Utopia - Med förhinder

En helg i grannlandet, eller i alla fall i grannlänet. Kort och intensivt. Nedresa lördag, hemresa söndag. Så var det planerat och så blev det. 27 mil enkel väg. Vi var ett antal kolleger, som skulle titta på hotell och konferensmöjligheter.

Det är mitt första besök på många år. Jag kommer inte ihåg när jag var här förra gången, men det börjar nog bli 15, kanske 20 år sedan. Så det var dags. Stan har ju förändrats en hel del på den tiden. Umeå var tidigare känt för att vara lite trist. Starkt präglat av universitetet, en akademisk värld, som egentligen borde pulsera av ungdom och entusiasm. Men där låg Luleå långt före. På senare år har det dock hänt en hel del, och det hela kulminerade under 2014, då Umeå var en av Europas kulturhuvudstäder.

Nytt kulturhus, Väven. Bildmuséet, unikt gitarrmuseum Guitar The Museum, stora hotellsatsningar, en upputsning av älvstränderna med parkanläggningar. Jo det var propert. Men jag var inte särskilt imponerad av Bildmuséet. Vacker byggnad, men utställningarna där sa mig inget. Trist. Det blev en klar besvikelse.

Kulturhuset Väven med sin blankpolerade svartvita fasad, som skulle föra tankarna till björkens näver, kändes bara kallt. Ståtligt och kallt. Huset såg ut som plast. Hotellet som vi bodde på var hopbyggt med kulturhuset och i samma stil på utsidan. Insidan var däremot bättre. Och den inglasade piazzan mot anrika Stora hotellet var imponerande, med trevliga mötesplatser, butiker, restauranger.

Men det kändes som att Umeå förtagit sig. Tagit i för att imponera. Gigantiska gallerian med det förpliktande namnet Utopia var stor och innehöll inget annat än de butikskedjor som finns i varje svensk stad. Tråkig.

Tro nu inte att jag vantrivdes. Nej, vi hade väldigt trevligt i vårt gäng. En trevlig värd, kunnig och inspirerande var med oss på lördagseftermiddagen. Skratt och prat och god mat mest hela tiden. Det kanske Umeå skulle satsa mer på.

Istället för utanverk.

*****

Viskan ...

.. Ätran, Nissan, Lagan ...

Nä - Det här är Ume älv. (Utsikt från hotellrummet.)

Gomorron.

*****

Utsikt ...

.. från hotellsängen.

*****

Att man aldrig ...

.. kan hålla sig hemma.

*****

Här ...

.. svischar många av er förbi och in i datorernas värld. Jag gjorde en liten cykeltur ut mot universitetet för lunch och passade på att titta till Facebookhallarna här i Luleå. Detta är världens andra FB-centrum. Det första finns i USA.

Jag blir lika imponerad varje gång jag ser dem. Eller kanske skrämd. Vilka anläggningar! Inte speciellt vackra, även om den nya etappen, som håller på att uppföras, åtminstone består av en roströd skapelse, som säkert kommer att bli snygg, så småningom. Det var lite svårt att komma åt att fotografera den idag. Säkerhetstänkandet är rigoröst och man kommer inte så nära. Dessutom är det en del byggbråte/-material/-ställningar som skymmer.


Gigantiska hallar. Jämför med människan långt bort i bild. Och detta är bara hälften.

Här är en liten del av "Etapp 2", som nu byggs. Den blir något större än "Etapp 1".

Det vita på kartan, är den byggnad som visas på översta bilden i inlägget.
Kanske en halv kilometer lång.
Nr 5 är den roströda byggnad som syns på bild 2. Då förstår du
hur gigantiska de blå nybyggda hallarna är.

*****

 

Dilemma

Ska vi, eller ska vi inte. På måndag inleds en gigantisk flygövning över Norrbottens och Västerbottens län. Bas i Luleå. De som övar är västalliansen NATO, tillsammans med Sverige och Finland. Det blir världens största flygövning döpt till ACE (Arctic Challenge Excercise). Drygt 100 flygplan kan komma att befinna sig i luften samtidigt över övningsområdet. Man får väl hoppas att civilflyget kan hålla sig undan och inte blir tagna för övningsobjekt.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Givetvis behövs ett försvar. Tyvärr. Frågan är bara till vilket pris. Övningen är under stark debatt från olika håll. För och emot. Ska vi leka med NATO? Ska vi ansluta till NATO? Är vi redan medlemmar av NATO, utan att veta om det?

Jonas Sjöstedt (V) tycker att hela spektaklet är en provokation. Att Ryssland känner sig hotat och börjar leka från sitt håll.

Korpral Björklund menar att de baltiska länderna gått med i NATO för att möta provokationen från Ryssland.

Vad som är hönan eller ägget i det här sammanhanget är som alltid svårt att avgöra.

• Har Ryssland blivit utagerande på grund av baltländernas medlemskap?
• Har NATO blivit skrajare för Ryssland och börjat förstärka sina ståndpunkter genom ökad verksamhet.

Och hur ska Sverige ställa sig.
Ryssland provocerar.
Provocerar vi, genom att NATO:fiera oss?

Ett par andra frågor:
Varför öva i det sista orörda vildmarksområdet i Europa? Det är väl ändå inte det, som kommer att försvaras i första hand om läget skärps.

Varför i herrans namn avskaffades värnplikten? Ett av de största missgreppen som den förra regeringen gick i bräschen för. Den hade i alla fall visat på att vi är beredda att försvara oss om vi blir angripna.

Nu står vi där. Ska vi lita på USA eller på Ryssland?
Jag är kluven.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om NATO, Ryssland, Upprustning, ACE, Arctic Challenge Excercise, USA

Och så ...

.. kom det en regnskur.

 

 

***** 

Sorgligt

Enligt beräkningar som Länsstyrelsen i Norrbotten gjort, så har vi färre antal fåglar här nu, än för tio år sedan. Teorin är att klimatförändringarna ställt till det. Till exempel att insektsmaximum under sommarhalvåret kommer tidigare än vad det gjorde förr. Det blir liksom fel i fåglarnas tidtabell.

Tappet beräknas till 5 000 000 individer.

Här kan du läsa mer om det.

Tendensen är vikande i hela landet.

Rödhaken har vi i alla fall kvar

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Miljö, Fåglar, Natur, Klimatförändring, Klimat

Så går ...

.. beredskapsplaner igång på jobbet. Jag avundas dem inte.

Ikväll kommer folk att finnas tillgängliga på kontoret. Imorgon tidigt, tidigt, likaså. Det varslas om strejk bland SAS:s piloter från och med midnatt. Ännu är inget klart, men många flygningar börjar ställas in. Resenärerna vill ha hjälp med reservlösningar på sina resor.

*****

Skotska intryck (3)

Skottland är whiskyns förlovade land. Det berättades att all den whisky som ligger och mognar i lager runt om i Skottland är värd mer än Englands (Skottarna skiljer mycket strikt på sitt eget land och England.) guldreserv. Sant eller inte, men det är mycket pengar.

En annan stor näring är fårskötseln. Får ser man överallt i landskapet. Och jag menar överallt. Massor. En och annan ko, ja. Någon enstaka häst, visserligen. Men får, får, får, får och får. Jag trodde att vi skulle få fårkött i parti och minut på varenda matställe, men där bedrog jag mig. Det är för ull och ylleproduktionen som man får mest betalt.

Vi besökte en fårfarm utanför Aviemore. Inte så mycket för att titta på fåren, som att få vara med om hur man undervisar fårhundarna. De där kloka och snälla hundarna av rasen border collie, som är så idealiska för att valla får.

På den här farmen fanns inte mindre än 18 hundar i arbete och ett antal små valpar på tillväxt. Till exempel den 14-åriga trotjänaren, som genast fattade tycke för mig och kom och buffade för att bli omklappad och som sedan stannade vid min sida, lade sig på mina fötter och iakttog hur kompisarna fick jobba ute på fältet. Eller den helt blinda tiken, som också fick vara med, och som klarade uppgiften rätt galant, trots sitt allvarliga handikapp.


Det var fascinerande att se och höra hur det gick till. Fåraherden dirigerade sina hundar på distans med gälla visselsignaler. Olika för varje kommando. Vänster, höger, samla ihop, dela flocken i två .... Ja, inte vet jag hur det gick till, men det fungerade. Bland hundarna fanns alltså såväl veteraner som jobbade effektivt, och ettåringar som praktiserade med blandad framgång. En flock samlades ihop och sedan demonstrerades ullklippning, som jag tycker ser så brutalt ut. Men fåret protesterar inte alltför mycket.

När vi efter knappa timmen var klara fick vi träffa både de nyfödda lammen och de sju veckor gamla valparna. Intressant att se hela hanteringen förutom det sista, dvs. vävningen av de tartanrutiga ullhalsdukar vi köpte i en butik. De blir bra att ha i höst.

 

*****

Våga tänka nytt

Häromdagen kom Leif Pagrodsky med ett förslag i en debattartikel i Dagens Nyheter. Han vill avskaffa avgifterna i kollektivtrafiken i Stockholm. Istället skulle kommersiella intressen i stans centrum stå för fiolerna tillsammans med höjd landstingsskatt och marginellt högre arbetsgivaravgift.

Förslaget är utmärkt. Men det är lite tvehövdat. I och för sig skulle de som tjänar på att folk drar sig in mot centrum, också ska betala lite för det. Men sedan slår mig tanken att hela idén blir lite konstig. Det skulle locka fler till kollektivtrafiken - jovisst! Men behöver man korka igen det redan till bristningsgränsen överfulla Stockholm? Vi vet alla (eller åtminstone hör vi gnyet) över hur dåligt kollektivtrafiken redan idag har svårt, att svara upp mot de behov som finns. Dagligen hör vi hur än det ena, än det andra spåret ut och in från huvudstaden är spärrat av diverse orsaker.

Idag får Leif också mothugg i samma tidning i ett ledarstick av Johannes Åman. Det tar också bland annat fasta på den dåliga infrastrukturen.

Mitt förslag är förstås ett annat. Mera radikalt och för institutionen Stockholm något helt och hållet otänkbart. Men jag hävdar med en dåres (!??) envishet att det största felet i båda ovanstående resonemang är att de inte vågar tänka färdigt. Stordrift av städer är inget framgångsrecept. Riksdag och regering måste våga tänka nytt, eller åtminstone tänka mera rätt. Och det gäller inte bara de folkvalda. Näringslivet skulle också tjäna på att sticka näsan utanför tullarna och se att det finns folk, som inte vill, inte kan flytta till arbetsplatserna i eller i närheten av storstäderna. Inse att det finns ett land utanför SL:s trafiknät, där det finns bostäder, skolor, och människor som trivs istället för att bli behandlade som myror.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Trängsel, SL, Leif Pagrodsky, Kollektivtrafik, Storstäder, Urbanisering

Igår kväll när ...

.. vi kom hem från ett födelsedagskalas, strax efter klockan 21, slog jag på teven. Där pågick en delfinal i Eurovisions ...... Ja vad ska jag kalla det? Eurovisionsskriket. Eurovisionsgnyet. Eurovisionsskärandet. Eurovisionsprimalskriket.

Det "sjöngs" tydligen. Men mest lät det väldigt illa, med en absolut toppnotering i ett bidrag som Albanien framförde. Hiskeligt! Falskt och helt okontrollerat.

Jag tänkte att det kanske var de tre sista, eller kanske var det fyra, bidragen för kvällen som tonade fram. Jag såg inte programmet från början, som sagt.

Men så kom ett antal snabbgenomgångar...

Vad är detta?

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Eurovision song contest, Eurovisionen, Melodifestivalen

Skotska intryck (2)

Vi lämnar övärlden vid Kyle of Lochalsh (Tänk jag har precis för mig att det ortnamnet har varit del av en låttitel med någon känd grupp.) och åker vidare genom högländerna. Förbi legendariska Loch Ness utan att se skymten av något odjur. Men vi fick en bra genomgång om forskningen kring besten på museet i Drumnadrochit. Fascinerande. Sedan mot Inverness, som är den största staden i norra Skottland och där vår guide bor.

Snön möter vi efter väg A9 på väg mot Aviemore, som är en vintersport-/vandrings-/turistort mitt uppe i högländerna på 460 meters höjd. Här, på kanten av Storbritanniens största nationalpark Cairngorm Mountains åker britterna skidor när snön finns. Och det gör den. I alla fall på högre höjder, även om liftar såhär års är stängda. En bergbana, däremot, tar oss upp till 1100 m.ö.h.

Orten överraskar åtminstone mig. Jag kände inte till att det finns så pass utvecklade skidorter här. Aviemore har ett system med 11 liftar. Andra orter har upp till 17.

Här bor vi på ett mysigt så kallat Guest House, som heter Ravenscraig. Trevliga ägare och en charmig katt tar emot oss med stort gemyt. Hög klass. Som ett bra hotellrum. Stort, fräscht, ja nästan snyggt. Jo - om man gillar stilen så.

Mys med stockeld på kvällarna, och godkända av katten blev vi.

Vädret växlar och en morgon har vi minusgrader. Men när vi ätit frukost (god frukost) i den ljusa matsalen har termometern gått över på plus, lagom till dagens utflykt, som innebär två begivenheter. Den ena innebär berg och snö.

Lite fusk, eftersom vi kunde åka bergbana ända upp. Det hade väl varit bra med en stärkande bestigning, men man vill ju inte förhäva sig. Det fanns andra som däremot var riktiga friskusar i kylan.

Shorts och kortärmat var inte mitt val denna dag.

Kvällarna innebar improvisation, förstås. Då var det bara att söka upp närmaste, eller bästa pub eller restaurang och äta skotska specialiteter. Nja - Det fanns annat än Haggis.

En kväll var undantagen. Då samlades vi allihop i gruppen och gick på ett av de större hotellen för att få en bestämd meny. Det skulle bland annat vara Angus beef, vilket lät gott. Angus förpliktar ju, och jag tänkte mig en blodig biff. Det var kalops, vilket fick hela sällskapet att mer eller mindre gapflabba. Vi har nog aldrig ätit så mycket kalops, på så kort tid, som vi gjorde denna vecka.

Vi förundrade också alltid restaurangpersonalen, med att envisas att få kaffe till desserten. Det var väldigt märkligt, enligt dem. Men de ställde upp. Kaffe och kaffe! Det är lite ursligt, såhär långt västerut i världen. Norge, Island och USA är ännu ursligare i det här sammanhanget. Men det funkar till nöds.

Det var då inga problem att sova på nätterna.

*****

Tända lampan ...

.. för att äta frukost och läsa tidningen!??

Vad är det här för märklig majdag?

*****

Ser DOX ...

.. om Scientologikyrkan i SVT. Den filmen får mig verkligen att inse att jag gjort rätt som valt bort allt vad religion heter.

En fullständigt sinnessjuk rörelse. Tom Cruise är med i sekten. John Travolta likaså.

Se filmen på SVT Play om du missade den.

*****

Skotska intryck (1)

Redan på flyget från Luleå var vi placerade intill varandra. Vi kände ju inte de övriga i gruppen, som skulle kampera ihop en hel vecka. Yvonne och Henry blev mina "bänkkamrater" och snart var vi alla tre i färd med att lösa Yvonnes korsord. Benke hade då redan bekantat sig med sina medresenärer på andra sidan gången från mig.

På Arlanda samlades vi på en förutbestämd plats och träffade en representant för medarrangören. Nu visste vi vilka vi var. Ett rätt moget gäng i åldrar från cirka 45 till åtminstone 74. (Folke fyllde just det under resan.) Det visade sig också att det var ett mycket glatt gäng. Inga surkartar eller gnällspikar kunde ens skönjas i det artonhövdade sällskapet under hela veckan.

Snart tog vi mark i den skotska huvudstaden. Men vi såg inte mycket av den, eftersom vårt mål för dagen låg på västkusten. Tvärs över landet, alltså. Ön Skye var vår destination. Och närmare bestämt den lilla staden Portree, där jag och Benke inkvarterades i rum 31 med namnet Sgurr na(n) Gillean. Det slår mig att jag aldrig kom ihåg att fråga vad det betydde. Men alla rum hade olika namn på The Bosville .

Där, bakom regndroppen på bussfönstret skymtar Skottlands
högsta topp, Ben Nevis i regndiset.

Resan hit gick i hisnande dalgångar, som mer påminde om Island. Särskilt påtagligt och överraskande var att våren var ungefär i samma stadium som hemma i norr. Knappt musöron på träden. Inte mycket grönt. Men vackert i kubik ändå. Vi passerade orter med exotiska namn. Tyndrum, Altnafeadh, Ballachulish och Fort Williams, där vi i regnet och dimman skymtade Skottlands (och hela Storbritanniens) högsta berg, Ben Nevis. Blygsamt i höjd med svenska mått mätt. 1344 meter över havet. Högre kommer man inte i detta land.




Skye bjuder på växlande väder. Också det av isländsk typ, det vill säga tre, fyra vädertyper per dag. Svalt var det i alla fall. Aldrig tvåsiffrigt.

Stan Portree är huvudorten. En liten idyll med vacker hamn nedanför centrum. Små affärer, Konsum till exempel, och en hel del små hotell och rum&frukost-ställen.

Vy från hotellet

Vi åker runt på hela ön. Den är inte större än att man gör det på en dag. Vi ser vilda klippstup, besöker ett museum, slottet Dunvegan, och slutligen whiskydestilleriet Talisker, där vi får smakprov.



Den köpte vi inte. Lite dyr.

*****

Jag behövde ...

.. en mindre rörtång och en kaksporre.

Hm? Vart går jag då. Jo, givetvis till CO. Hur skulle man klara sig utan denna utmärkta inrättning?

Rörtången var inget problem. Orangefärgade och fina låg de i sin hylla och väntade på mig. Flera storlekar. Jag valde min.

Sedan var det kaksporren. Letar runt på avdelningen för hushållsgrejer. Där finns hamburgerpressar, ergonomiska osthyvlar (där skaftet är vinklat i 90 grader), brödpenslar i silikon. Men kaksporrar? Jag måste fråga.
 - Kaksporre!? Vad är det för nå't?




*****

Plöstligt ...

.. är jag quadruplad. Om man tittar riktigt noga. Fyra solkatter utifrån har beslutat rikta in sig på mig, där jag sitter och bloggar.

Tala om att sitta i spotlighten. Man får ju nästan rampfeber.

Hur många ser du?

*****

Vem

Vad är det för fel på dig !!???

Nu, när vi åkte hem till stan såg vi på flera ställen efter E4:an hur ungdomar gick och samlade skräp i vägrenen/dikena. Längs den 3 mil långa sträckan sågs massor med fyllda blå säckar. Fyllda med skräp!!!

Hur kommer det sig?

Jag har aldrig, eller skulle ens få för mig att öppna ett bilfönster och slänga ut skräp. Trodde att även du var lika klok.

Så vem är det som gör det?

*****

God Jul

När vi kommer hem till stan inser vi att julen är på gång. På balkongen i alla fall.

 

God Jul!

 

 

*****