererades årets ranson. 2 kilo. Det räcker en bra stund, även om vi själva bara ska behålla ett av de där paketen. 

Mums!

*****