Sista gången ...

 

.. jag såg denna vy i min barndomsstad, tillika del av min ungdomsdito, var i maj 2012, då jag var i Kiruna på tjänsteresa. Jag har inga kvarvarande kopplingar med stan, annat än minnena från tiden där. Det blev nästan 12 år sammanlagt. Pappa var journalist och vi flyttade dit första gången 1950. Sedan blev det en mellanperiod i Luleå som efter sex år tog slut, då pappa fick chefsjobbet på redaktionen i Kiruna och flyttlasset gick norrut igen. Jag trivdes bra i stan. Det var lagom stort. På den tiden cirka 35000 invånare. Jag trivdes i skolan. Från klass 6 gick jag över till treårig realskola, som sedan byggdes på med handelsgymnasium.

De sista åren vi bodde kvar hade vi lägenhet på 9:e våningen, med stor balkong och helt ostörd utsikt mot hela fjällkedjan, där man såg vintersolen rosafärga Giebmegaisses (Kebnekaise) två toppar och vidare norrut mot fjällen kring Torneträsk.

Bilden visar en av gatorna i centrum den tidiga morgon då jag gick från mitt hotell och ner mot vårt kontor, som låg i backen nedanför det gröna huset längre bort i bild. Längs denna gata låg, förutom varuhuset Domus (bakom ryggen på mig) Gidlöws guldsmedsaffär och Landströms bok- och pappershandel i vackra trähus. Längre ner, i det gula huset, fanns affären Centrum, legendarisk ekiperingsaffär. Där köpte jag både realexamenskostym och när det var dags för studenten blev det ny kostym på samma affär. Företaget finns kvar och har nu flyttat till Kirunas nya centrum.

I det gröna huset låg en av biograferna i stan. Palladium. Där såg jag bl.a. Beatlesfilmen Help. Dit fick man också gå med mamma, när man var liten, för att se så kallade Husmodersfilmer. Som jag kommer ihåg det var de korta "reklamfilmer" i strid ström.Reklamen för Sajp tejp tyckte jag var roligast. Fri entré. I detta hus inrymdes även en legendarisk fotografs studio. Borg Mesch hette han. Han dokumenterade stans historia från de första åren när gruvnäringen tog fart. Här kan du se en del. 

Det är tråkigt att stan försvinner. Alla dessa byggnader rivs nu. En del av dem har flyttats till andra delar av stan. Och det känns.

Det rör förstås upp mer känslor hos dem som bott där längre och fortfarande bor kvar. Här ett inslag från SVT Norrbotten, där en man visar delar av samma vy som den ovan.

Utvecklingen framskrider. 

*****

Det är inte ofta ...

.. man nuförtiden ser samer i traditionell kolt på stan. Det hör mera till evenemang som Jokkmokks Marknad. Men igår hände det.

Som barn i Kiruna på 50-talet och även på 60-talet (då vi återkom till Kiruna en andra gång) var det inte ovanligt att de sågs i alla möjliga sammanhang.

Trevligt inslag i vardagen. 

*****

Jag fortsätter ...

.. med norrbottenslitteratur. Den här gången en debut. Men inte direkt färsk. Skriven 2020 av Anna Kuru. 

Detta är den första boken i något som hon kallar Kirunatrilogin. Och eftersom jag ska "träffa" henne i april är det väl bra att förbereda sig och åtminstone läsa den första delen.

I den här boken vävs tre livsöden successivt ihop i en väv som blir kusligare med tiden. Det låter lovande, tycker jag. 

Vi får se. 

Någon som läst den?

 

 

*****

Fädernas missgärningar

"Tiden krängde av sig sin veckodagskostym. Varje enskild dag blev stor, full av väder och vind och skog och djur."

Det där citatet kunde mycket väl stämma på mig. Hur jag efter pensionen ibland får tänka efter både en och två gånger vilken veckodag det är. Och datum ska vi bara inte tala om. Tidens flykt är väldigt påtaglig på ett helt annat sätt, än när jag jobbade. 

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Då kan jag säga att den ibland går fortare när man har tråkigt. Fort och enahanda. 

Men nu klagar jag för mycket. Jag har det ju bra. Gör vad jag vill, när jag vill, och hittar på en del roliga saker emellanåt.

Citatet ovan  är hämtat från Åsa Larssons bok Fädernas missgärningar som jag nu lägger på hyllan efter de 558 välfyllda sidorna. 

Ett gammalt mord blir föremål för utredning. Vem är inblandad i bortförandet och så småningom mordet på världskände boxarens far. En far som nu hittas av en slump efter att ha varit försvunnen i flera decennier. 

Det där citatet är ett av flera, där jag känner igen mig. Det är därför som jag tycker att boken är så bra. Den är skriven, som om jag gjort det själv. Enkelt och rättframt, detaljrikt och svepande om vartannat. 

Att sedan miljöerna till viss del är kända (den utspelas ju i Kiruna, där jag bott under min uppväxt) gör ju inte saken sämre. 

Kan inte låta bli att citera än en gång:

Håret var långt och slingat i blont och ljusrött. Fixade läppar, stora och stela.

Fuskögonfransar som feta flugben och naglarna absurt långa som klor i glittrigt blått. 

Särskilt det där med flugbenen är på pricken, ofta tillsammans med de där vanskapta läpparna hos många unga damer nuförtiden. Det är långt ifrån snyggt. Det är helt enkelt fult. Dessutom helt ute, enligt ett modeorakel jag hörde vid ett tillfälle i höstas. 

Mycket igenkänning, alltså. När det gäller språk och miljöer, inte personligen. (Nej, jag har inte botoxat läpparna.) Det gör att boken känns bra.

*****

Nej - Nesbø ...

.. blir ingen favorit. Det konstaterar jag när jag avslutar hans Sonen utan att egentligen förstå vad den handlade om och hur den slutade. Alldeles för rörig. Alldeles för mycket folk, namn, sidohändelser. 

 - Jaha. Vad är nu det här för människa, tänker jag snart sagt i början på varje kapitel. Jag hängde helt enkelt inte med. Kanske är jag för ointelligent. 

Ledsen, Jo!

Nu tar jag itu med Åsa Larssons sista - ja inte sista bok förhoppningsvis, men den sista med Rebecka Martinsson. Fädernas missgärningar, där också hennes egna familj skymtar med sina hemligheter. 

Kul också att läsa om Kiruna, där jag upplevt två barn-/ungdomstider. Vi får se om jag känner igen mig, med tanke på stadsomvandlingen. 

Det händer mycket i Kiruna.

 
*****