Nostalgi ...

.. eller åtminstone återblickar var det som dagen kom att handla om.

Det började med en Nymanslunch. Nymans, för att det handlar om att träffa jobbarkompisar från Nyman&Schultz-tiden (Sedermera American Express). Det blir mycket snack, mycket om minnen, om vad som hänt med alla medarbetare som vi kan dra oss till minnes. Några har flyttat, förstås. Andra har gått ännu längre, om man så säger. Och andra har inte haft möjlighet att komma just denna dag. Den här träffen inträffar sporadiskt. Men det brukar bli sisådär en gång i kvartalet.

Man blir lite uppdaterad på den del av mänskligheten som man samexisterar/samexisterat med. 

Mer minnen och återblickar följer på eftermiddagen, då vi under Nymanslunchen fick veta att en nuvarande arbetskamrat på NEX (min sista arbetsplats), skulle avtackas eftersom det var hans sista arbetsdag. Nu blir han pensionär. 

Detta ägde rum på den nya adress dit NEX Travel flyttat i början av sistlidna december. Det blev kaffe och tårta och presenter och tal, och trots att jag numera känner kanske hälften av personalen, så blir jag och en annan pensionär varmt välkomna. Sist nämnde är en gammal vän till mig. Vi fyller båda lika mycket i år. Gick i samma klass från första till femte klass, bodde i samma kvarter. Och så har vi alltså jobbat ihop i olika skeden av våra arbetsliv. Så vi känner varandra rätt väl.

Men en sak är säker; har man trivts  med sitt arbete och sin arbetsplats, så är det kul att göra återblickar.

Nu blir det lugn fredagskväll.

*****

Svenskt?

När jag sitter i vårt kök och dricker kaffe, slänger jag förstås en blick ut genom fönstret. Tvärs över gården har vi ett kontorskomplex, där nedersta våningen rymmer bankkontor, och dessutom deras fikarum. 

Det besöks ofta. Jag har full koll. Men allra mest folk är där förstås vid 10-tiden och vid 14.30. Fikarast. 

På de arbetsplatser som jag har jobbat har vi alltid varit noga med att fika. Det låter kanske slappt och onödigt i vissa öron, men fikarastens betydelse ska nog inte förringas. Den har till och med uppmärksammats utomlands. Det fick jag höra i ett radioinslag i veckan.  För att det är något "kulturellt" förstår jag när till och med den anrika tidningen Financial times har skrivit om företeelsen. Även BBC har haft inslag om saken, fick jag veta. Vår sed har betraktats som mer eller mindre exotisk.

Och visst är den betydelsefull, vilket också framgick att de två källorna. Regelbundna och avkopplande stunder, där personalen träffar varandra under mer lediga former, skapar oftast glädje, sociala kontakter och lärdomar såväl om jobbet som av vardagslivet. Man byter erfarenheter, helt enkelt.

Jag undrar då hur det går med alla dessa som sitter hemma och jobbar. Kanske har de ett rikt umgängesliv privat. Men hur lär de känna arbetskompisarna? Jag tycker att det har varit mycket meningsfullt genom yrkeslivet. Många kontakter har jag fortfarande, trots att folk har skingrats, blivit pensionärer eller bytt bransch. 

Genom mina arbetsplatser för SJ, Nyman&Schultz, American Express, NR eller NEX har vi alltid varit noga med att kosta på oss en förmiddagspaus och en eftermiddagsdito. Vi blev nästan beordrade att ta rast. 

Det har inte skadat.

Vilka erfarenheter har du?

*****

Kanske får jag rätt

Härom dagen fick jag för mig att jag skulle gå och hälsa på mina gamla kolleger på deras nya arbetsplats. De flyttade dit i förra veckan och det ligger 400 m från mitt hem, så det var ingen större uppoffring. 

I och för sig har det, de senaste åren blivit många nya ansikten där, men några 'gamla' och trogna kan man i alla fall få träffa. 

Jag klev in på det nya kontoret och fann omedelbart kända ansikten. Mest kända, faktiskt. Men jag såg också tomma platser. 

 - De jobbar hemifrån, berättades det. 

Javisst. Det finns personal som är utplacerad lite här och var i landet, så de finns ju normalt inte på plats här. Men luleborna då?

 

Det var förstås den där pandemin som ställt till det. Det blev 'inne' att sitta hemma och jobba. Vid köksbordet. I sovrummet. På en pinnstol. I soffan. Troligen ingen avancerad ergonomi. Om man trillade av stolen och bröt handleden. Var det då en arbetsskada? Kunde arbetsgivaren bli skyldig att rehabilitera?

 

Några svar på de frågorna har jag aldrig sett till. Men det finns enligt min mening andra nackdelar. Sociala. Jag har skrivit om detta förr. 

Men nu har arbetsgivarna börjat reagera emot den där rörelsen. De vill gärna träffa sina anställda fysiskt. Önskar att arbetsgruppen ska bli mera sammansatt. En verklighet där man kanske lär sig mer av varandra, umgås på fikaraster etc. Alltid värdefullt. Detta handlar ett inslag om i Sveriges radio från den 02 december.

Och jag uppskattar att jag kanske haft rätt i mina funderingar kring detta. Kanske är jag för social.

 
*****