Vandring längs övergiven räls ...

.. heter ett mycket trevligt program i Kunskapskanalen.

Ikväll handlade det om Cotsvolds, ett område i centrala England. Det området besökte vi också i maj 2018, och blev förtjusta i.

Här kan du läsa mina intryck därifrån. Läs inläggen från botten, så blir det en korrekt tidslinje.

*****

Så kom ett mejl ...

.. som innehöll en bild som föreställde laguppställningen. Laget som stod för bedriften att ha haft den trevligaste resan till England i år.

Fotograf är en okänd bussförare som lånade Fredriks kamera. Fredrik står längst till höger på bilden.

*****

Egenheter

Att resa ger ofta nya erfarenheter. Och insikter. Reser man till England har man väl vissa fördomar om det ena och det andra. Att det är regnigt. Att kaffet är bara något starkare än regn eller att de alltid har väldigt gott te.

Efter min tripp till landet förra veckan, kan jag konstatera att påstående nummer två ovan, är en fördom som stämmer. Och är därmed ingen fördom.

En annan uppfattning som verkar stämma rätt bra, är landets konservativa läggning. De har sina miles, yards och inches. Sina pints och gallons; sistnämnda är för enkelhetens skull 4,54609 liter. Icke att beblandas med amerikansk dito, som är 3,78541 liter om man mäter vätska, eller 4,40488 liter om man mäter torr substans. Varför göra det enkelt, när man kan krångla till det. Bara man får som man vill. Och det har man fått. Och behållit i evärdeliga tider.

Kolla bilderna nedan! När såg du senast den typen av kranar i Sverige. Själv minns jag bara tvättstället på mosters och morbrors toalett. Det var tidigt eller möjligen mitt på 50-talet.

Men i England dök de upp nästan överallt, där ett tvättställ kunde siktas. På allmänna toaletter, såväl som på hotellrum där vi bodde. Kokhett vatten i den ena. Kallt i den andra. Jag vet inte om jag vill sätta proppen i botten, fylla handfatet och stå där och försöka blaska bort raklöddret. Det försvinner ju aldrig. Alltså försöker man spola i båda kranarna samtidigt och blixtsnabbt föra händerna fram och tillbaka under strålen och snabbt kasta upp det friska vattnet i ansiktet. Det stärker kanske biceps på sikt, vad vet jag.

Inte hade det någon betydelse om huset, eller rummet var nytt, eller gammalt. De fanns överallt.

Konservativa, som sagt. Det är ingen fördom.

*****

Sista stoppet

Skulle vi våga? Sista bostället på den här resan blev Salisbury, Wiltshire. En stad med cirka 40000 invånare.

Den utmärker sig bl.a. för sin stora katedral, som syns över stora delar av stan. Inte underligt med tanke på att tornet är Storbritanniens högsta.

Tyvärr är Salisbury uppmärksammat på ett annat sätt under våren. Något som blev storpolitik i både Storbritannien och EU. 

Jag tänker på nervgiftsfallet med pappa Sergei med dotter Yulia Skripal, som hittades medvetslösa i ett köpcentrum mitt i stan. Ryssland pekades ut som skyldiga. Sergei var tydligen ansedd som avhoppad spion. 

Giftet är mycket potent och ännu idag träffade några ur vår grupp på avspärrningar och bevakningspersonal utanför köpcentrat. Man vill sanera ordentligt.

Men vi vågade, som sagt bo här på Mercure White Hart. Trevlig litet hotell. Fem minuters promenad till absoluta centrum. Och katedralen.

*****

Fantasier

De där stenarna, som man sett i alla möjliga sammanhang, måste man ju få se i verkligheten också. Stonehenge. Detta märkliga monument, som 5000 år gammalt inte avslöjat sina hemligheter. Varför byggdes det. Till vad skulle det användas. Hur i herrans namn kunde det byggas?

Varje upprätt sten väger bortåt 30 ton och har fraktats till denna plats från en ort tre mil norrut. De mindre stenarna, som kallas blåstenar har skeppats hit från Wales, som ligger mycket längre härifrån. Hur gick det till?

Det har spekulerats om att det är ett tempel. Eller ett gigantiskt solur, som visar sommar- respektive vintersolståndet. När var det dags att så; när var det dags att skörda?
Teorierna är många. Ingen vet säkert. Det gör det så mycket mer fantasieggande.

Vi tillbringade flera timmar här. Förutom själva stensättningen finns ett stort besökscentrum där man kan ta igen sig, eller lära sig mer genom den utställning som berättar de mest troliga teorierna om det folk, och de traditioner som gällde då.

Mystiken ligger i luften. Det finns så många obesvarade frågor.

Och de lär vara så under lång tid framåt.

*****

Sista dagen i Bath

Eftermiddagen ägnades åt strosande på stan, efter att vi kommit tillbaka från Cheddar. Stan passar väldigt bra för just det ändamålet. Överallt finns något att se. Dessutom försiggår något som kallas Bath Festival den här helgen. Så det är lite mer än vanligt att se och lyssna på. En körkonsert på ett av torgen, eller en akrobatisk poledans på hög nivå, som såg så livsfarlig ut att jag helt kom av mig, när det gällde att ta bilder.

Men snart går vi mot hotellet för att ta igen oss , ta en snabb dusch och en slummer, innan det är dags för middag med hela gänget.

Vi promenerar iväg i samlad tropp till Baths äldsta näringsställe. Jag kallar det så, eftersom det, när det etablerades år 1680 knappast kunde kallas restaurang. Numera fungerar det förstås som en sådan. Den heter Sally Lunn's och ligger i en mysig gränd i absoluta centrum. Tre våningar högt förutom bottenvåningen. Och vi hade plats på två knarriga trappors höjd i det gamla huset. God mat. Trerätters middag.

En grupp japaner stod nedanför vårt fönster och väntade tålmodigt på att få ta våningen under vår i besittning.

Slaget vid Bath. När vi hade lämnat etablissemanget fick någon annan äran av att ta hand om disken.

Promenad en vacker väg mot vårt hotell. Kvällen är ljum.

*****

I ostlig riktning - västerut

Någon timmes bussfärd västerut, mot havet och genom ett område som karaktäriseras "Area of outstanding natural beauty" enligt kartan, ligger byn Cheddar.  Gissa vad det stället är känt för?

Ledtråd? Läs rubriken igen!

Just det. Här gör man den kända Cheddarosten. 250 liter mjölk förvandlas på 7 timmar till 28 kilo ost.
- Så snabbt, frågar du dig.
Jo. Men sedan ska den pressas i ett par omgångar under några dygn så att all vassla försvinner. Sedan ska den kläs i väv. Och när några månader, eller år har gått, beroende på hur stark du vill ha den, så får du köpa den. Ja, du kan också få den rökt. Eller lagrad i någon av de grottor som finns utanför byn. 

Vi köpte givetvis med oss ett kilo blandat. Förpackat i liten specialdesignad kylväska med kylklamp, försäkrad om att osten skulle hålla sig hem till Luleå utan problem.

Vägen tillbaka till Bath går tvärs över bergskedjan Mendip Hills. Lodräta klippor längs vägen lockar till avancerad klättring. Överallt klängde folk på klippväggarna. Den första klippan man träffar på när man kör ut från byn kallas Lion's head. Du ser den uppe till höger på bilderna nedan.

Tidig eftermiddag är vi tillbaka i Bath. Vi tog en promenad och gjorde ett fynd.

*****

Dopp i poolen? Nejtack!

Den romerska staden Bath ska bli slutmålet idag. Vädret fint om än lite kyligt på morgonen. Stämningen är god ombord på bussen. Men konstigt vore det väl annars, så positiva och glada medresenärer som vi har.

Lite mer än halvvägs tar vi oss på slingriga vägar till en känd trädgård, Woodland Gardens. Man behöver inte vara trädgårdsnörd för att uppskatta en vandring på dryga två miles (3,5 km) av slingriga stigar den här tiden på året. Parken är bara öppen sex veckor under våren, eftersom det är då det blommar. Det är rhododendron och magnolia som är huvudattraktionerna. Men med de fem andra som slog följe hittade vi även en stor kamelia i blom.

Ett par timmar blev vi kvar innan färden fortsatte mot Bath. Och snart var vi där.

En gemensam lunch, framåt tvåtiden gjorde oss stärkta till dagens andra sevärdhet. Bath är en gammal bosättning grundad av romarna. De byggde också den anläggning som gett staden sitt namn. En varm källa utvecklades till en stor badanläggning; ett palats med flera bassänger av olika slag. Bastuvarma salonger, liksom avsvalningspool, massagerum med mera. Kort sagt en spaanläggning. Och det gjordes på 300-talet! Sedan har en ny (nåja) bassäng kommit till under 1800-talet, men inget går att använda idag. Fascinerande sevärdhet.

Hela stan är väldigt vacker, där den ligger omgiven av höga kullar. En flod rinner igenom delar av centrala stan och bidrar till skönheten.

Vi ska se mer imorgon.

Ett par från vår grupp har slagit sig ner för en vilopaus. Woodland Gardens.

Färgprakten är bedövande. Woodland Gardens.

Jag skulle nog tacka nej till ett dopp. Men anläggningen är fantastisk.

Här och där dyker hologramliknande filmer upp. Som här vid avsvalkningspoolen.

Bath är en vacker stad, och här ser du mera vackert.

*****

BBBBBB

Bibury, Brampton och Burford var de byar som vi från Bourton-on-the-water ställde kosan mot på morgonen. I ett strålande väder. Moln var det bara inte tal om. Men luften kändes som en majdag hemma i Luleå. Det var bara 3 plusgrader. Men vi är ju av rätta virket, eller ullen kanske är ett lämpligare uttryck. Den här trakten Cotsvold är inte känd för sina bördiga jordar. Men en gång i tiden kom man då på att fårskötsel funkar utmärkt. Och rapsodling.

Därför är vi omgivna av gröna fält med betande får, varvat med oändliga rapsfält, som lyser knallgula såhär års, när vi glider iväg med vår skicklige busschaufför Steve på smala vägar med bara ett körfält mot vårt första stopp för dagen. Det blir lite spännande varje gång vi får möte, men det löser sig alltid, och vi anländer snart till Bibury. Här gör vi en promenad bara för att titta på den vackra byn med sina sandstenshus. Byn lever på en stor fiskodling, och på turism.

Vårt stopp blir ganska kort, och vi är snart på väg till ett ullväveri (i byn Filkins, som inte börjar på B. Schhh ... säg inget!), där vi förutom museibesök och shopping, tar en fika innan vi åker vidare till nästa B. Brampton. Den byn har TV-serien Downton abbey att tacka för sitt uppvaknande från sin Törnrosasömn. Här har stora delar av den serien spelats in. Främst kring kyrkan. Flera av de bröllop som skildras genom avsnitten har ägt rum här. Och en av de fina damerna som inte bodde på slottet (Jag tror hon var engagerad i sjukvården.) bodde i huset intill kyrkan och Downton abbey hospital. Själva slottet ligger däremot i verkligheten inte alls här i närheten. Fusk och lurendrejeri bygger dramatiken och scenografin i filmens värld.

Nästa B blir Burford. Märkligt belägen i en ganska brant sluttning. Huvudgatan stupar brant (för att vara i en liten stad) ner mot en flod, och kantas av affärer, kaféer och små restauranger. Jag och några ur sällskapet hamnar på en mysig innergård i solskenet där vi intar lunch. Fish & chips blir mitt val.

Vi hinner också med att se oss omkring, några shoppar och andra sitter bara och studerar livet i den livliga byn. Nu har vi bara en halvtimmas färd mot "hemorten" Bourton, dit vi anländer vid 15.30-tiden. Gott om tid för egna små utflykter till fots. Själv väljer jag Birdland. En park där man kan se exotiska fåglar. Allt från flamingos till pingviner, sebrafinkar och fjällugglor.

Kvällen inleds med en lokalproducerad whisky för min del, i baren på vårt hotell Chester house och middag på Croft för hela gruppen. Det blir sista kvällen här i byn. Imorgon reser vi till nästa B. Bath är målet, så sant jag heter Bert Bodin.

Del av Bibury 

Bibury 

Kyrkan i Brampton. Känd från Downton Abbey.

Biblioteket i Brampton visar bilder och säljer souvenirer från inspelningarna.

Vårt lunchställe i Burford.

Hela gänget äter middag på Croft sista kvällen i Bourton-on-the-water.

*****

England's green and pleasant land

Så bar det iväg söderut över Cotsvolds gröna kullar. De som kan räknas in i den sång som ibland räknas som Englands andra nationalsång. (Se nedan!)

Mot Stratford on Avon, Shakespeares födelsestad. Men vi började en bit utanför staden hos Ann Hathaway. Hon blev Williams hustru, 26 år gammal, när han bara var 20. Och märkligt nog fick de sitt första barn efter bara sex månader. Hoppsan!

Efter besöket i hennes familjehem åkte vi in till Stratford. En stad som vimlade av turister. Utländska skolklasser. Det pratades franska lite överallt. Men inslaget av kinesiska turister var också stort. Selfiepinnarna hade högtider framför Shakespeares födelsehem.

När vi var nöjda med Stratford, efter att ha promenerat runt i centrum, men även sökt oss mot modernare delar av stan och tittat på den stora och moderna Shakespeareteatern, tog oss bussen till Chipping. En by som helt karaktäriseras av hus byggda av den typiska varmgula sandsten som bryts i trakten. Det ger byn ett säreget utseende.

Tiden gick och det var snart dags för traditionellt engelskt afternoon tea. Det bjöds vi på i dagens sista stopp. Broadway hette den byn. Genuint vacker och mysig, även den.

Mätta i magarna slumrades det en del i bussen på hemvägen upp över kullarna igen till Bournton-on-the-water, där vi kommer att bo ytterligare två nätter.

Nedan ett bildsvep med blandade intryck från dagen.

Englands alternativa nationalsång

Lummiga vägar genom byarna

Något "anemiskt" blåregn i sandstenshusens Chipping

Stratford on Avon

Afternoon tea

Fräsch buss tar oss fram på de slingriga vägarna

Nya, stora teatern i Stratford imponerar

Ann Hathaways stuga.

En fika med utsikt över Shakespeares barndomshem

*****

Lång dags färd mot natt II

Idag bar det iväg mot Oxford. En storstad bland småstäder och byar i den här trakten. Stor och stor? 150 000 invånare och 20000 studenter. För stan domineras helt av universitetsliv.

En formidabelt kunnig guide gick en tvåtimmarspromenad med oss. Oj, så mycket historia vi fick lära oss. Alltifrån hur det första universitetet grundades 1268, till hur många av avsnitten i Kommissarie Morse eller Unge kommissarie Morse har kommit till, och var de spelats in.

En trerätters lunch undfägnades vi också innan det var dags för nästa kulturella begivenhet. Ett besök på Blenheim Palace där Winston Churchill föddes. Vilket slott! Vilken egendom! Finns med på UNESCO:s världsarvslista och är därmed helt i klass med Gammelstad utanför Luleå. Inte illa.

Men målet för dagen var den lilla staden Bourton-on-the-water, kallad "Cotsvolds Venedig".
 - Men då måste man ha livlig fantasi, sa vår guide.

Men maken till mysig småstad har jag nog aldrig besökt förr. Möjligen kan jag tycka att isländska Akureyri kan tävla med viss framgång.

Det blev en lugn pubkväll tillsammans med nya bekanta. Vi är ju en grupp om 30 personer där vi inte känner varandra. Nu blev vi sju, som gjorde gemensam sak och jagade upp ett trevligt ställe för en bit mat och prat i kvadrat, om inte i kubik.

Men vi bryter upp rätt tidigt ändå. Tidig färd mot nya äventyr imorgon.

I den här stan blir vi tre nätter, så vi kommer att ha tid att utforska den mer.

*****

Lång dags färd ...

.. mot natt. Mätt som en stoppad korv efter en trerättersmiddag. Trött efter resan.

Jo, jag befinner mig utomlands. Bor denna första natt i Dorchester on Thames. England. Trakterna kring Oxford.

Imorgon åker vi vidare.
Uppdrag: Kolla om det finns några överlevande i Midsomer.

Rapport kommer.

*****