Besprutad

Så lyckades jag trots allt att köa mig till min nionde covidspruta. På köpet ett stick mot influensa.

Som jag skrivit för någon vecka sedan har regionen helt och hållet misslyckats att arrangera spruteriet genom att lägga hela verksamheten som en 'drop-in'. Resultatet blir förstås kö-bildning. Precis som förra gången gick kön hela vägen och i kringelikrokar genom hela den stora entrén. Men idag kom jag i alla fall innanför dörren, så jag beslutade att göra ett försök. 

Det blev en del snack mellan de som stod framför mig och bakom. Humören var trots allt ganska goda. Men viss ironi skymtade fram rätt ofta. Men vi hann prata om annat också.

 - Man skulle ha tagit med sig boken jag håller på att läsa, sa damen framför mig.

 - De kunde väl bjuda på fika i hörnen på den här lokalen, sa herrn bakom.

 - Suck. Ska jag ge upp igen, sa någon annan bakom mig.

 

Mycken kritik hördes. En sköterska kom ut och begärde ordet, höjde rösten och sa:

 - Skyll inte på oss som jobbar här. Det är Regionen som bestämt detta. Ni får ringa dem och klaga.

 - Det gjorde jag för en vecka sedan, sa farbrorn bakom mig. Och de har inte svarat ännu. 

 

I kön står ju folk i betydligt sämre form än min. Rullatorer, kryckor, höftproblem och annat. Jag förstår att det blir jobbigt.  

 

En timme i kö blev det innan en småländsk sköterska tog hand om mig. Och då gick det ju rätt snabbt. 

 

Ett år till nästa gång. Undrar om Regionen vaknat då.

*****

Då satt den där ...

.. den sjätte dosen. Snabbt och smidigt. Det var väldigt lugnt på vaccinationscentralen. Ingen kö. Ingen stress.

 - Nej, det är mycket lugnare nu, när det inte är uppdelat på ålderskategorier. Folk kommer när det passar, sa sköterskan som på vanligt sätt stack nålen i mig. Jag kände inte ett dyft, som vanligt, tackade och åkte hem. 

 - Välkommen tillbaka om ett halvår, sa 'portvakterna'.

*****

Nollor

Trumpister verkar finnas även här i vårt land. 

Nu vet vi att huvudstaden härbärgerar hundratals supersmittspridare. 

De får gärna ha sin åsikt. Men de bör hålla den för sig själva. Och verkligen hålla sig själva för sig själva.

*****

Chans

Här går man ju och undrar hur det blir med vaccination mot Covid. Det finns ett löfte om att jag ska vara på gång rätt snart; ett brev ska komma och berätta att nu är det dags att boka tid.

Men igår kom ett oväntat initiativ från Regionen, som jag hoppade på direkt. 

Man kan ställa sig på väntelista. Det är nämligen så att det ibland uppstår "slattar" som man inte vill slänga bort. Istället kommer man då att ringa upp de som står på väntelistan och erbjuda vaccination på stört. Så att säga "på stört". Det gäller att man kan ta sig till vaccinationsstället snabbt. 

Det passar mig utmärkt, som kanske har 10 minuter från dörr till dörr. 

Det är förstås ingen garanti, men kanske en möjlighet att få en spruta tidigare än om jag väntar på den ordinarie kallelsen. 

Väntar spänt på telefonsamtal.

*****

Perspektiv

Denna höst lämnar mycket i övrigt att önska. Gråare, blötare och mörkare tror jag inte jag varit med om i hela mitt liv. 

Fast egentligen är väl hela året ett riktigt skitår. Jag tänker förstås på Corona, som ju ställt till det för i stort sett hela mänskligheten på olika sätt. Som pensionär är man ju i viss mån priviligierad. Man behöver inte utsätta sig för arbetskompisar, eller andra människor om man inte nödvändigtvis vill, eller behöver. Inte blir man permitterad heller. Inkomsten kommer stadigt varje månad, och den räcker till. Inget att oroa sig för på den fronten, alltså. 

Och när jag börjar tänka i ett bredare och djupare perspektiv, så får jag väl säga att mitt liv har varit lysande. Åtminstone hittills. I dryga 71 år har jag fått leva i ett samhälle som tagit bra hand om mig. Inga nödår. Inga krig. God hälsa. Trevliga jobb. En tillvaro som duger utmärkt. Vi svenskar är nog generellt sett lyckligt lottade, även om naturligtvis undantag finns.

Så vi kanske kan enas om att vi trots allt har haft tur, och haft möjlighet att skapa en bra tillvaro för oss. Demokratiska val i en välfärdsinriktad nation har slingrat oss genom minst sju decennier utan större mankemang. Inga jättekriser. Inga undantagstillstånd.

Nu har vi bara två saker att ta oss igenom.

Men med tanke på allt  vi hade kunnat utsättas för; allt som de föregående sju decennierna utsatte den tidens människor för, så blir det här en parentes.

En pandemi. Ett år till. 

Sedan har vi klimatbekymret.

Inte behöver vi oroa oss för grundvattennivåerna heller.

*****

Inlåsning

Så kom beskedet. Nu blir det ännu hårdare tag i smittbegränsningar.

En presskonferens idag kl 14.30 resulterar i att vi i stort sett får en s.k. lock down. Inga folksamlingar större än 8 personer i allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Detta gäller från den 24 november. Men det är ju förstås fritt fram för dig att tillämpa det redan nu.

Här finns mer information.
 

*****

Karantän

Att Luleå är en sjöfartsstad råder det ingen tvekan om. Här låg t.ex. Sveriges största varv i mitten av 1800-talet. Men numera präglas inte stan av sjöfarten på samma sätt som när jag var barn. Då kunde man gå ner till Södra hamnen och se 10-15 stora fartyg ligga ute på redden och vänta på kajplats. Nuförtiden reagerar man med ett "men va?", när man ser någon större båt ute på fjärden. Det beror förstås på att hamnen delvis flyttat längre ut i havet. Den syns inte från stan längre. 

Här är det Eira från Helsinki, som ankrat upp. Och det har den gjort sedan snart en vecka. Och jag undrar varför. Är det kö till hamnplatserna? Eller har besättningen satts i isolering på grund av Covid? Vem vet. Hoppas i alla fall att de får mat levererat, så att de håller sig vid liv.

Min runda går vidare och snart kommer jag till en vändpunkt där näsan pekar hemåt igen. Jag passerar min gamla gymnasieskola precis i den tid som gymnasisterna strömmar ut från sina lektioner för att gå och äta på "bamba". Men där har inte klockan riktigt ännu slagit för öppet. Vad händer då?

Jo, då köar ett hundratal elever på gården utanför dörren. Köar och köar - de står som packade sillar! Inte en tanke på social distansering. Det är precis som om de aldrig hört talas om det. Men det är klart - Tiktok kanske inte har berättat om smittan. 

Nåja. Snart kanske dessa okunniga får lära sig riktig karantän - The Trump way.

*****

- Det blir nog ...

.. ungefär som vanligt. 
En kvinna intervjuas angående midsommarfirandet. Hon är på väg ut till Grinda i Stockholms skärgård.

 - Vi blir väl ungefär tjugo personer som äter och festar, spelar kubb och dansar kring stången.
 - Hur tänker du med tanke på pandemin, då.
 - Nja vi håller väl avstånd. Och jag kanske har haft Covid, vem vet. Så jag oroar mig inte.

Nej. Hon skulle kanske tänka ett varv till, tycker jag.

*****

Resultat

Det blev ju en sväng till, som jag sa i förra inlägget. Rastlösheten för med sig en del positivt. Mer motion till exempel.

Alltså drar jag ner mot Södra hamnen, där en iskall vind sveper in från havet. De där 9 plusgraderna känns inte alls här. Men jag tänkte - nä, nu är det jag som bestämmer. Och jag strävade vidare, glad att jag tog en liten halsduk och handskar.

Det blommar i stan ...

.. men palmerna har inte grönskat ännu.

 Undrar om det är leda som även andra känner. För jag tycker att de få jag möter verkar mera sökande; sökande efter mänsklig kontakt. De flesta hejar. En äldre dam håller ut händerna och tittar menande upp mot skyn, som just då öppnade sig med en rejäl hagelskur.
 - Det är majprilväder, sa jag.
Hon skrattade. Och så gick vi vidare.

En annan dam, som jag mötte, vinkade på avstånd. Det var ingen jag kände. Men beteendet stämmer med min teori; folk upplever att gemenskapen har blivit förstärkt. Vi sitter alla i samma båt.

Plötsligt, när jag står och fipplar med mobilen, för att få en snygg bild (Se bloggvinjetten!), kommer en ung kille med hund runt "hörnet" och hamnar liksom tre meter från mig. En fin, stor dalmatiner.
 - Oj, vilken fin hund, sa jag.
 - Jo, hon är fin, sa han.
Hunden kommer fram emot mig och jag klappar om den. Det gör att den viftar på svansen och vill vara nära, nära.
 - Oj, säger killen. Sådär brukar hon aldrig göra.
Jag konstaterar att det händer igen. Hundar gillar mig. Jag gillar hundar.
Vi pratar en stund.  Hunden står hela tiden nära.
 - Hon hårar en del, säger killen.
 - Jamen, det är ju vår.
Jag borstar av de hårstrån som fastnat på mig, utan problem, innan vi skiljs åt.

På hemväg kommer solen fram och jag får dessutom medvind. Skönt.

Går genom stan och är snart hemma igen.

Sådär'ja - det blev 13589 steg. Jag är nöjd.

*****

Leda

Det händer ju ingenting. Jag börjar bli allvarligt less. Visserligen har vi mer vår här en er vår i t.ex. Svealand för ögonblicket. 2 plusgrader i Stockholm, snöfall i Eskilstuna och hela 8 grader plus i Luleå klockan 12. Det kanske var dagens händelse.

Ja, vi mötte ju Sven också på vår runda. Han kom emot oss på cykel och stannade och berättade att han mådde bra och att frun var hemma och målade källarfönster. Spännande.

Och minsann hittade vi en av mina kolleger med nytt damsällskap, sittande på en bänk vid ankdammen, som fortfarande är delvis isbelagd. Nej - de matade inte änderna. Så spännande ska vi inte ha det.

Det blev i alla fall 8059 steg, vilket inte alls är så spännande. Så nu måste jag ut en sväng till.

Vilket underbart liv!

*****

Skruvat

Så får jag veta att administrationen i Vita huset i Washington uppmanas bära munskydd. Detta enligt ett beslut från själva chefen, det vill säga skämtet, alltså trumpnissen. Däremot har han bestämt att han själv inte ska nyttja något skydd. (Vem är den där smittspridaren han så gärna pekar ut? Egentligen!)

Jag tycker det blir fler och fler av den personlighetstypen, idag kallad kejsare i DN. En ledare som bara bestämmer att "såhär är det". Oavsett vetenskap. Oavsett etik och demokratiska värderingar. (Även om de räknar sig och sitt land till demokratier.)

Så nu har nästa nisse, nämligen turknissen Erdogan bestämt att det är hbtq-personer som sprider Covid19-smittan. Han får hjälp av den högste islamske ledaren i Turkiet.

Så nu vet du. Det kanske är jag som är skyldig.

*****

Jag kan inte låta bli ...

.. att småskratta lite, när jag idag får höra m-ledaren, individualismens profet, Ulf Kristersson kräver att "staten måste se till ..." att vi når målet 100000 antikroppstester i veckan. Antikroppar mot Covid 19, alltså.

Nu duger staten. Nu ska den se till både det ena och det andra. Hålla privatföretagen under armarna, med mera med mera. Jojo. Och hur vill herr moderatledaren finansiera allt, då.

Kan det vara skattesänkningar? Det brukar ju vara lösningen på det mesta i hans kretsar. Eller privatisering måntro. Det är ju ett framgångsrecept, eller hur?

En så'n tur att vi inte haft en borgerlig regering den senaste tiden. Då hade vi väl knappt haft STATEN. Eller?

Staten - i det här fallet regeringen har starkt uppmanat regionerna att snabba på testerna.
 - Det är deras uppgift, sa socialminister Lena Hallengren i en intervju.
Och så är det ju.

Observera att jag inte är emot att företag räddas av oss alla. Det är Kristerssons kappvändning som fascinerar.

*****

Jaha ...

.. här får man sitta, och drömma om att få ta del av de drömmar som finns därinne.

Suck!

*****

Ombytta roller

Det är väl bara att vänja sig.

Hämtat från Facebook.

*****

En så'n där ...

.. vanlig dag. En så'n där dag som blivit vanlig. En så'n där banal dag, då inget tycks hända, mer än att tillvaron är förändrad. Förändrad till en tråkighet, som man förstås borde göra något åt. Men ett virus sätter gränser.

Därför är det som händer till exempel en promenad. Idag runt Skurholmsfjärden. Jag hade en förhoppning om att få se en salskrake simma i anslutning till kanalen från Björkskatafjärden. Men den förhoppning blev bara just det. Förutom att vi mötte årets första sädesärla. Det hade jag inte hoppats på, men så blev det.

Vandringen var bra, då den slutade på Kulturens Hus restaurang, där vi hämtade upp beställd lunchmat och tog med hem. Fiskfärsbiffar med soyastekt portabello.

Men sedan då? Då blev det lite korsord. Presskonferens i radion. En slummer på soffan. Bara 10 minuter. Dagens tidningar hade jag ju redan läst, enligt de nya rutiner som jag införde igår. Så det blev mera radiolyssning och mera korsord.

Rastlösheten satte in lite senare, och jag tog ytterligare en promenad i solen. Eller aprilvädret, kanske man skulle säga. Mörka moln vakar vid horisonten. Hoppas de håller sig där.

Mörka moln över Norrbottensteatern och Teaterhögskolan. Bara aprilväder ... eller?

 Tittade in i en affär där maken till en kollega jobbar. Nyss uppflyttade från en lång period i Stockholm. Kollegan hemlängtande norrbottning. Maken smålänning.
 - Vet du, jag trivs så oerhört bra här. Det är toppen. Gu' så skönt att slippa Stockholm.

Det blev en kort pratstund, innan jag traskade vidare till mitt gamla jobb, där jag tittade in i bedrövelsen. Dels Coronaläget. Alla är permitterade och jobbar bara 40%. Dels håller hela kontoret på att flytta till nytt ställe. Röran i lokalerna var påtaglig. Men kompisarna försöker hålla humöret uppe. Det är säkert inte så lätt.

Jag kände mig oförskämt lyckligt lottad i sammanhanget. Månadens pension har ju dykt upp på mitt konto, utan problem.

Vem vet hur länge den gör det.

*****

Blandad kompott

Rastlösheten tar tag i mig, och jag måste ge mig utanför hemmets väggar. För att se natur och för att se folk. Nu blev det inte så väldigt mycket av den sistnämda kategorin. Det är faktiskt rätt dött ute på stan.

Jag går längs hamnen för att få solen i ansiktet. Isen ligger. Jag ser pimplare långt därute och en svävare glider fram en bit längre bort. Men sparkföret är det illa med.

Vidare ut mot yttersta udden och så småningom kommer jag in mot centrum igen. Vid hushållningssällskapet har en yrvaken rådneedodrendon, du vet en så'n där buske som ungdomarna i Femböckerna gärna gömde sig bakom i prekära situationer, och som jag aldrig orkade stava mig igenom, vaknat till liv. (Jo, femböcker läste jag gärna. Men det var det där busknamnet jag aldrig fick till.)


Går förbi länsmuséet där parken håller på att renoveras. Men muséet är stängt. "Until further notice".

Verkligheten har blivit en annan.

*****

Det ropas ...

.. på hårdare tag, mer och mer i coronasammanhang. Visst kan jag hålla med om det, när det gäller t.ex. kroglivet. Sådana "onödiga" verksamheter borde göra sitt bästa för att på lång sikt fortsätta att existera. För helt onödiga är de inte. Träffpunkter måste finnas.

Men hårdare tag har kanske andra effekter. I Finland har det varit betydligt strängare än här i landet. Men kanske har de börjat ångra sig. Deras strategi kanske bara skjuter upp ett smittoläge så att toppen nås först någon gång i höst. Ett långsamt utdraget förlopp, jämfört med Sverige.

Vilket är bäst? Ja, det vet nog ingen.

*****

Barnlek

Löningshelg i Stockholm. Det lär ha varit ungefär som vanligt på krogarna. Långa köer för att komma in. Fullt på uteserveringarna.

Nu tycker jag att både hårdhandskar och rotting ska fram.

Bild: Magnus Bard. Klipp från DN.

*****

Öde

Jag blir rätt beklämd, när jag går till apoteket ivår största galleria. Inte för att jag förespråkar folksamlingar. Nej - det är hela situationen, som är så outsägligt trist.

Hur kommer stängda butiker att göra om situationen återgår till det vi varit vana vid. Vad blir det nya normala? E-handel är ju inte särskilt inbjudande i alla lägen. Och tomma gallerior kräver andra "mötesplatser". För vi är ju flockdjur. Sociala. Och för det mesta trevliga.

Var är du, då?

*****

Stöttar

Vi har ju för vana att äta lunch på stan tisdagar och torsdagar. Ofta med goda vänner. I dessa tider försöker vi hålla på den traditionen. Men utan vänner.

Alla restauranger, så gott som, erbjuder hämtmat (Täjk'öväjj, för dig som inte tycker svenska duger.), dessutom till reducerat pris.

Och jag vill att näringsställena ska finnas kvar, även i en annan tid.

Kulturens Hus har en bra restaurang och blir dagens val.

Men oj, så ödsligt har jag aldrig sett det. Det mysiga kaféet vid entrén är igenbommat. Jalusierna fördragna. Entréhallen är tom sånär som på två personer. Biljettkassan ser tom ut, men den är öppen. Biblioteket, som brukar sjuda av liv, verkar öde.

Benke, som är den yngre av oss går upp i restaurangen och hämtar det vi beställt. Jag väntar där nere.

Snart är vi hemma igen. Njuter en god lax med rostad potatis och morötter. En god ostkräm därtill. Det smakar bra.

Och vilken snygg dukning.

*****