Spelglädje

Jag spelar inte dataspel. Med tanke på hur förgiftade många verkar bli, så låter jag bli, om man säger så.

Inte heller lockas jag av all reklam från spelsajter. Ändå ser jag väldigt lite av den, eftersom jag ytterst sparsamt tittar på kanalerna 3 - 71189 på TV. Men jag ser ju annonser även i tidningar, förstås.

Men jag har ibland lätt förvånad betraktat de hyllor i till exempel bokhandeln i min närhet, som fullkomligt svämmar över av sällskapsspel. Analoga, vanliga och mer och mer ovanliga spel, förpackade i förföriska och fantasieggande kartonger, med spännande beskrivningar om hur mitt liv kommer att förändras om jag börjar spela "just detta spel" med mina vänner. Där har vi väl kärnpunkten; "med mina vänner".

Hörde ett glädjande inslag i dagens Studio Ett i P1 (var annars), som berättar att försäljningen av de analoga så kallade brädspelen på fem år har ökat med 40%! Folk har tydligen börjar ledsna på sina skärmar - och att sitta ensam framför den istället för att vara social, skratta och tävla med fysiskt greppbara och förståeliga "världar". Så investera i ett nytt Monopol, TP eller Fiaspel. Det kanske blir succé hemma vid köksbordet.

Det finns hopp.

*****
Läs inslaget om brädspelens lyckosamma utveckling.

Fascination

Paris Hilton. Ett hotell i Paris, som jag ibland bokade kunder på under min resebyråkarriär. Bra förstaklasshotell.
Hilton stod en gång i tiden för lyx och flärd. Det var fiiiiint att bo där. En som bodde på ett Hiltonhotell var någon med pengar. Eller någon med tillgång till någon annans plånbok.

Glansen har väl flagnat en del genom årtiondena. Till och med våra små trogna Esso Motorhotell har ju funnits under Hiltons vingar en period, uppiffade till Scandic Hotels.

Men hotellkedjan Hilton har tydligen gått bra. Den har i varje fall försörjt ett antal människor på ett så bra sätt att de reproducerat sig. En liten del av ätten, har numera tagit över varumärket.

Paris Hilton är en ung dam, som tydligen flänger jorden runt och gör ...... just inget.... och tar betalt för det. Bra betalt också. Bara för att vara. Upp till en miljon dollar får man hosta upp om man vill titta på damen ifråga live.

Sjunger hon, dansar hon, skriver hon böcker, är hon skådespelerska? Inte vet jag. Jag har inte ens en aning om hur hon ser ut. Jo förresten. En aning har jag väl, och den aningen får mig inte att tänka på något positivt. Ingen förebild, direkt.

Men tydligen är hon helt fascinerande för massor av människor, som följer hennes steg dagligen och stundligen.

Hade hon varit lika känd om hon hetat Haparanda Stadshotell?

I programmet Stil i SR P1 idag var temat Paris Hilton, med utvikningar till packet kring Stureplan i Stockholm. Det jag hörde gjorde mig inte mer intresserad.

Enligt programledaren Susanne Ljung kan vi

... aldrig sluta att fascineras av personer som Paris Hilton.

Nej - Inte jag heller.
För jag har aldrig ens börjat.

Vad jag däremot kan fascineras av, är fascinationen och de uttryck den tar. I det här fallet ingen särskilt positiv och uppbygglig företeelse. Bara en födkrok för fröken Hilton, för Aftonbladet, Expressen och deras gelikar.

Att vara passionerat intresserad av något kan vara både lärorikt och roligt. I det här fallet är det varken eller. För vem kan tycka att de öden som Mae West Jayne Mansfield, Marilyn Monroe, Anita Ekberg, och nu senast Anna Nicole Smith har mött, är särskilt roliga. Inte heller verkar de lärorika. För ingen som bidragit till deras respektive öden (kanske du!!?) verkar ha tagit någon lärdom.

Det äcklar mig.



*****
Lyssna gärna till programmet. Hörvärd är också den intervju med Victoria Silvstedt, som ingår. Hon låter som en parodi... på en parodi.

Uppdatering: ab gjorde mig uppmärksam på att Mae West inte kunde räknas in i den där kategorin och jag inser nu att jag förväxlat henne med någon skandalstjärna, som jag nu inte hittar namnet på.

Andra bloggar om: Paris Hilton

Pålitlig vän, eller

Det tog bara ett par sekunder innan skriket hördes. Han hade, som vanligt förutsatt att det skulle vara ledigt i tvättstugan. Det är nästan aldrig någon använder den, så här mitt på dagen. Han nynnar på en låt, när han stiger in. Den byts nästan genast av ångestvrålet som skakade väggarna. Sedan rusade han ut ur tvättstugan och kräktes i kaskader.

- Fy faan, sa en blek kommissarie vid åsynen. Väggarna var rödfläckiga. Obestämbara rester av något organiskt hade kletat fast här och där i hela lokalen. Tak, golv; allt var nersmetat. Han halkade till och tog stöd med ena handen mot väggen för att inte falla. Råkade sätta handen rakt på något hårt, som fastnade i handsken. Han tittade. Det var en tand. En lätt krossad, mänsklig framtand.

---
Jag har en lätt fobi för centrifuger. Har alltid haft. Inte så att den besvärar mig, eller att jag vägrar använda maskinen när jag tvättat. Men jag har mina betänkligheter.

Förr, det vill säga, när jag var barn, så var centrifugen blå. Bastant monterad i några konformade saker i betonggolvet. Locket var av glas, så man lockades ändå nära, för att titta och förundras över hur snabbt den snurrade. Ibland kunde den bli lite ojämnt fylld och skakade rejält vid start och stopp.

Och det är där mina betänkligheter dyker upp, när jag blir lite äldre och förståndigare. Sitter centrifugen fast? Ordentligt! Jag kan inte ens föreställa mig vilka krafter som 20000 varv i minuten kan ge sex kilo blöt tvätt. Tänk om den lossnar när den står där och darrar och vibrerar och låter, som ett tjudrat vilddjur. Tänk om den skulle börja kastas omkring i hela rummet, flyga runt och krossa allt i sin väg.

Det vill säga mig.

Var det min tand han hittade, poliskommisarie Hustvedt?


Andra bloggar om: Tvättstuga, Tvätt, Våldsam död